DN Debatt

”Våra medlemmar ska ha mer i årets avtalsrörelse”

Industrifacken: Förra året fick våra medlemmar stå tillbaka. Trots ökad pessimism om tillväxten ska de ha del i den ekonomiska återhämtning som skett sedan förra avtalet. Det första halvårets rapporter om höjda vinster och aktieutdelningar – i kombination med de låga löneavtalen 2010 – skapade höga förväntningar på kommande löneavtal. Nu dominerar annan information. När avtalsförhandlingarna för industrin snart inleds är det viktigt att fackets och arbetsgivarnas verklighetsbilder inte glider isär. Då finns risk för en besvärlig avtalsrörelse. Industrins konkurrenskraft tycks ha stärkts trots finanskrisen. Lönekraven för 2011 blir högre än 2010. Samtidigt kommer vi att medverka till avtal som främjar industrins konkurrenskraft och håller sig inom inflationsmålen, skriver företrädare för de fem industrifacken.

Om en månad inleds avtalsförhandlingarna inom industrin. Om några veckor presenteras förslag på lönekrav. Krav som ger ökad reallön inom ramen för inflationsmålet och en konkurrenskraftig industri.

Första halvåret 2011 var fyllt av rapporter om höga vinster och höjda aktieutdelningar, inte minst inom industrin. Prognoser för BNP justerades upp gång efter gång. Allt fler prognosmakare började varna för arbetskraftsbrist och överhettning i ekonomin. I kombination med de låga löneavtalen i 2010 års avtalsrörelse skapades höga förväntningar på kommande löneavtal. Nu dominerar annan information. Akuta problem i länder med höga statsskulder, ras på världens börser och ökad pessimism om tillväxten skapar oro på de finansiella marknaderna.

Arbetsgivarna signalerar att de själva vill bestämma om lönerna ska öka. De tar tillfället i akt och varnar för oron på de finansiella marknaderna, vilket inte är särskilt förvånade. Om verklighetsbilderna glider isär och polariseringen ökar finns därmed risk för att den kommande avtalsrörelsen blir riktigt besvärlig.

Men vad betyder egentligen de kraftiga svängningarna i framtidsutsikterna för höstens avtalsrörelse?

Facken inom industrin är överens om ett antal utgångspunkter. De kommer att vara vägledande för vårt gemensamma agerande i avtalsrörelsen.

Industrin ska sätta märket.
Vi står bakom principen att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande för hela arbetsmarknaden. Det innebär att parterna inom industrin ska vara först med att teckna nya avtal. Vår erfarenhet är, att när arbetare och tjänstemän i Facken inom industrin gemensamt tar ansvar för normeringen vinner den kraft och legitimitet på svensk arbetsmarknad. Industrins parter måste samtidigt agera så att de vinner respekt och acceptans för sin roll hos parter utanför industrin.

Självklart måste uppdraget att ”sätta märket” innebära att de centrala avtalen innehåller löneökningar. Annars blir det svårt att tyda märket.

Svensk konkurrenskraft.
Sverige är ett litet land med stort internationellt beroende. Välfärdsnivån beror i hög utsträckning på hur svensktillverkade produkter värderas på internationellt konkurrensutsatta marknader, i Sverige och utomlands. Företag i denna sektor har små möjligheter att vältra över kostnaderna på andra. Det sätter en gräns för hur mycket lönerna kan öka i Sverige.

Vår bedömning är att svensk industri inte har tappat i konkurrenskraft under finanskrisen. Snarare tycks konkurrenskraften ha stärkts något. Produktivitetsutvecklingen i svensk industri är fortsatt något högre än i våra viktigaste konkurrentländer.

Inflationen.
Riksbankens inflationsmål är en annan viktig utgångspunkt för vårt agerande. För att nå reallöneökningar måste löneökningarna överstiga inflationen. Samtidigt har parterna ett ansvar för att träffa avtal som inte kommer i konflikt med inflationsmålet. För höga och för låga löneökningar kan leda till onödigt hög arbetslöshet. Det underliggande inflationstrycket i svensk ekonomi ligger idag under inflationsmålet. Den senaste tiden ekonomiska händelser lär sänka inflationstrycket ytterligare. Det ger Riksbanken möjlighet att justera sin räntebana och avstå från planerade räntehöjningar.

Konsumentprisindex kan kortsiktigt variera kraftigt på grund av Riksbankens egna ränteförändringar. Sådana tillfälliga fluktuationer bör inte påverka parternas agerande. Parterna bör i stället ha ett mer långsiktigt perspektiv och utgå från att Riksbanken gör sitt jobb och att inflationen hamnar på runt 2 procent. Det bidrar till att inflationsförväntningarna håller sig i närheten av inflationsmålet. Det underlättar för Riksbanken att nå sitt mål och ger långsiktigt bättre förutsättningar för ökad reallön och en högre sysselsättning.

Den ekonomiska politiken.
Finanspolitik, inklusive justeringar av skatteskalor, är riksdagens och regeringens ansvar och ska inte blandas samman med löneförhandlingar. Vi utgår ifrån oförändrade arbetsgivaravgifter. Riksbanken har ansvaret för penningpolitiken. I det ingår att söka stabilisera utvecklingen av produktion och sysselsättning.

Det är inte fackförbundens uppgift att föra ”konjunkturpolitik” och bedöma nivån på resursutnyttjandet. Om arbetslösheten är hög bör Riksbanken föra en expansiv penningpolitik. Det gäller även om inflationen är nära målet. Ansvaret för lönebildningen och den ekonomiska politiken ska hållas isär. För att varaktigt sänka arbetslösheten behövs mer åtgärder inom arbetsmarknads- och utbildningspolitiken område.

Dagsläget.
När vi bedömer löneutrymmet tar vi hänsyn till den svenska konkurrenskraften och inflationsmålet. Konjunkturläget precis vid avtalstillfället är inte avgörande. Den svåraste uppgiften nu är att bedöma produktivitetsutvecklingen på några år sikt. Skillnaderna i olika bedömningar är samtidigt inte så stora. Det är det mer långsiktiga perspektivet som gett stabilitet åt lönebildningen allt sedan Industriavtalets tillkomst. Lönebildningen har under denna period bidragit till att stabilisera den samhällsekonomiska utvecklingen. Svängningarna i löneökningstakt har varit väsentligt mindre än svängningarna i exempelvis inflationen och BNP.

Skulle vi plötsligt byta modell och låta de kortsiktiga svängningarna i exempelvis pris- och produktivitetsutvecklingen få en avgörande betydelse skulle vi få en mycket instabil lönebildning.

Sammanfattningsvis har svensk industris konkurrenskraft inte försämrats under finanskrisen, inflationstrycket i svensk ekonomi är lågt och produktivitetsutvecklingen högre än i många jämförbara länder. Den höga arbetslösheten i kombination med behovet av att skapa stabila förutsättningar för en varaktig tillväxt talar samtidigt för viss försiktighet.

2010 stod våra medlemmar tillbaka. Nu ska även de ha del i den återhämtning av svensk ekonomin som skett sedan vi senast träffade avtal. Lönekraven 2011 kommer att bli högre än 2010. Samtidigt kommer vi att medverka till avtal som främjar industrins konkurrenskraft och håller sig inom inflationsmålets ram.

Ulf Bengtsson
ordförande Sveriges Ingenjörer
Cecilia Fahlberg
ordförande Unionen
Stefan Löfven
ordförande Industrifacket Metall
Hans-Olof Nilsson
ordförande Livsmedelsarbetareförbundet
Per-Olof Sjöö
ordförande GS

Förra avtalet 3,2 procent

Det största löneavtalet inom industrin slöts förra året mellan IF Metall och Teknikföretagen. Det gäller 150.000 anställda.

Avtalet löper över 22 månader, från den 1 april 2010 till 31 januari 2012, och gav 3,2 procent i löneökningar i två potter – 0,9 procent den 1 juni 2010 och 2,3 procent den 1 juni 2011.

Övriga löneavtal i industrin såg ungefär likadana ut.

Källa: TT