DN Debatt

”Världen har backat från ambitionerna för 40 år sen”

Sverige bör visa ledarskap. Framsteg har gjorts på några områden sedan 1972, såsom skydd av ozonlagret och minskning av luftföroreningar. Men på de flesta områden – från klimat till biologisk mångfald – är utvecklingen dystrare. Ytterst allvarligt är att det globala politiska ledarskapet faktiskt gått bakåt under senare tid. I dag finns inga ursäkter. Vi har god kunskap om de akuta risker mänskligheten möter och Sveriges regering bör nu driva flera strategiska frågor, skriver Johan Rockström och Klas Eklund.

I dag samlas flera av världens miljöministrar i Stockholm till 40-årsminnet av FN:s första globala miljökonferens. ”Stockholmskonferensen 1972” blev startskottet för det globala miljösamarbetet. Nu hoppas man injicera politisk energi inför FN:s möte om hållbar utveckling i Rio i juni.

”Stockholm +40” utgör en möjlighet för Sverige att påverka den globala politiken för hållbar utveckling. Konferensen är också ett tillfälle att reflektera över hur världens regeringar har levt upp till tidigare utfästelser. Framsteg har gjorts på några områden, såsom skydd av ozonlagret och minskning av luftföroreningar. Men på de flesta områden, från klimat till biologisk mångfald, är utvecklingen dystrare.

Dessutom, vilket är ytterst allvarligt, har det globala politiska ledarskapet på miljöområdet under de senaste åren faktiskt gått bakåt! 1972 kunde ledare enas om att hållbar förvaltning av miljön är en förutsättning för välfärd och ekonomisk utveckling. I dag ger naturvetenskapen en massiv uppbackning till stöd för kraftfulla insatser för att avvärja storskaliga miljörisker. Även ledande ekonomer som Nicholas Stern och William Nordhaus visar att det är samhällsekonomiskt lönsamt att nu investera för att till exempel bromsa den globala uppvärmningen.

Ändå domineras den politiska diskursen av synen att hållbarhet är en kostnad. Miljö ställs ofta i motsats till utveckling. Miljö eller jobb; hållbarhet eller tillväxt – det är den förhärskande retoriken både bland republikaner i USA och från en del politiska ledare i tillväxtekonomier. Ifrån bjärt motsatta ståndpunkter landar de i samma slutsats: miljöinvesteringarna får vänta.

Att världen har backat från Stockholmskonferensens ambitioner märks också i det resultat­dokument, ”Zero Draft”, som förhandlas fram inför Rio-konferensen i juni. Dokumentet saknar både vision, substans och ambition.

Detta är farligt, i ett läge då världen behöver globalt ledarskap. Så länge som människorna var få och levnadsstandarden låg gjorde mänskligheten inte så stort avtryck i naturen. Men nu går världens befolkning mot 9-miljardersstrecket och inkomsterna i de folkrika länderna stiger snabbt. Den globala BNP som det tog mänskligheten 10.000 år att nå, fördubblas nu på 15–20 år. Och fortsätter tillväxten i samma takt ytterligare 15–20 år, innan befolkningen planar ut, fyrdubblas produktionen. I absoluta tal medför det en enorm ökning av resursbehov, avfall och slitage på naturen – och det är just de absoluta talen som är de viktiga, eftersom planetens ekologiska utrymme har gränser.

För ett år sedan hade tidskriften The Economist – som knappast kan betraktas som något rödskäggigt, grönrabulistiskt organ – ett omslag som förkunnade ”Welcome to the Anthropocen”. Tidskriften hade tagit till sig forskningens slutsats att vi gått in i en ny geologisk tidsålder, där mänskligheten är den största förändringsfaktorn på vår planet.

Jorden upplever just nu en global massutrotning av arter. Tillgången till färskvatten är i fara för miljarder människor. Kol-, kväve- och fosforcyklerna förrycks. Sammantaget håller mänskliga aktiviteter på att slå i taket av vad biofysiska och ekologiska processer på jorden klarar av – vilket ger stora risker, inte bara för folkhälsa, jordbruk och livsmedelsförsörjning utan också i krassa ekonomiska termer. Anledningen är inte bara att naturkapital skadas. Vi riskerar även tröskeleffekter, med accelererad avsmältning av Arktis is, kollaps av marina fiskeresurser och uttorkning av jordbrukslandskap.

Förhandlingsdokumentet inför Rio är tyst om denna skala av mänsklig miljöpåverkan. Dokumentet står inte i paritet med den vetenskapliga riskbilden, och ger således inte den grund som behövs för en politik för hållbar utveckling.

Vad bör då göras? Vi är båda medlemmar av regeringens Framtidskommission, och har således ett uppdrag att tillsammans – utifrån våra olika perspektiv som ekonom respektive miljövetare – formulera problembilder och lösningar inför den långa sikten.

Vi menar att Sveriges internationella trovärdighet erbjuder en möjlighet inför dagens konferens. Sveriges regering kan och bör nu driva flera strategiska frågor.

För det första: På nationell nivå kan Sverige vara ett föredöme som vågar gå före och testa lovande lösningar. Den gröna skatteväxlingen bör fortsätta, med lägre skatt på arbete men högre skatt på miljöförstörande produktion och konsumtion. Företagen behöver utveckla nya strategier för grön tillväxt, baserade på kretsloppsbaserade affärsmodeller. Då krävs starka styrmedel för att skapa incitament för hållbara affärsstrategier.

Sverige kan gå än tydligare i spetsen för att utveckla miljöräkenskaper och lägga om nationalräkenskaperna i grön riktning. Staten kan också visa vägen för den privata sektorn genom att sätta tydligare hållbarhetsmål för sina egna, statsägda företag.

För det andra: Sverige är litet; bara halvannan promille av världens befolkning. Viktigt är därför hur vi kan påverka EU:s miljöarbete. I dag ser vi illavarslande tecken på hur europeiska ledare prioriterar ner miljö- och klimatarbetet. Sverige bör rida spärr mot alla sådana tendenser.

För det tredje: På global nivå bör vi sträva efter att formulera en hållbar vision som svarar upp mot riskbilden. Två rimliga mål är en omställning till en värld med tillgång till förnybar energi och till mat producerad från hållbart lantbruk. Vi har i dag teknologier, styrmedel, och marknadsverktyg för att klara båda dessa revolutioner. Vad som saknas är den politiska viljan. Sverige bör gå i bräschen men behöver då prioritera upp global miljö i regeringsarbetet.

Därför måste det globala samarbetet stärkas. I Stockholm 1972 föddes FN:s – ganska tandlösa – miljöprogram UNEP. Nu finns möjligheten att i Rio uppgradera UNEP till ett fullödigt FN-organ, vilket skulle ge miljön samma politiska tyngd som handel och hälsa i det globala samarbetet. Sverige bör också stödja den colombianska regeringens förslag att omvandla FN:s Millenniemål till globala hållbarhetsmål.

Avslutningsvis: Världen behöver en snabb övergång till en grön ekonomi. Ekonomiska styrmedel måste kompletteras med politiska mål och kraftfulla institutioner.

I Stockholm, för 40 år sedan, stakades en ambitiös kurs ut – trots att vetenskapen då inte hade kommit lika långt som nu. I dag finns inga ursäkter. Vi har god kunskap om de akuta risker som mänskligheten möter. Sverige har åter chansen att visa globalt ledarskap för att lösa mänsklighetens ödesfrågor. En visionär ”Stockholmsanda” vore en bra start.

Johan Rockström, chef Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet, medlem Framtidskommissionen
Klas Eklund, seniorekonom SEB, adjungerad professor, Lunds universitet, medlem Framtidskommissionen