Våren 2005 publicerade Högskoleverket en utvärdering av lärarutbildningen. Resultaten var nedslående och visade på avsaknad av väsentliga innehållsmoment, brister i forskningsanknytning, låga krav på studenterna och svagheter i examinationsförfarandet.
Som ett resultat av utvärderingen vidtogs en rad åtgärder. Lärosätena uppmanades att snarast rätta till de brister som uppdagats. De uppmanades också att inom ett år lämna in en redovisning av hur viktiga innehållsmoment behandlades. Samtidigt togs initiativ till tre fördjupande studier. Dessa ska utgöra underlag för den uppföljande utvärdering som kommer att genomföras nästa år.
Den första studien har letts av professor Ingemar Wedman och handlar om examinationsformer. I studien jämförs examination inom lärarutbildning med hur examination går till inom läkar-, civilingenjörs- och psykologutbildning.
Det vanligaste sättet att examinera kunskaper inom lärarutbildningen är genom olika hemskrivningar eller andra uppgifter som genomförs enskilt eller i grupp. Traditionella examina som prov och salsskrivningar förekommer nästan inte alls. De är däremot vanliga inom läkar- och civilingenjörsutbildningarna.
För att förbättra examinationen föreslår forskarna att olika typer av kunskaper examineras på olika sätt. Kunskaper som handlar om fakta, begrepp och teorier bör examineras genom skriftliga individuella prov där hög mätsäkerhet kan uppnås, medan kunskaper som är mer relaterade till förståelse, färdigheter och tillämpning bör examineras med olika typer av tillämpningsövningar och självständiga arbeten som ställer högre krav på förståelse, sammanhang och kreativt tänkande.
Med tanken att den första typen av kunskaper är en förutsättning för den senare så kan man säga att forskarna förespråkar ett slags examinationsprogression och att examinationen bör innehålla två delar och/eller genomföras i två steg. För lärarutbildningens del innebär det att inslagen av traditionella prov och salsskrivningar bör öka, medan det för civilingenjörsutbildningarna kan betyda mer av realistiska tillämpningsövningar och självständiga arbeten. Generellt behöver såväl mätsäkerhet som relevans förbättras.
Det är även viktigt att det sker en individuell prövning, så att enskilda studenter inte kan "slinka igenom" utan att ha förvärvat nödvändiga kunskaper. Som det är i dag - med utbredd förekomst av hemtentamina och gruppexamination - är den risken uppenbar. Lärarna måste också ha modet att ibland underkänna studenter, även om det innebär merarbete för alla och risk för utebliven ekonomisk ersättning till institutionerna.
Den andra studien har letts av professor Ulf P Lundgren och handlar om examensarbetet i den nya lärarutbildningen. Även den studien är upplagd som en jämförande studie. Examensarbeten från lärarutbildningar vid såväl större universitet som mindre högskolor har granskats. Som referenspunkt har använts C-uppsatser eller motsvarande från sjuksköterskeutbildning och ämnena företagsekonomi och psykologi.
Bedömningarna har gjorts av en grupp sakkunniga, bestående av åtta professorer och sex universitetslektorer. De har granskat uppsatserna utifrån sju aspekter: forskningsanknytning, problemformulering, teoretisk medvetenhet, metod, relationen mellan teori och empiri, språklig utformning och formalia samt ämnets svårighetsgrad. De har också gjort en helhetsbedömning i en femgradig skala: underkänd, med tvekan godkänd, godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd.
En jämförelse mellan de betyg som lärarstudenterna erhållit och de betyg som de sakkunniga har satt visar att var tredje uppsats som blivit godkänd bedöms vara tveksam, och bara en fjärdedel av dem som fått betyget väl godkänd anses vara värda det. Hälften borde ha fått betyget godkänd och ytterligare en fjärdedel av uppsatserna är så bristfälliga att bedömarna är tveksamma till om de borde ha blivit godkända. Nämnas bör också att bedömarna i några fall satt ett högre betyg än vad de studerande fått.
Jämfört med de andra utbildningarna ligger lärarutbildningarna sämst till, men situationen är inte så mycket bättre inom företagsekonomi och psykologi - särskilt inte om man tittar på hur det ser ut på de mindre högskolorna.
De största bristerna inom lärarutbildningen gäller forskningsanknytning, teorimedvetenhet och relationen mellan teori och empiri. Bristerna är större bland dem som går kortare program.
Den utbildning som avviker mest positivt är sjuksköterskeutbildningen. Det är framför allt när det gäller forskningsanknytning och metod som uppsatserna från sjuksköterskeutbildningen är överlägset bäst.
En ljuspunkt för lärarutbildningen - och en klar förbättring sedan utvärderingen 2005 - är att en större del av handledarna och examinatorerna är disputerade.
Professor Roger Säljö har varit vetenskaplig ledare för den tredje studien, som handlar om forskningsanknytning. Studien har genomförts genom lärosätesbesök och intervjuer med lärare och studenter. Samma utbildningar och delvis samma lärosäten som i föregående studie har besökts.
Resultaten visar att det bland lärare och utbildningsansvariga finns en bred och samstämmig uppfattning om betydelsen av forskningsanknytning. Det är kopplingen till forskning som ger akademisk undervisning dess värde och särprägel.
Bland studenterna är bilden mer splittrad. Många menar att forskning är en viktig verksamhet i samhället, men de kan ibland uppleva ett främlingskap för forskning i den egna miljön. Inom vård- och lärarutbildningarna framhålls ofta att mer yrkesförberedande moment är viktigare än teoretisk kunskap. "Praktik" är viktigare än "teori".
Det finns emellertid en tydlig skillnad mellan sjuksköterskeutbildning och lärarutbildning i detta avseende. I den förra har man sedan lång tid tillbaka försökt - och i hög grad lyckats - lösa forskningsanknytningen genom att introducera ämnet omvårdnadsvetenskap. Ämnet fungerar som ett sammanhållande kitt och utgör den självklara forskningsanknytningen i utbildningen.
Någon motsvarande utveckling har ännu inte skett inom lärarutbildningen. Det är inte förrän under senare år som forskningsområdet utbildningsvetenskap vuxit fram, och det intar ännu inte samma självklara position inom lärarutbildningen som ämnet omvårdnadsvetenskap gör inom sjuksköterskeutbildningen.
En annan viktig skillnad är synen på vad forskningsanknytningen innebär. Inom sjuksköterskeutbildningen säger man tydligt att syftet inte är att de blivande sjuksköterskorna i första hand ska bli forskare. De ska däremot vara väl förtrogna med forskningen inom omvårdnadsområdet och kunna tillämpa "best practice" i sin yrkesutövning. Läsandet av vetenskapliga artiklar är också något som introduceras tidigt och löper som en röd tråd genom undervisningen.
Inom lärarutbildningen handlar forskningsanknytningen mer om att de blivande lärarna ska lära sig att "forska" om sin egen praktik. Kopplingen till forskning sker också mer avgränsat i förhållande till andra moment i utbildningen, forskningsinslagen kommer in sent och mest tydligt i anslutning till examensarbetet.
Det är nu trettio år sedan lärarutbildningarna "akademiserades" och blev en del av den högre utbildningen. Ändå har utbildningarna inte integrerats fullt ut och inte heller blivit helt accepterade i den akademiska världen.
För att det ska ske är det nödvändigt att kvaliteten i examinationen förbättras. Examinationsformerna måste utvecklas och bli mer varierade. Examinationen måste också bli föremål för diskussioner om mätsäkerhet och relevans. Här finns mycket kunskap att hämta från den forskning som bedrivs inom området provteori och provkonstruktion.
Kvaliteten i examensarbetena behöver också höjas. För att göra det bör man fortsätta att öka antalet disputerade lärare, se till att handledarna har rimligt många studenter att handleda och tydligt precisera kraven för betygen godkänd och väl godkänd. Betyget underkänd behöver kanske också användas i högre utsträckning än vad som nu sker.
Ytterligare ett problem som föreliggande studier pekar på är att lärarutbildningen ännu inte tydligt identifierat sin vetenskapliga bas och funnit formerna för en fruktbar forskningsanknytning.
Ett steg i den riktningen har tagits genom framväxten av forskningsområdet utbildningsvetenskap. Det är viktigt att den utvecklingen fortsätter och att utbildningsvetenskap som innehållsområde blir en naturlig del av lärarutbildningen. Det skulle ge lärarutbildningen den tydliga forskningsanknytning som den så väl behöver.
Sigbrit Franke
Universitetskansler
Clas-Uno Frykholm
Chef för utvärderingsavdelningen, Högskoleverket
Ulf P Lundgren
Professor i pedagogik, Uppsala universitet
Roger Säljö
Professor i pedagogik, Göteborgs universitet
Ingemar Wedman
Professor i pedagogik, Gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm