I den pågående militära operationen mot Khaddafi-regimen i Libyen finns en uppenbar paradox: de vapen och den utrustning som nu förstörs är samma materiel som västerländska vapenproducenter marknadsförde och levererade till Libyen ända fram dagarna innan den senaste tidens oroligheter utbröt. Det här väcker en rad svåra frågor som världssamfundet måste ta ställning till när nästa fas i operationen i Libyen planeras.
För mindre än tio år sedan hade Förenta nationerna (FN), Europeiska unionen (EU) och USA vapenembargon i kraft mot Libyen. När Libyen annonserade att man avslutat sina program för kärnvapen och biologiska och kemiska vapen, samt att man var beredd att kompensera offren för libysk terrorism, släpptes man åter in i världssamfundet. Att landet åter accepterades av övriga länder berodde också till stor del på landets oljetillgångar, dess vilja att hjälpa till att stoppa oönskade flyktingströmmar från Afrika till Europa, och att Libyen hade potential som en allierad i kampen mot extrema islamistiska grupper. FN och EU lyfte sina sanktioner mot landet, inklusive vapenembargon, 2003 och 2004.
Därmed återuppstod Libyen som en lukrativ marknad för vapenförsäljning och vapenproducenter världen över började marknadsföra allt från lätta vapen till avancerade stridsflygplan i landet. Regeringschefer från bland annat Frankrike, Italien, Storbritannien, Ryssland besökte Libyen åtföljda av representanter för vapenindustrin. Så sent som i november 2010 hölls vapenmässan “Libdex 2010” i Tripoli där mer än 100 företag från åtminstone 24 länder fanns representerade.
När nu Khaddafis styrkor är involverade i en direkt konflikt med Nato-ledda styrkor, slås man av det ironiska i situationen. Italien är huvudbas för operationerna mot Libyen, trots att landet tidigare hade mutat in den libyska marknaden för avancerad utrustning för gränskontroll och militärhelikoptrar. Frankrikes president Sarkozy var en av de första västliga ledarna att ta avstånd från Khaddafi och att förorda ett militärt ingripande, men gjorde så först efter att franska medborgare, som till exempel ingenjörer anställda på militära kontrakt, kunnat lämnat Libyen på ett säkert sätt. Det franska stridsflygplanet Rafale, som tidigare intensivt marknadsförts i Libyen, bombar nu libyskt artilleri som ett italienskt företag 2010 tecknade ett kontrakt för att renovera. Storbritannien, som också står i främsta ledet när det gäller militära aktioner mot Libyen, levererade ett avancerat kommunikationssystem till libyska T-72 stridsvagnar vilka nu blir attackerade av alliansens stridsflyg.
Ett därtill hörande problem är att till exempel Frankrike, Ryssland, Ukraina, Belgien och Italien tillåtit sändningar av lätta vapen, samt pansarvärnsrobotar och mindre luftvärnsrobotar, till Libyen. Med sådana vapen i landet, i en så stor mängd som det rör sig om, ökar möjligheterna för Khaddafi att slå ned upproret med åtföljande civila förluster. Sannolikheten är också stor för att vapnen sprids till andra konflikthärdar i Libyens grannländer.
Generellt är det svårt att göra några direkta kopplingar mellan vapenförsäljningar å ena sidan och våldshandlingar utförda av en viss regim å den andra. Omvänt är det också omöjligt att med säkerhet hävda att restriktioner för vapenförsäljning skulle ha förhindrat en omfattande blodsutgjutelse i Libyen. Men regeringarnas leveranser av vapen och relaterad säkerhetsutrustning signalerade ett stöd till Khaddafis regim.
Dessutom kan tilläggas att om vissa planerade vapenleveranser hunnit slutföras före upproret – till exempel exporten av det ryska luftvärnsrobotsystemet S-300 och den brittiska luftvärnsroboten Jernas – hade problemen med att införa flygförbudszonen ökat och paradoxen med vapenaffärerna blivit än mer uppenbar.
Vissa grundläggande principer kan rättfärdiga vapenhandel, till exempel rätten till nationellt självförsvar som också är inskriven i FN-stadgan. Vid beslut om vapenhandel måste dessutom hänsyn tas till en hel rad, ofta motsägelsefulla, nationella intressen och ibland kan det resultera i vapenleveranser till mottagare som kan ifrågasättas. Kan vi till exempel veta att dagens krav på vapenleveranser till de libyska rebellerna inte kommer att resultera i urskillningslösa repressalier mot civilbefolkningen om rebellerna avancerar mot Khaddafis sista fästen? Eller att dessa vapen sprids i regionen och används i lokala och regionala konflikter?
Frågan om vapenförsäljning till Libyen borde ge upphov till djup eftertanke hos världens ledare och särskilt bland de ledande vapenexportörerna. Vid ett tidigare liknande exempel ledde det till sådan eftertanke.
När Saddam Husseins Irak fyllt av tillförsikt angrep Kuwait 1990 möjliggjordes detta med hjälp av vapen som sålts till dem från diverse länder och några av dessa länder bidrog sedan med militära styrkor när FN-koalitionen 1991 befriade Kuwait. Detta föranledde världssamfundet att se över sin vapenhandelspolitik. Riktlinjer för vapenexporten utarbetades och öppenheten inom den internationella vapenhandeln ökade.
Vapenleveranserna till Libyen måste få liknande följder. Det behövs en kritisk utvärdering för att kunna bedöma hur en sådan vapenhandelspolitik riskerar att stärka auktoritära regimer och belysa hur kommersiella och nationella intressen hindrar regeringar från att se vapenhandelns negativa återverkningar.
Medan våldet i Libyen fortsätter och möjligen eskalerar, och världssamfundet diskuterar nästa steg, bör världens länder inte blunda för den egna rollen i det våld man nu försöker förhindra. Världens ledare måste ytterligare förstärka arbetet för att få till stånd en mer återhållsam internationell vapenhandel.
Bates Gill
verkställande direktör, Stockholm International Peace Research Institute, Sipri
Pieter Wezeman
forskare och Mellanösternexpert inom Sipris vapenhandelsprogram