Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Vården måste fråga kvinnor om de har utsatts för våld”

Kvinnor som lever med våld i hemmet drabbas i högre grad än andra av hälsoproblem som mag- och tarmbesvär, kroniska smärttillstånd, ångest, depression och sömnbesvär. Men få av dessa kvinnor tar självmant upp det bakomliggande våldet när de söker hjälp. Det upplevs som skam- och skuldfyllt. Personalen inom hälso- och sjukvården har därför en mycket viktig roll att spela när det gäller att identifiera våldsutsatta kvinnor. Vi menar att frågor om våld måste ställas aktivt och rutinmässigt till kvinnliga patienter inom hela hälso- och sjukvården. Ansvaret ligger hos de enskilda landstingen, skriver 14 experter på våld mot kvinnor.

Kvinnor som utsätts för våld av sin partner återfinns överallt inom hälso- och sjukvården. Få berättar spontant att de är utsatta, och många söker vård upprepade gånger både för akuta skador och kroniska symtom utan att den bakomliggande orsaken kommer fram.

Våld mot kvinnor är ett stort och allvarligt folkhälsoproblem. I sin mest extrema form leder det till att i genomsnitt 17 kvinnor i Sverige varje år mördas av en man som hon har eller har haft en relation med. Våldet sker inte enbart i det tysta. De kvinnor som mördas av en man i sin närhet har ofta varit i kontakt med hälso- och sjukvård, polis eller sociala myndigheter på grund av hot och våld från mannen.

Vill vi på allvar minska våldet måste frågor om våld nu bli en del av vardagsarbetet för alla dem som i sitt yrke möter utsatta personer.

Personalen inom hälso- och sjukvården är en grupp som har en mycket viktig roll att spela när det gäller att identifiera våldsutsatta patienter. Att leva med systematiskt våld ger svåra konsekvenser för hälsan, både fysiskt och psykiskt. Varje år kostar också våldet stora summor för hälso- och sjukvården.

Tyvärr är det i dag endast en bråkdel av de kvinnliga patienterna i vården som får frågan om de har utsatts för våld. Det är inte självklart att frågan ställs ens då en kvinna söker akutmottagningen med skador som tyder på fysiskt våld.

I regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor fick Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet i uppdrag att vidareutveckla metoder för att personalen inom hälso- och sjukvården rutinmässigt ska kunna ställa frågor om våldsutsatthet till patienter.

För uppdraget samlade NCK experter och forskare från hälso- och sjukvården för att beskriva våldsutsatthet inom olika verksamhetsområden – bland annat akutvård, primärvård, kvinnosjukvård, barnhälsovård, äldrevård och psykiatri – samt ta ställning till hur frågor om våld bör hanteras. Resultatet har sammanställts i antologin ”Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen” som i dag presenteras vid ett seminarium i Uppsala, och som har överlämnats till uppdragsgivaren barn- och äldreminister Maria Larsson.

Efter genomfört uppdrag är slutsatsen enhällig: Det finns ett starkt stöd för att frågan om våld ska ställas som en rutinfråga till patienter inom hela hälso- och sjukvården. I första hand rör detta, i enlighet med uppdraget, kvinnliga patienter, men mycket tyder på att även män bör tillfrågas om sina erfarenheter av våld.

Kvinnor som utsätts för våld får inte bara yttre, fysiska skador. Det psykiska våldet, som hot, trakasserier och systematiskt förtryck, ger också mycket stora effekter. Studier visar att kvinnor som lever med våld i hemmet i högre grad än andra drabbas av hälsoproblem som mag- och tarmbesvär, kroniska smärttillstånd, ångest, depression och sömnbesvär. Symtomen är ofta långvariga och diffusa.

För att kunna erbjuda god och adekvat vård måste hälso- och sjukvården så långt möjligt försöka identifiera orsaken till de symtom som patienten söker för. Att exempelvis behandla för depression, psykos eller missbruk utan att uppmärksamma våldsutsatthet som en möjlig bidragande faktor är inte god vård. Ansvaret för att ta reda på orsaken till symtomen ligger hos sjukvårdspersonalen.

Få patienter tar självmant upp våldet. Att vara utsatt upplevs som skam- och skuldfyllt och patienten kan vara rädd för vad som ska hända om våldet uppdagas. Det kan också vara svårt att förstå kopplingen mellan våldet och de symtom som man söker hjälp för. Därför måste frågan ställas aktivt.

Genom att hälso- och sjukvården frågar om våldsutsatthet sker också ett förebyggande arbete. Ingen ska behöva leva med våld och förtryck, och samhället har ett ansvar för att motverka våldet. Den som utsätts måste få stöd och hjälp för att förändra sin situation och kunna bearbeta sina upplevelser. Att identifiera våldsutsatta mödrar kan också vara det bästa sättet att hitta utsatta barn.

Vad tycker då kvinnliga patienter om att bli tillfrågade om våld hos hälso- och sjukvården? Flera svenska studier visar att de allra flesta inte har något emot det. Även om de själva inte var utsatta för våld upplevde de frågan som en möjlighet för andra att bli hjälpta. Att frågan ställdes visade också att man kunde vända sig till hälso- och sjukvården om man i framtiden skulle bli utsatt, menade kvinnorna.

Att vara utsatt för våld är ingen sjukdom i sig, utan en livssituation som leder till ohälsa. Det är svårt att berätta om det våld man är utsatt för, och det är ofta en lång process att ta sig ur ett våldsamt förhållande. Därför kan man inte förvänta sig att en utsatt kvinna svarar ja första gången hon tillfrågas. Men frågan kan starta en process hos kvinnan som senare kan leda till att hon agerar för att förändra sin situation.

Ansvaret för att skapa rutiner inom vården för att upptäcka de kvinnor som utsätts för våld ligger hos de enskilda landstingen. Det finns inga snabba lösningar för att minska våldet mot kvinnor. Det krävs ett långsiktigt och systematiskt arbete, varje dag och dygnet runt. I detta har vården en viktig roll att fylla. Att ställa frågan om våld måste bli en självklarhet.

Gun Heimer
professor, överläkare, chef för NCK,
Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset

Maaret Castrén
professor i akutsjukvård, prefekt för Institutionen för klinisk forskning och utbildning, Karolinska institutet, Södersjukhuset, Stockholm.

Staffan Janson
professor i pediatrik och överläkare, Karlstads
och Örebro universitet och landstinget i Värmland

Britt- Inger Saveman
professor i omvårdnad och sjuksköterska,
Umeå universitet

Anita Bengtsson-Tops
docent och sjuksköterska, Högskolan i Kristianstad

Anna T Höglund
docent i etik och lektor i vårdetik
med genusvetenskaplig inriktning, Uppsala universitet

Margareta Larsson
docent och barnmorska, Uppsala universitet
och Akademiska sjukhuset, Uppsala

Lisa Kurland
lektor i akutsjukvård, Karolinska institutet och
verksamhetsområde akut, Södersjukhuset, Stockholm

Anna Berglund
med dr och överläkare, NCK, Uppsala universitet
och Västmanlands sjukhus, Västerås

Ingela Danielsson
med dr och överläkare, Umeå universitet
och kvinnokliniken, Sundsvalls sjukhus

Lena Smith
med dr, överläkare, Uppsala universitet
och Smärtkliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala

Kristina Stenson
med dr, barnmorska, Uppsala universitet
och Akademiska sjukhuset, Uppsala

Elisabeth Tönnesen
allmänspecialist och husläkare,
Landstinget i Uppsala län

Pauline Lindblom
ST-läkare i akutsjukvård och allmänmedicin,
Södersjukhuset och Stureby vårdcentral, Stockholm