Kriskommissionen (S): Vi måste ha ett långsiktigt perspektiv om vi ska vinna valen 2014 och 2018. Det är dags att ta reda på hur Sverige faktiskt ser ut år 2010 och om vi över huvud taget har svaren på det moderna samhällets utmaningar. Det är inte några veckors valrörelse som ska analyseras, utan ett par decenniers politisk kräftgång. Bilden av partiet som en trög och konservativ maktelit är kanske vår värsta fiende, skriver Ardalan Shekarabi och Anna Johansson.
Socialdemokratin gjorde den 19 september återigen ett katastrofval. Partiet nådde sitt sämsta reslutat sedan 1914 och tappade stöd bland många viktiga väljargrupper.
Att förlora ett val efter fyra år med borgerlig regering, skyhög arbetslöshet och ökade klyftor är ett stort misslyckande. Med några få undantag har dessutom den långsiktiga trenden för partiet varit nedåtgående under en lång rad av år.
Det är alltså inte några veckors valrörelse som behöver analyseras utan ett par decenniers politisk och organisatorisk kräftgång. Vårt arbete i kriskommissionen är att ta reda på varför det är som det är och föreslå åtgärder för att socialdemokratin åter ska bli en stark och modern samhällsförändrande kraft.
Veckorna efter valet har många haft förklaringar till varför det gick som det gick; hade vi bara inte samarbetat med de rödgröna/hade vi bara haft en annan partiledare/hade vi bara inte drivit fastighetsskatten/hade vi bara inte haft så fula affischer hade resultatet blivit ett annat.
Vi vill varna för den sortens förenklingar. Vi är övertygade om att det är dags att göra en rejäl omvärldsanalys och ta reda på hur Sverige faktiskt ser ut år 2010 och om socialdemokratin över huvud taget har svaren på det moderna samhällets utmaningar.
Vi måste göra en gedigen omprövning av vår politik, liksom av våra egna strategiska val och hur våra politiska motståndare utvecklats. Framförallt måste vi ha ett långsiktigt perspektiv på det politiska och organisatoriska förändringsarbetet för att kunna vinna valen 2014 och 2018.
Tjänstesamhällets framväxt, den alltmer globala ekonomin och de krav på en gemensam europeisk och internationell agenda den för med sig, det faktum att allt fler har en högre utbildning, urbaniseringen och de alltmer accentuerade skillnaderna mellan storstad och landsbygd, människors ökande krav på kvalitet i livet och välfärden och den parallella framväxten av en stor medelklass och en ny underklass är bara några exempel på samhällsförändringar som ägt rum i vårt land de senaste decennierna. Socialdemokraterna har inte fullt ut tagit till sig och i varje fall inte dragit rätt slutsatser av dessa förändringar.
Bilden av partiet som en trögrörlig och konservativ maktelit som inte förstår den moderna människan är kanske vår värsta fiende och vi måste se den och utmana den för att kunna förändra den.
Vi kan inte redan i dag ge några säkra svar om de nödvändiga politiska förändringarnas innehåll. Men några frågor som omgående måste diskuteras är följande.
Varför ökade klyftorna också under socialdemokratins tid vid makten och hur kan den utvecklingen vändas? Har skattesystemet verkligen utformats för att främja full sysselsättning? Hur ska man komma till rätta med att allt fler för varje lågkonjunktur permanent ställs utanför arbetsmarknaden? Hur kan vi förena krav på jämlikhet med stor valfrihet i välfärden? Vad och vem är egentligen arbetare i dag – och spelar det någon roll? Hur ser ett fungerande mångkulturellt samhälle ut och hur kommer vi dit? Vilka investeringar ska Sverige satsa på för att vara världsledande? Vad är statens roll i att skapa förutsättningar för fler jobb och bättre möjligheter för svenska företag med global konkurrens? Och vilken är socialdemokratins målbild på lång och medellång sikt?
I det arbete som vi nu med – faktiskt – stor glädje ska ta oss an, behöver vi många olika perspektiv och inspel. Vi kommer inte att ha alla svaren själva utan välkomnar varmt alla intresserade, inom och utanför partiet, att delta i vår process.
Ardalan Shekarabi, Anna Johansson
ordförande, socialdemokratiska kriskommissionen