Genom sina beslut driver Försäkringskassan människor som bara har några månader kvar på sin rehabilitering till arbetslöshet och evigt bidragsberoende. Det är ett slöseri, såväl mänskligt som samhälleligt, och något djupt upprörande. Dessvärre har vi bara sett början på denna cyniska hantering.

För oss på Helsingborgs konserthus har det på senare tid blivit uppenbart hur Försäkringskassans regeltolkningar driver människor bort från arbetsmarknaden. Uppenbart men obegripligt.

Som vi ser det måste det viktigaste vara att se till att de som kan också kommer tillbaka i arbete. Givetvis måste detta i första hand handla om det arbete man av sjukdom eller skada tvingats bort från och som man rehabiliterats för att komma tillbaka till. Att med bara några månader kvar hindras från detta är inte bara ett tydligt avsteg från en human arbetslinje utan också en cynisk inställning till individ och kompetens.

Vi har flera musiker som kommit i kläm, en av dem är Birgitta Ljunggren, violinist i orkestern. Den 8 oktober 2008 blev hon sjukskriven för frusen axel, som i november 2008 töjdes under narkos. Frusen axel är en skada som inte är helt ovanlig bland violinister och som gör arm och axel i princip obrukbara. Innan rehabiliteringen är genomförd tål de ingen eller mycket liten belastning. Rehabiliteringstiden är lång, så ett år efter töjningen är Birgitta ännu inte helt återställd. Men nästan.

Då slår Försäkringskassan till och med bara några månaders rehabilitering kvar tvingas hon för sin försörjnings skull att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Skulle hon få ett arbete innebär det att den sista delen av rehabiliteringen inte kan genomföras och att Birgitta aldrig kan komma tillbaka till sitt yrke igen. Detta innebär inte bara en personlig förlust för henne, som nu ställs inför hotet om att behöva avsluta en drygt 20 år lång karriär, utan också en förlust av en duktig, välutbildad musiker som orkestern är beroende av att ha.

Birgitta kommer utan fullt genomförd rehabilitering aldrig att kunna spela igen. Det är en stor sorg för henne, en stor sorg för oss, en stor sorg för kulturen och framför allt ett stort nederlag för ett solidariskt samhälle som i det allmännas tjänst vill den enskildes väl. Det finns fler som Birgitta, inte bara hos oss.

Om Birgitta inte slutför sin rehabilitering så avslutas inte bara karriären som violinist. Hon kommer snarare förr än senare att bli sjukskriven igen på grund av sin ömtåliga axel och bortplockad från arbetslivet för gott. Utan rehabilitering permanentas nämligen skadan. Men om Birgitta i stället rehabiliteras fullt ut så kan hon inte bara återgå till arbete utan dessutom arbeta med det hon är utbildad till. En såväl mänsklig som samhällelig vinst.

Här finns många tveksamheter att titta på. Först och främst årsgränsen. Birgitta fick underkasta sig en lång rehabilitering som spräckte gränsen, andra drabbas av skador som kräver operation och därefter rehabilitering. Som bekant finns det köer till sjukvården, inte minst till specialistbehandlingar. Får man vänta ett halvår på sin operation så räcker kanske sedan inte ett halvår för att komma tillbaka till fullt arbete. Att avbryta rehabiliteringen innebär bland mycket annat att en eventuell operation i denna mening varit meningslös.

Vi vill att Försäkringskassan via Arbetsförmedlingen ska leda människor tillbaka till arbete, inte få dem att sluta det arbete de redan har. Vi vill heller inte att Försäkringskassan, som nu, lastar över ansvaret på arbetsgivaren. Vi har tagit det ansvaret och betalar motsvarande sjukpenning den tid som återstår innan Birgitta åter är hos oss. Men det kan inte vara lagstiftarens mening att detta är sättet som rehabilitering och sjukförsäkring ska fungera på.

Vi vill göra alla uppmärksamma på att Försäkringskassan genom sitt agerande går emot arbetslinjen. Med mycket små medel hade Försäkringskassan fått tillbaka våra medarbetare i arbete medan de tagna besluten förpassar dem till utanförskapet. Reglerna, eller tolkningarna av dem, måste ändras så att de goda besluten kan tas. Eller finns det utrymmet redan i dag, utan att det används? Det i sig är i så fall upprörande.

Det finns ingen anledning att kasta bort utbildning och arbetslivserfarenhet för en mellanlandning i okvalificerade arbetsuppgifter på väg till en permanent passivitet och ett evigt bidragsberoende. Däremot finns det all anledning att använda såväl hjärna som hjärta.

Tomas Löndahl
vd Helsingborgs symfoniorkester och konserthus

Jonas Nyberg
orkesterchef Helsingborgs symfoniorkester