Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar”

Se upp för tomma ord. De vackra orden florerar i organisationers och företags ­värdegrunder. Men alltför ofta blir det en läpparnas bekännelse, som riskerar att släta över de verkliga problemen. Tjusigt värdegrundsprat är att börja i fel ända – praktiken måste komma först, skriver ledarskapsforskaren Mats Alvesson.

Värdegrunder är populära och varje offentlig organisation excellerar i tjusiga sådana. Tid, kraft och energi går åt att framhålla sin förträfflighet ifråga om moraliska dygder. Ofta framhåller offentliga organisationer hur intensivt man jobbat med sin värdegrund; att diskutera, utveckla, förankra, revidera och implementera denna. Anspråket är att verksamheten genomsyras av en föredömlig värdegrund. Detta kan ses som ett marginellt fenomen, terapi för ledningar, konsulter och stabsfolk, men är symtomatiskt för en offentlig sektor som ofta fungerar ganska illa men är tjusig på ytan. Då värdegrunden framhålls som central för välfungerande verksamhet och man påstår sig ägna mycket tid åt detta finns skäl att slå larm.

Här är två exempel.

Exempel 1. Ett större universitet framhåller värdegrunden som följer:

”Vi slår tidigt fast att universitetets verksamhet bygger på och förmedlar demokratiska värden. Självklart gäller lagstiftning som bland annat rör jämställdhet, särbehandling och diskriminering oss precis som alla andra. Bland de gemensamma och grundläggande förhållningssätten hittar vi respekt och tolerans, hederlighet och ärlighet, omtanke och engagemang, solidaritet och jämställdhet. Men vi förutsätter även att vi har en stor öppenhet och lyhördhet, att vår verksamhet bygger på tillit, samarbetsvilja och lojalitet, att inflytande och gemensamt ansvar är viktiga förutsättningar för ett bra resultat samt att vi ska vara generösa och uppmuntrande mot medarbetare och studenter.”

Det låter kanske utmärkt och invändningsfritt – och det är poängen med värdegrundsprat. Det skall vara fullt av positiva ord som alla tycks kunna acceptera. Men.

Om något är självklart, behöver man då påpeka detta?

”Öppenhet” och ”lyhördhet” är – liksom allt annat i texten – oklart, kanske inte gäller så många och kan också innebära modekänslighet och opportunism. Kanske ska universitet söka minska marknadsanpassning och politisk korrekthet och kämpa för integritet i stället.

Om nu verksamheten bygger på tillit, behövs då all ökad tvång och byråkrati som präglar verksamheten – och att man måste ägna tid åt värdegrunden? Att personalen behöver få besked om värdegrunden – och informeras om självklarheter – är uttryck just för ringa tillit.

Vad betyder det att vara generösa och uppmuntrande? Att vara generös med att ge godkänt och höga betyg åt studenter? Att låta dem slippa obligatoriska element och få tid för arbete, festande och resor under terminstid? Att vara generös med befordran och forskningstid (ringa undervisning) för lärare? Att låta alla som är inne i systemet få fast tjänst (undgå öppna utlysningar)? Att hålla inne med kritik och tillåta svaga prestationer?

Man kan också notera vad värdegrunden inte innehåller, det vill säga något om verksamhetens kärna. Är bra prestationer och höga krav i forskning, undervisning och studier inte viktiga värderingar? Hur är det med kritiskt tänkande och självständighet mot omvärldens brus, kommersialism, och politisk korrekthet? Kanske kunde en högkvalitativ verksamhet motivera minskad allmän generositet och i stället vara snål mot medelmåttiga prestationer och reservera generositeten för bra sådana?

Exempel 2. En större kommun. I värdegrunden står det att:

”All verksamhet i kommunen ska bygga på hög kompetens, arbetsglädje och serviceanda. Som anställd i kommunen måste du ha en positiv människosyn, visa respekt och vara lyhörd …”

Det låter ju (som vanligt) fint och man kan bara föreställa sig att kommunens anställda befinner sig i ett ständigt lyckorus och att befolkningen lever i landet fullt av mjölk och honung.

Några gnetiga invändningar dock: Om nu ”all verksamhet” ska bygga på allt detta får man nog lägga ned en hel del och nöja sig med en liten verksamhet. Troligen finns hemtjänstpersonal, lärare och p-vakter med medelhög eller – ve och fasa – under genomsnittlig kompetens, måttlig arbetsglädje mm, vilka nog inte platsar. Och den som till äventyrs läst Freud, är bekant med mänsklighetens historia eller stöter på folk som är lata, besvärliga eller smårasistiska kan ha svårt för en entydigt positiv människosyn. Kanske är en komplex och nyanserad människosyn bättre än lallande positivitet. Men utan den senare hör man tydligen inte hemma i kommunen ifråga.

Vad är egentligen problemet med alla dessa värdegrunder som politiker och organisationsledningar nu ägnar tid åt? I bästa fall är det här meningslöst och tas endast på allvar av de som har betalt för att hålla på med värdegrundsprat eller känner självkänslan boostas av att upprepa fina ord. Förr rabblades böner, nu är det värdegrundsord som håller humöret uppe och gör att man kan känna sig som en fin människa. I sämsta fall tas det här på stort allvar och en hel del energi går åt. Tjusigt värdegrundsprat kan sedan fungera som ett surrogat för en bra praktik. Kritik lotsas vidare till övningar med att jobba med värdegrunden. Och särskilda mötesövningar kan vara bra för självkänslan. Man kanske inte lyckas så bra i jobbet men man har fina värderingar. Det tycks vara det normala för svensk offentlig sektor – där skola, högskola, polis, försvarsmakt, arbetsförmedling, sjukvård mm ofta fungerar ganska illa i praktiken men i gengäld har förträffliga värdegrunder. Ibland står intensivt värdegrundsframhävande i omvänd proportion till en bra praktik.

Förvisso kan värdegrundsprat användas även positivt. Det kräver då att man erkänner konflikter och svårigheter, utgår från praktiken samt undgår vaga, positiva, intet förpliktigande och meningslösa floskler. De senare är populära. Skillnaden mellan värdeprat och praktik måste betonas. Alla är för whistleblowers – och bidrar till förföljelse om dessa dyker upp i sin närhet. Alla är för en god miljö – och äter kött och flyger utan större tvekan. Högt i tak förespråkas – men man får inte säga något som kan kränka någon.

Det är illa att värdegrundsprat ofta är frikopplat från realism, praktik och prioriteringar. Hyckleri florerar. Men ibland kopplas värdegrund till praktik. Då kan det bli ännu värre. En lärare som inte accepterade bråkigt och störande beteende i klassrummet – och följaktligen fick konflikter med såväl elever som kolleger – blev kallad till rektorn för reprimander och sedermera erbjuden avgångsvederlag för att säga upp sig. Att ta fasta på det oacceptabla i elevbeteende var oacceptabelt. Värdegrunden är en ”positiv människosyn” – och då får man inte påtala det negativa, mer än undantagsvis. Om verkligheten inte låter sig bestämmas på detta sätt är det fel på verkligheten. I värdegrundsvärlden dominerar det som låter bra – lallande positivitet.

Men kanske ska försök att få ordning på offentliga organisationer börja med praktiken i stället? Fokusera vad som åstadkoms och vad som inte fungerar och åtgärda detta. Då blir allt mycket jobbigare än värdegrundsövningar, men skulle kunna innebära att ansvarstagande för vad man gör – snarare än ytligt prat – hamnar i centrum. Det är hög tid.

Läs mer. DN Debatt
  • ”Lägre moms på mat gynnar främst rika”. Att höja skatten för höginkomstagare skulle vara ineffektivt, skriver skatteprofessorn Sven-Olof Lodin. Läs hela artikeln
  • ”Grovt bidragsfusk kan liknas vid organiserad brottslighet”. Minskat intygsberoende och hårdare kontroll är nödvändigt, skriver Brottsförebyggande rådet. Läs hela artikeln
  • ”Vi startar skola för 4.500 elever i Saudiarabien”. Vi är övertygade om att en bättre skola för flickor och pojkar i tillväxtländer kan betyda mer för utvecklingen där – och i Sverige – än en aldrig så högljudd retorik i riksdagen, skriver Odd Eiken och Peje Emilsson, Kedtech. Läs hela artikeln
  • ”Civil olydnad inte lika med våldsbejakande extremism”. Regeringens handlingsplan mot extremism pekar felaktigt ut flera ­utomparlamentariska rörelser som våldsbejakande. Det skriver 15 professorer. Läs hela artikeln
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.