När vargen fridlystes 1965 fanns det högst 10 individer kvar i landet och i början av 70-talet ansågs arten mer eller mindre dömd att utrotas i Sverige. Någon enstaka individ strök omkring uppe i Norrland.

År 1971 startade Naturskyddsföreningen ”Projekt varg”. Projektets första uppgift var att upprätta en genbank för att försöka bevara de vargar av fennoskandiskt ursprung som fanns i djurparkerna. Under de närmsta åren utvecklades sedan tankar på att dessa vargar i en framtid skulle kunna användas för utplantering. Det projektet tänkte sig var att djuren skulle kunna hållas i ett jättehägn utan direkt kontakt med människor, vänja sig vid levande bytesdjur och så småningom slussas ut i frihet.

Bakom projektet fanns en liten arbetsgrupp i vilken vi båda ingick. Arbetsgruppen diskuterade naturligtvis var ett hägn av detta slag lämpligen skulle ligga och kom fram till att de ”lämpligaste områdena för varg ligger i norra Svealand och södra Norrland”. Det stod också mycket tidigt klart att det är ”säkert lämpligast att undvika fjällen på grund av konflikterna med rennäringen”.

Samtidigt som projektet pågick hade Naturvårdsverket startat forskningsarbete på stora rovdjur och konstaterat att vilda vargar då och då kom in österifrån i norra Sverige och att det efter några år även fanns vargar i norra Värmland med omgivningar. I och med detta stod det klart för alla inblandade att det, för att behålla vargen i vår fauna, var på dessa vilda djur och inte på ”Projekt varg” man skulle satsa. Projektet lades på is och Naturskyddsföreningen tog avstånd från tankarna på utplantering av varg.

Från det att Naturvårdsverket började arbetet med stora rovdjur och fram till nu – det vill säga under mer än 35 år – har det haglat anklagelser om att vargarna måste vara utplanterade. Hur skulle de annars ha kommit att hamna just där projektet hade slagit fast att det skulle vara bäst för arten?

Svaret är ganska självklart. Inom arbetsgruppen fanns det begränsade egna erfarenheter av varg men en mycket realistisk syn på vad som var möjligt och lämpligt. I skogslandet söder om renskötselområdet skulle vilda vargar kunna ha det bra och bara orsaka begränsade problem. Det blev också precis här som vargarna valde att slå sig ner och så småningom kom att öka i antal. Och som arbetsgruppen hade förmodat blev älgen det viktigaste bytesdjuret.

Det här tycks inte regeringen ha förstått. Enligt den rovdjursproposition som ska behandlas av riksdagen den 21 oktober är det ”viktigt att vargen tillåts sprida sig i landet för att minska koncentrationen i de mellersta delarna av Sverige där det i dag finns flest vargrevir”. Vi förstår att det är frestande att locka, framför allt delar av jägarkåren, med att de ska få skjuta vargar där det i dag finns flest, samtidigt som det ska flyttas djur till andra områden där varg saknas eller är mera fåtalig. Men tanken är befängd.

När det i propositionen står att vargar som ska flyttas bör ”placeras ... i mellersta eller södra Sverige” låter det ju som om regeringen tror att vargen stannar där man ”placerar” den vilket nog är det enda man kan vara säker på att den inte gör. Den kommer att vandra och söka sig till ett område som den och inte regeringen anser vara lämpligt.

Det är ingen slump att våra internationellt sett fåtaliga vargar befinner sig där de gör. De finns där det är mest lämpligt. Tanken att åstadkomma en mera jämn utspridning över landet är förkastlig. Det är där vargarna nu lever i norra Svealand och södra Norrland som förutsättningarna finns för att konflikterna ska bli små. De flesta vargrevir ligger i glesbefolkade områden och i många sker inga skador alls på tamdjur. Förkasta idén att sprida våra fåtaliga vargar jämnare över landet och satsa i stället resurserna på att förebygga skador, att ersätta inträffade skador, samt att övervaka stammen.

Ingemar Ahlén
prof emeritus, naturvårdsbiolog Sveriges lantbruksuniversitet

Anders Bjärvall
fil dr zoologi, har arbetat med rovdjursfrågor på Naturvårdsverket