På DN Debatt 9/2 beskriver Jan Björklund sin och Folkpartiets syn på framtidens forskningspolitik. Artikeln innehåller en intressant nulägesanalys. Nedläggningen av Astra Zenecas forskningsenhet är precis som Björklund beskriver ett hot som vi verkligen bör ta på allvar. Framför allt är det en ”väckarklocka” som Björklund borde uppmärksammat redan 2010 då Astra Zeneca lade ner sin verksamhet i Lund. Artikeln misslyckas däremot med att ge mycket mer än denna nulägesanalys.

När globaliseringen alltmer fokuseras på kunskapsintensiva produkter blir god forskning en ständigt växande konkurrensfördel och Björklund gör helt rätt i att lyfta fram Science for Life Laboratory i Stockholm och ESS i Lund som två lysande exempel på nödvändiga satsningar inom forskningspolitiken. Däremot är vägen till morgondagens framstående forskare inte den som Björklund beskriver.

Tanken med att gynna våra ”bästa forskare” är en floskel baserad på fördomar om att en heterogen grupp elitforskare är vad som skapar goda resultat. Ett system med sådana excellenssatsningar riskerar att endast gynna säkra kort och missgynnar aktivt kvinnor, unga forskare och andra grupper med svagare sociala nätverk. Denna socialisering av unga forskare beskrevs på DN Debatt 28/8 2011 av professorerna Mats Alvesson och Bo Rothstein som en ”intellektuell inavel”.

Vad som i stället behövs är en breddad rekrytering till forskarutbildningen, kraftiga satsningar på grundforskning och klart förbättrade villkor för våra doktorander. Unga oerfarna forskare måste fortsatt bilda forskningslag tillsammans med mer erfarna forskare samtidigt som tvärvetenskapliga förhållningssätt och fakultetsöverskridande samarbeten ska uppmuntras.

I dag utförs exempelvis en stor del av svensk forskning av doktorander som står helt utanför a-kassan och sjukförsäkringen. Det avgörande är alltså att studenter och unga forskare ges verktyg att prestera sitt bästa och ständigt utmana varandra, inte att man skapar ett system där anpasslighet och förutsägbara utfall premieras. Utbildningskvalitet konstitueras av att jag som student på grund- eller forskarnivå, oavsett min färdighetsnivå, ständigt blir uppmanad att prestera lite bättre. Det är en god utbildnings- och forskningsmiljö som genererar dessa briljanta forskare som Björklund talar om.

Avslutningsvis slår Björklund pliktskyldigt ett slag för avskaffande av värnskatten eftersom den påstås skapa ett onödigt skattetryck för de högpresterande forskarna som annars skulle flytta till Sverige.

Att forskare som tjänar över 46.740 kr i månaden (gränsen för värnskatt) skulle flytta till Sverige om de bara fick den där tusenlappen extra i månaden är troligtvis inte det incitament som styr forskarens livsval. Viktigare är i sådana fall att skapa utmanande forskarmiljöer, hög utbildningskvalitet och en väl fungerande bostadspolitik som gör Sverige till ett lockande alternativ. Detta är däremot inget som den borgerliga regeringen lägger några större politiska förslag kring.

Magnus Nilsson, ordförande Socialdemokratiska studentförbundet