Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner”

Nathan Söderblom, till höger, tillsammans med en tillrest ordodox präst vid det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Söderbloms ord om att det finns många vägar till Gud blev banbrytande och lade grunden till bättre relationer mellan olika kyrkor.
Nathan Söderblom, till höger, tillsammans med en tillrest ordodox präst vid det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Söderbloms ord om att det finns många vägar till Gud blev banbrytande och lade grunden till bättre relationer mellan olika kyrkor. Foto: TT

Olika vägar till Gud. För 90 år sedan samlade ärkebiskop Nathan Söderblom kristenheten i Stockholm. Hans budskap om att det finns fler än en väg till Gud är fortfarande högaktuellt. Är vi till exempel beredda att öppna våra församlingshem för muslimer som saknar egen bönelokal? skriver fem präster i Stockholms domkyrka.

Är alla religioner lika sanna eller äger vi kristna Sanningen? Ber judar, kristna och muslimer till samme Gud eller är tron på Jesus Kristus den enda möjliga vägen till frälsning? I århundrade efter århundrade har kristna grupper kämpat mot varandra, tvångsdöpt judar, förtryckt hinduer och krigat mot muslimer. Därför var det något fullständigt unikt när Sveriges ärkebiskop, Nathan Söderblom, i början av 1900-talet hävdade att det inte bara fanns en enda väg till Gud. Med sina ord lyckades Söderblom övertala nästan hela kristenheten att efter 1 600 år av stridigheter åter börja tala med varandra. Han bjöd in dem alla till Stockholm för att diskutera bland annat kyrkans roll som fredsstiftare.

I dag, den 19 augusti, är det 90 år sedan 700 delegater från 37 länder samlades i Storkyrkan för mötets öppningsgudstjänst. Biskopar, kyrko­ledare och professorer från Wittenberg och Paris, Alexandria och Bombay, Canterbury och Berlin tågade tillsammans in i Storkyrkan. Söderblom lyckades inte skapa fred i världen, men hans ansträngningar belönades med Nobels fredspris. På den grund som Söderblom lagt kunde samtalen mellan kristna fortsätta och Kyrkornas världsråd så småningom bildas.

Det var på Söderbloms eget initiativ som mötet kom till stånd. Stödet från den svenska kyrka, vars ärkebiskop han var, lyste ofta med sin frånvaro. Världen var inte mogen för Söderbloms budskap för 90 år sedan. Efter Söderbloms död 1931 smulades hans värld sönder av ännu ett förödande krig med än värre grymheter mot mänskligheten. Hade hans kamp varit förgäves? Hade mötet i Stockholm varit blott en fägring, en dröm av en svensk naiv idealist? Söderbloms stafettpinne kommer dock att tas upp igen. Hans ord om många vägar till Gud blir på nytt en ledstjärna, och detta för just den institution som varit Söderbloms argaste kritiker: Vatikanen.

Nu i höst är det 50 år sedan II Vatikankonciliet accepterade Nathan Söderbloms budskap. I det berömda dokumentet Nostra Aetate, I vår tid, proklamerades att det finns många olika vägar till Gud, liksom att den Katolska kyrkan inte utgör den enda vägen. I ett slag öppnades dörrar till helt nya möjligheter till dialog och under det halvsekel som gått har kontakterna mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan intensifierats.

Vi kan i dag, på 90-årsdagen för det första ekumeniska mötet i Stockholm, konstatera att kristna traditioner samtalar med varandra, lär av varandra och nu kämpar sida vid sida för fred och samförstånd. Ett av många exempel på detta är den ekumeniska kommuniteten i Taizé, ett slags kloster öppet för hela världen i franska Bourgogne. Dit kommer varje vecka tusentals ungdomar från hela Europa för att tillsammans sjunga, be och tala om tro. Levande ljus, stillhet, enkla sånger kombineras med delade vardagssysslor, ett otvunget umgänge och dagliga samtal om livets mening. År 2007 inbjöds några av bröderna i Taizé av Sofia församling och Ersta diakoni i Stockholm. Under några månader vistades de i huvudstaden, bad med ungdomar och visade dem att andlighet visserligen handlar om att blicka inåt men att det aldrig får sluta där. Syftet med all andlighet är dialog mellan människor så att världen kan bli bättre. Gudstro handlar inte om att jaget skall må bra utan att livet på jorden kan bli drägligare att leva.

Sommarpratande Fredrik Reinfeldt sa förra veckan att ett av de största hoten mot en hållbar utveckling är religionerna och vissa religiösa ledares utnyttjande av religionen för sina egna syften. I samband med en gudstjänst i Storkyrkan vid Riksmötets öppnande 2013 gav författaren Sigrid Kahle en förklaring till varför religioner kan vara en källa till både välsignelse och förbannelse. De bär med sig mänskligheten äldsta tänkande om livets mening. Där finns insikter som burits genom årtusenden och som om de används som sanningar kan förinta mänskligheten, men som om de i stället används som vägvisare kan öppna människors ögon. Varje gång en religiös ledare gör anspråk på att förmedla absoluta sanningar och påstår att religionen eller Gud kräver blind lydnad, då blir religionen ond. Men varje gång en religions texter, musiktradition, riter, böneliv och andlighet gör det lättare att andas, då öppnas fönstren till en annan verklighet som ger liv. Detta sammanfattade Nathan Söderblom med sina berömda ord: ”Kristendomen är inte en grav att vårda utan ett liv att leva i världen”. I januari i år sändes därför budkavlar kors och tvärs genom vårt land med en text undertecknad av företrädare för de flesta religiösa traditionerna i Sverige. I den underströk de att religiös legitimering av våld aldrig får ske. Buddhister och hinduer, muslimer, judar och kristna besökte varandras heliga rum och upprepade tillsammans: Vi måste alla våga vägra hata varandra.

Frågan är dock om Svenska kyrkan i dag, 90 år efter Stockholmsmötet, verkligen har insett vidden av Nathan Söderbloms ord om att det finns mer än en väg till Gud. Låter kyrkan hans budskap om olika vägar till Gud bli en inspirationskälla för samtal med just dem som kyrkan tidigare inte talat med? Vågar vi som kyrka högt förkunna att judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud, var och en på sin väg, och att vi därför kan och bör samtala med, lära av och stötta varandra, utan att för den skull överge vår egen religiösa tradition? Vi behöver visa att vi inte är i krig med varandra, att vi inte tävlar i tro med varandra, att vi alla längtar efter att i vår vardag få möta den Gud som är liv. Om vi i Svenska kyrkan anser att andlighet och gudstjänstliv är viktiga för människor, är vi då beredda att öppna våra församlingshem på fredagar så att muslimer utan egen bönelokal kan få be där?

Svenska kyrkan kan fortsatt bidra till att männi­skor möts trots sina olikheter om vi inleder nyfikna och prövande samtal med företrädare för andra religiösa traditioner. Ett exempel på sådana pågående samtal är satsningen Tillsammans för Sverige, ett samarbete mellan Svenska kyrkan och Fryshuset. Där vågar man låta ungdomar utmanas av varandras olika sätt att tala om Gud, olika sätt att tolka texter och olika sätt att be utan att dessa blir till hinder för mötet mellan människor.

Inspirerade av Nathan Söderbloms övertygelse om olika vägar till Gud har vi därför inbjudit företrädare för olika religiösa traditioner till några av höstens gudstjänster i Storkyrkan. Tillsammans med dem kommer vi att reflektera över våra olika vägar till Gud och Guds olika vägar till oss.

Läs mer. Fler debattartiklar på DN Debatt

”Ojanreskogen bör få skydd av regeringen” Ska Sverige ­uppfylla EU:s krav måste regeringen se till att platsen skyddas, skrev Schlyter och Lillemets (MP).

• ”Tydligt amorteringskrav bör införas snarast möjligt” För att komma till rätta med situationen behövs väl avvägda grepp, skrev Ingves, Lindblad och Noréus.

• ”Vi måste bygga centralt – ingen vill bo i utkanterna” En snabbt växande region ställer stora krav på beslutsfattarna,skrev Gustav Hemming (C).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.