DN Debatt

”Varför är fotboll så mycket viktigare än datorspelande?”

Missförstådd kultur. Den äldre generationen verkar inte vara särskilt intresserad av att ta reda på vad som pågår i datorspelens värld. Att forskare, medier, experter och föräldrar hävdar att det rör sig om ett tidsslöseri, ett beroende eller en psykisk störning är att ogiltigförklara den kulturella utveckling som samhället genomgått. Medierna har ett ansvar att bedriva en nyanserad och rättvis debatt. TV4:s ensidiga skildring av problematiska datorspelsvanor är ett klassiskt mediedrev, skriver Daniel Kardefelt-Winther.

TV 4 har sedan januari i år drivit en programserie om datorspelsberoende med ett flertal inlägg där ungdomar intervjuats om sina problematiska datorspelsvanor. Personal vid landstinget skildrar hur antalet ungdomar som söker hjälp för datorspelsberoende har ökat markant under de senaste åren och experter ger råd till oroliga föräldrar i TV4:s ”Nyhetsmorgon” om hur de bäst ska tackla barnens överdrivna spelande. Att den programansvarige är dåligt informerad om vad datorspelsberoende handlar om är inte förvånande, det är inte deras ansvar att vara insatta i alla ämnen som debatteras. Det är värre att även experten framstår som okunnig om datorspel i allmänhet, och beroenden av datorspel i synnerhet.

Ett klassiskt mediedrev med andra ord, men den här gången med två allvarliga konsekvenser:

• För det första är målgruppen för debatten, de oroliga föräldrarna, relativt okunniga vad gäller både datorspel och datorspelsberoende vilket ökar genomslagskraften för budskapet. Kritisk reflektion försvåras när kunskapen brister.

• För det andra är det barnen som står i skottlinjen när föräldrar lär av experter och forskare att datorspelsberoende är att jämställas med drogmissbruk eller en psykisk störning.

Låt oss klargöra ett par grundläggande saker.

Det finns ingen officiell diagnos för datorspelsberoende, det finns ingen empiriskt klarlagd teori och inga validerade diagnostiska instrument. Som det konstateras i en rapport från Statens Medieråd är det anmärkningsvärt att olika samhällsaktörer skapar en bild av att intensivt datorspelande är en form av beroende och ibland till och med framställer datorspelsberoende som en väletablerad klinisk diagnos. Det är fel, diagnosen existerar inte.

Dock finns det fortfarande ett värde i att använda termen datorspelsberoende då det framgår även för den icke insatte vad det handlar om: någon som spelar datorspel i den utsträckningen att andra viktiga saker i livet blir lidande.

Frågan vi först och främst bör ställa oss i relation till detta, men som sällan ställs, är:

Vem är det som anser att viktiga saker blir lidande, och vems prioriteringar avgör vad som är viktigt?

Föräldrarnas, naturligtvis. Och vad vet föräldrarna om datorspelande? Inte så mycket mer än vad de hör på TV 4.

Safer Internet Day hölls i Sverige 7/2 i år under temat ”Connecting Generations”. Statens Medieråd i Sverige valde att tolka detta utifrån datorspel och anordnade ett seminarium med titeln ”Spel spelar roll!”. En bra tolkning, då det finns få områden där generationsgapet är lika tydligt. Orvar Säfström höll en fantastisk presentation där han talade om hur föräldrar är villiga att hämta och lämna vid fotbollsträningar flera dagar i veckan, hur de kan stå och heja på laget vid sidlinjen i flera timmar och baka bullar för att stödja föreningen.

Men, undrade han: Hur många föräldrar drar fram en stol och sätter sig och hejar på barnet när hon spelar datorspel? Inte många.

Och varför skulle de göra det? Datorspel är ju bara på låtsas, det är ju ett slöseri med tid när man kan vara ute och spela fotboll med sina kompisar. Eller?

Kan det vara så att ens kompisar råkar befinna sig i samma datorspel, och att barnet blir exkluderat ur kompiskretsen när mamma kommer och rycker ur sladden och skickar ut en utomhus med en boll under armen? Kan det vara så att barnet som bara får spela två timmar om dagen blir exkluderat i skolan när snacket på rasten handlar om gårdagens bedrifter i spelet? När TV4:s expert föreslår att man ska upprätta ett kontrakt med barnet om hur många timmar spel om dagen som är tillåtet så menar han att barnet ska kontraktera bort sin hobby, kontraktera bort social tid med vännerna och sätta sig själv utanför kompiskretsen. Och varför då? Jo, för att föräldrarna anser att man gör något meningsfullt när man spelar fotboll, men inte när man spelar datorspel.

Det är naturligtvis viktigt att framhålla att det finns individer som får problem på grund av sitt datorspelande, men debatten har blivit väldigt missvisande. Att vissa forskare hävdar att datorspelsberoende kan jämställas med en psykisk störning är en parallell som uppkommit för att forskare inledningsvis teoretiserade datorspelsberoende som en impulskontrollstörning. Efter femton års forskning finns det ingen studie som stödjer denna parallell, som kan kritiseras ur ett forskningsmetodologiskt perspektiv. Framför allt är det viktigt att framhålla att den annars konfliktfyllda forskningen faktiskt har enats om att tiden man tillbringar vid datorn inte är relaterad till huruvida användandet får negativa konsekvenser, något som verkar ha gått TV 4 och dess experter helt förbi.

Medierna har ett ansvar gentemot samhället, mot barn såväl som förälder, att bedriva en nyanserad och rättvis debatt. Att över 90 procent av barnen i Sverige i dag spelar datorspel gör det till en av våra största och viktigaste kulturella uttrycksformer. Att forskare, medier, experter och föräldrar hävdar att det rör sig om ett tidsslöseri, ett beroende eller en psykisk störning är att ogiltigförklara den kulturella utveckling som samhället genomgått.

Man kan konstatera att många ur den äldre generationen tyvärr har en gemensam nämnare i att de inte verkar vara särskilt intresserade av att ta reda på vad som pågår i datorspelens värld. Gamla förklaringsmodeller om beroenden används hellre än att på allvar försöka ta reda på varför barn blir så pass intresserade av datorspel att det ibland går ut över deras sömnbehov eller läxor. Föräldrar förstår inte varför barnet hellre sitter framför datorn än är ute och umgås på ”vanligt” vis. Framförallt missar de helt att reflektera över de positiva saker som datorspel för med sig; saker som det kanske kan vara värt att offra lite läxtid för.

Att kunskapsgapet mellan föräldrar och barn är stort vad gäller datorspel är helt klart. Att detta påverkar relationen mellan barn och förälder är också bortom rimligt tvivel. Barn behöver föräldrar som engagerar sig på ett positivt sätt i deras fritidsaktiviteter, inte föräldrar som avfärdar deras intressen som tidsslöseri och ständigt hotar med att förbjuda aktiviteten eller rycka ur sladden.

Hur hade en fotbollsintresserad förälder reagerat om barnet, som inte tycker att fotboll är så viktigt, dragit ur sladden mitt under matchen? Rimligen med samma aggressivitet som barnet när föräldrarna förbjuder datorspelande, men i barnets fall framställs reaktionen som något onormalt och som en konsekvens av ett beroende. Barn och ungdomar lever och umgås på ett annat sätt i dag än för 20 år sedan, det är dags att samhället anpassar sig.

Daniel Kardefelt-Winther, doktorand i ämnet internetberoende vid Department of Media and Communications, London School of Economics and Political Science