Två oroliga mödrar: Svininfluensan härjar men sjukvården vägrar ta prover för att kunna bekräfta detta.
Den 15 september stod ministrar och myndigheter på rad och försäkrade att smittspridningen stannat upp. Tur är väl det eftersom vaccinet är försenat. Men influensan härjar både i Stockholm och i Skåne. Fast den syns inte – eftersom sjukvården vägrar ta några prover.
Sjukvårdens knep för att förhindra nya fall är att inte ta prov på barn om de inte läggs in på sjukhus. Man skriver inte ut Tamiflu ens till sjuka barn som befinner sig i en riskgrupp. Varför inte? Därför att man inte har bevisat att det är den nya influensan genom att ta ett prov. Ett absurt moment 22 som ingen talar öppet om.
Varför är prover viktiga? Jo, med fler prover kan sjukvården sammanställa kunskap runt barn som varit riktigt sjuka. Sjukvårdsupplysningen medger öppet att de inte vet tillräckligt mycket. Det har varit ”för få fall”. Att bara titta på ”antal samtal om influensa till sjukvårdsupplysningen” är knappast ett evidensbaserat sätt att samla in kunskap på. Oviljan att dokumentera för att kunna ge bättre information, hur ska vi tolka den? Är den ångestbaserad, ekonomiskt motiverad eller politiskt förankrad?
Vi vet bara att fler föräldrar kommer att få sitta mitt i natten och prata med sjukvårdsupplysningen, om och om igen, övergivna i vårdspannet mellan sjukvårdsupplysning och ambulanstransport. Att delar av barnsjukvården dessutom verkar okunnig är än värre. Vi är chockade över hur sjukvården behandlat våra sjuka barn under den senaste veckan.
Exempel ett: Aron, 12 år, har 40 graders feber i flera dagar. Han får en bokad läkartid på vårdcentralen. Men han får vänta utomhus i 20 minuter innan han träffar läkaren. Som bara tittar snabbt i Arons hals, konstaterar att han inte har halsfluss, att det är svininfluensa. Arons mamma ber att läkaren ska ta ett prov för att konstatera att detta, så att hon vet vilka tecken hon ska bli uppmärksam på om Aron blir sämre. Läkaren vägrar, öppnar dörren och visar ut dem. ”Men vänta lite, vilka tecken ska vi vara uppmärksamma på nu?” frågar hon. ”Det finns massor av internetsidor ni kan läsa”, svarar läkaren. Och går sin väg utan att ha lyssnat på Arons lungor, utan att ha tagit en snabbsänka eller informerat om sjukdomsförlopp och varningstecken. Han kontrollerade inte heller om Aron kunde böja nacken.
Exempel två: Min son Finn, 10 år, tillhör en riskgrupp eftersom han tidigare haft flera lunginflammationer. Han får över 39 graders feber och en besvärlig hosta. Febern är lika hög i över fem dygn. Såväl vårdcentralen som barnakuten vägrar att ta prov, vägrar att skriva ut Tamiflu. Finn blev feberfri efter tio dygn, men hostar än i dag. På sjätte dagen skrev den tredje läkaren motvilligt ut en remiss för provtagning. Provsvaret får vi i dag, efter tolv dygn. Är det svininfluensa kan han, som tillhör en riskgrupp, få Tamiflu nu. Ett antiviralt medel som helst ska ges inom 48 timmar för att ha effekt.
Jag och Arons mamma tillhör båda gruppen ”medelklassföräldrar som kan tala för sig”. Om vi två har sådana här problem med att få sjukvården att engagera sig i våra sjuka barn – hur kommer det att gå för mindre resursstarka föräldrar?
Under tiden sitter människor med privata läkarkontakter hemma med ett eget lager Tamiflu. Vi brydde oss inte så mycket om det där tidigare. Vi tänkte, att vi som behöver får säkert ändå tillgång till medicin om det behövs. Vi hade stor tilltro till sjukvården. Nu vet vi inte längre vad vi ska tro.