Vi får ofta frågor om risken för att en röst på Feministiskt initiativ leder till att alliansen behåller regeringsmakten, i ett läge där vi inte når över fyraprocentsspärren. Frågan skulle kunna besvaras med resonemang om opinionsmätningarnas brister eller om möjligheten att just Feministiskt initiativ kan bli de rödgrönas räddningsplanka till regeringsmakten. Men det är varken skepsis mot opinionsmätningar eller alternativa scenarier när det gäller valutgången som utgör vårt uppriktiga svar på frågan om bortkastade röster. I stället måste frågan besvaras utifrån en djupare analys av politiken.
Den dragkamp som nu utspelas av alliansen och de rödgröna är fortsättningen på en politisk tradition från 1800-talet: kampen mellan höger och vänster, mellan frihet och solidaritet, mellan kapital och arbete. Men när kvinnor och feminister har skrapat på ytan har de olika sidornas paroller i praktiken visat sig handla om män, och utesluta kvinnor. Friheten handlade sällan om kvinnors frihet att slippa rädsla och övergrepp. Solidariteten visade sig i första hand gälla manliga industriarbetare, medan arbetarkvinnor som kämpade för alla kvinnors rösträtt anklagades för klassförräderi.
Vänster-högerkonflikten är en kamp vars socioekonomiska och ideologiska frontlinjer formulerats av män utifrån mäns erfarenheter, och för en väljarskara bestående av män i en tid då kvinnor inte hade rösträtt.
I valrörelsen 2010 leder kampen om mittenväljarna till att konfliken mellan vänster och höger tar sig uttryck som marginella procentskillnader i skattetryck, välfärdssatsningar och ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Plånboksröstandet upphöjs till politisk självklarhet och väljarna reduceras till kamrerstyper.
Feministiskt initiativ är det partipolitiska uttrycket för en feminism som inte låter sig placeras in på höger-vänsterskalan. Vårt ställningstagande för en rödgrön regering bygger på en feministisk analys, där slutsatsen är att de rödgröna uppvisar en väsentligt större medvetenhet om könsmaktordningen – om än djupt otillräcklig. Vi stöder inte Mona Sahlin som statsminister för att hon står till vänster i blockpolitiken, utan för att hon har djupare feministiska insikter än vad Fredrik Reinfeldt har.
I dag är de flesta överens om jämställdhet som politiskt mål. Många decennier har gått sedan det var rumsrent att säga att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män. Ändå dröjer jämställdheten, och de politiska beslut uteblir som skulle innebära att makt och resurser omfördelas från män till kvinnor.
De politiska processer som gör att läpparnas bekännelse inte omsätts i politisk praktik är märkligt konstanta genom historien. Det har konsekvent handlat om att andra politiska frågor definierats som viktigare. Det klassiska exemplet är de kvinnor som motarbetades i den tidiga arbetarrörelsen med hänvisning till att socialismen och klasskampen skulle befria även kvinnan. I sextio- och sjuttiotalens politiska rörelser påstods kvinnor ta upp ”personliga” frågor i kontrast mot männens förment politiska frågor – en reaktion som födde den feministiska parollen ”det personliga är politiskt”. På det sättet har kvinnors rättigheter ställts i väntrummet, alltmedan den ”riktiga” politiken har gått före.
I vår tid syns detta mönster tydligt när det gäller lönegapet mellan kvinnor och män. Sedan början av 1980-talet har kvinnors löner motsvarat drygt 80 procent av männens löner, och kvinnor tjänar i dag i genomsnitt 4.700 kronor mindre än män. Det är en löneskillnad som har stått opåverkad av de regeringar av olika färg som avlöst varandra under de senaste tre decennierna. Att samtliga politiska partier sedan början av 1990-talet sagt sig vilja motverka lönegapet har inte gjort någon skillnad.
Frånvaron av konkret politik mot lönediskrimineringen framstår som ett ännu större svek mot bakgrund av att de flesta svenska partier i slutet av 1990-talet tog steget att kalla sig feministiska. Så föddes Feministiskt initiativ ur frustrationen över glappet mellan stolta feministiska partideklarationer och bristen på handling.
Mot den här bakgrunden blir det både ironiskt och belysande att vi nu anklagas för att riskera en rödgrön majoritet. Den som vill se Feministiskt initiativ i riksdagen, men som på valdagen taktikröstar för en rödgrön valseger, fullföljer alltså en klassisk tradition att låta höger-vänsterdimensionen gå före kvinnors rättigheter. På det sättet placeras kravet på rättvisa för halva befolkningen än en gång i väntrummet. Och detta i ett läge där skillnaderna mellan blockens politik kräver förstoringsglas för att bli synliga.
Vi tror att vi har goda chanser att överraska opinionsinstituten genom att komma över fyraprocentsspärren till riksdagen. I opinionsinstitutens mätningar ingår visserligen Feministiskt initiativ i siffran för ”övriga partier”, en siffra som i dag ligger kring 2 procent i de flesta mätningar. Att den siffran inte nödvändigtvis återspeglar våra möjligheter visas av en ny Sifoundersökning som vi låtit beställa: Var tredje väljare, 33 procent, kallar sig själv feminist. Ännu fler, 46 procent, tycker att det vore bra om vi kom in i riksdagen. Och hela 15 procent kan tänka sig att rösta på Feministiskt initiativ.
För den som ändå tvivlar på våra möjligheter att nå fyraprocentsspärren kan lite konsumentupplysning vara på sin plats: Om vi får mer än 2,5 procent får vi partistöd under de kommande fyra åren, något som dramatiskt skulle förbättra förutsättningarna för ett parti som hittills helt har förlitat sig på gåvor och medlemsavgifter. Och varje decimal uppåt eller nedåt – även under riksdagsspärren – påverkar våra möjligheter till feministisk opposition. Ett lågt valresultat kommer att tas till intäkt för fortsatt negligering av våra frågor i politiken. Omvänt innebär ett valresultat i närheten av fyraprocentsspärren att såväl medier som etablerade partier tvingas att ta oss på allvar.
Slutligen – för den som verkligen vill rösta taktiskt kan spekulerandet om olika valutgångar vändas ytterligare ett varv: Tänk om alltför få röster på Feministiskt initiativ leder till att vi missar fyraprocentsspärren med minsta marginal, samtidigt som de rödgröna inte på egen hand kan bilda majoritet i riksdagen? I det läget skulle kanske några ångra att de inte agerade ”syster fyra procent” genom att rösta på Feministiskt initiativ.
Kvinnor utgör mer än halva befolkningen, och ändå fortsätter diskrimineringen och politiken för jämställdhet uteblir. Feministiskt initiativ fortsätter att vara ensamma om att prioritera frågor och reformer som skulle innebära verkliga framsteg i arbetet för jämställdhet: jämställdhetsfond för jämställda löner, individualiserad föräldraförsäkring och en modern arbetstidsreform. En röst på oss är det enda sättet för den enskilda väljaren att låta valet bli ett tydligt ställningstagande för en politik som leder till jämställdhet.
Ett genombrott för strävandet mot verklig jämställdhet kräver att många vågar vara feminister på valdagen. Och varje röst räknas.
Gudrun Schyman
talesperson, Feministiskt initiativ
Birger Östberg
riksdagskandidat, Feministiskt initiativ