Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Var sjunde biståndskrona går till Migrationsverket”

Kritik mot regeringen. Våra beräkningar visar att var sjunde biståndskrona stannar i Sverige för att finansiera flyktingkostnader. Sverige ska ha en generös flyktingpolitik, men att finansiera Migrationsverket med bistånd ämnat för fattiga länder är inte rimligt, skriver företrädare för tre biståndsorganisationer.

Sedan alliansregeringen tillträdde har biståndspolitiken kännetecknats av två frågeställningar: frågan om större ”öppenhet” och delaktighet, samt ambitionen om ”resultat på varenda krona”. Det är viktiga frågor som vi stödjer.

Men regeringen lever inte som den lär – var sjunde biståndskrona går till migrationskostnader i Sverige och löften om ”reell påverkansmöjlighet” i utformningen av den nya biståndspolitiken infrias inte.

Regeringen har gjort framsteg när det gäller att redovisa biståndets ekonomiska utgifter men för oss betyder öppenhet mycket mer än att endast redovisa ekonomiska resultat. Visst är det viktigt att kunna följa biståndets ekonomiska spår, men vi ser utvecklingsresultat, delaktighet och dialog som biståndets främsta kvalitetsfrågor. Öppenhet måste även handla om dialog och ägarskap.

Den globala reformagendan för biståndet har i årtionden utvecklas bort från den tidigare dagordningen där givarna styrde och ställde. Biståndet utgick då från givarnas agendor att välja projekt och program att sätta sin ”nationsflagga” på. Det var både dyrt och ineffektivt.

Ett bra bistånd utgår från mottagarnas behov och bidrar till demokratisk medverkan. Vi som har arbetat med bistånd och följt utvecklingen under årtionden, menar att denna reform­agenda är viktig.

Just nu utarbetar regeringen en ny biståndspolitisk plattform. Upptakten är bland annat en rapport från Statskontoret 2011 som kritiserade den uppsjö av riktlinjer som finns kring biståndet. Men när vi granskar regeringens inriktning i dag ser vi att förändringarna som genomförs handlar om långt mer än att enbart samordna existerande riktlinjer.

De nya biståndsavtalen ska nämligen utformas i enlighet med den så kallade resultat­agendan, där samtliga samarbetsstrategier ska kännetecknas av en strävan att nå ”svenska” resultat. Via resultatagendan beslutar rege­ringen vilka insatser som ska stödjas i de olika länderna och på papperet ska avtalen utgå från ländernas egna utvecklingsplaner. Men i praktiken är det oklart om de svenska resultatmålen utgår från mottagarnas egna prioriteringar och det försvårar samordning med andra givare när Sverige i Stockholm bestämt vilka insatser man vill göra.

Självklart ska vi verka för goda biståndsresultat. Det har vi alltid eftersträvat. Men målet måste vara ett gemensamt resultat – utformat tillsammans med mottagarnas olika aktörer och med andra givare.

Vi menar att biståndspolitiken inte ska utformas bakom stängda dörrar i UD:s slutna rum, utan tillsammans med dem som är den yttersta målgruppen för biståndet: kvinnor och män som arbetar för utveckling och organiserar sig för att motverka fattigdom och utanförskap. Bland dem verkar människorättsorganisationer, kvinnoorganisationer, fackförbund, kyrkor och bondeorganisationer.

Vår erfarenhet är att biståndsresultatet blir bäst när mottagarna äger inriktningen. Det är också anledningen till att ägarskap och samordning gentemot lokala prioriteringar är centrala i internationella överenskommelser om bistånd.

För precis ett år sedan blev vi inbjudna till UD för en föredragning om den planerade biståndspolitiska plattformen och lovades insyn och delaktighet. Men eftersom det då inte fanns något innehåll att redovisa, fick vi löfte om att få vara med och påverka i ett senare skede. Statsekreterarens sista power point-sida löd: ”Transparent process, öppen dialog och reell påverkansmöjlighet.”

I stället får vi via Dagens Eko (21 april 2013) besked från biståndsminister Gunilla Carlsson att regeringen internt först ska besluta om biståndsplattformen, för att därefter ”informera” om inriktning och resultat genom att lägga ut plattformen på nätet. Det är inte en transparent process med reell påverkansmöjlighet.

Regeringens andra prioritet handlar om ”resultat på varenda krona”. Vi ställer oss frågan – ur vems perspektiv? Resultat för de människor som är mottagare av biståndet eller för finansminister Anders Borg och den svenska statskassan?

I samband med valet 2006 kritiserade vi regeringen Persson för att använda biståndet till att täcka upp andra svenska utgiftsposter, något som statsminister Fredrik Reinfeldt inte var sen att poängtera i tv:s slutdebatt. Tyvärr måste vi i dag konstatera att även alliansregeringen använder biståndsmedlen alltmer kreativt.

Våra beräkningar visar att var sjunde biståndskrona stannar i Sverige för att finansiera flyktingkostnader, främst för att bekosta Migrationsverkets utgifter. Rätten till asyl är en mänsklig rättighet och vi menar att Sverige ska ha en generös flyktingpolitik. Men att storskaligt finansiera Migrationsverkets kostnader med bistånd ämnat för fattiga länder är inte rimligt.

Skälet för ökade avdrag för migrationskostnader från biståndsbudgeten uppges vara ett ökande antal asylsökande. Men vi kan inte se några tydliga samband. På sju år har asylmottagningen fördubblats, under samma tid har biståndsfinansieringen av migrationskostnaderna fyrfaldigats – från 1,2 miljarder kronor (2006) till 5,2 miljarder kronor (2013). Nuvarande nivå på 5,2 miljarder kronor motsvarar ungefär det årliga biståndet till Afrikas länder söder om Sahara under hela 2000-talet.

Andelen av biståndsbudgeten som används för migrationskostnader är 13,5 procent. Enligt den senaste tillgängliga statistiken är det mer i pengar än vad 17 av OECD:s 23 länder sammanlagt tog från biståndet till asylkostnader 2010: Kanada, Belgien, Danmark, Tyskland, Österrike, Spanien, Finland, Storbritannien, Grekland, Nya Zeeland, Italien Japan, Portugal, Irland, Australien, Sydkorea och Luxembourg.

Även om de rika ländernas regelverk tillåter avdragen, måste inte reglerna utnyttjas fullt så kreativt.

Självklart har regeringen en formell rätt att själv besluta om biståndets nya inriktning, men vi tror att resultatet blir bättre med en mer öppen process som inte minst inkluderar riksdagen. Ambitionen om resultat på varenda biståndskrona blir trovärdig först när rege­ringen inte gör storskaliga, schablonmässiga avräkningar på insatser som inte har fattigdomsbekämpning som mål.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.