Bedömare tycker sig se allt fler gröna skott i världsekonomin, tecken på att den mest akuta krisen håller på att klinga av. Flera stora Wall Street-banker noterar rekordvinster och en rad bilgiganter på fallrepen tycks gå att rädda. De rekordlåga räntorna har sporrat nya investeringar och stabiliserat bostadspriserna.
Efter den turbulenta finanskrisen är det förståeligt att vi vill ta fasta på de ljuspunkter som syns. Men ljuset i slutet av tunneln kan vara ett mötande tåg. Dessa ytligt sett goda nyheter kan i själva verket tolkas som nya problem som bidrar till en trög återgång till normal tillväxt och i värsta fall en ny kris.
Även om få förutspådde vidden av den finansiella kollapsen följer den ett klassiskt mönster av kreditexpansion och felinvesteringar. Det råder bred enighet om att lössläppt penningpolitik i USA lade grunden för bubblan. För att undvika en recession efter IT-kraschen och terrorattentaten 2001 sänkte centralbanken räntan från 6,5 till blott 1 procent och höll den på rekordlåga nivåer fram till 2005.
Det blev unikt billigt att låna och ointressant att ha eget kapital. Företag och banker minskade sina marginaler och gjorde affärer med lånade pengar och hushållen köpte allt större och dyrare bostäder. Bostadspriserna steg med 10–15 procent per år.
Både högern och vänstern styrde samtidigt väldiga subventioner och statssponsrade bolåneföretag till att ge allt större bostadslån till hushåll som inte var kreditvärdiga. Storbankerna investerade tungt i riskabla bostadsobligationer som byggde på prisuppgång.
Bankerna och bolåneinstituten förstod att staten skulle träda in och rädda dem om det gick snett, så de föredrog att spela högt och göra omedelbara vinster i förhoppningen om att kunna skicka eventuella förluster till skattebetalarna.
Resten är historia.
Men det stora och potentiellt ödesdigra experimentet är att vi i dag försöker möta en kris som har orsakats av för låga räntor och för hög belåning med ännu lägre räntor och ännu högre belåning.
De korta räntorna i västvärlden ligger nära noll. Den europeiska centralbanken har beskyllts för att vara försiktig för att den har tvekat att sänka räntan till under en procent, vilket är en historiskt sett löjligt låg ränta.
Det är begripligt att centralbankerna ville få i gång en fastfrusen kreditmarknad, men när många gör långsiktiga affärer baserade på en ohållbar ränta uppstår nya felinvesteringar. Se bara på Stockholms bostadsmarknad där räntedopningen har fått priserna att vända uppåt efter årsskiftet, trots redan rekordhöga priser och förestående massarbetslöshet.
Risken är att vi hamnar i 2001 års situation. Räntan sänks för att en akut kris ska undvikas, så mängder av investeringar görs med denna ränta som utgångspunkt. Då vågar inte centralbanken återföra räntan till normala nivåer eftersom dessa investeringar då slås ut. Höjningen genomförs därför mycket långsamt, vilket leder till än fler riskabla investeringar. Det är så man blåser upp en bubbla.
Regeringar i USA och Västeuropa har också systematiskt öst skattepengar över stora industriföretag på fallrepet för att undvika massuppsägningar och prestigeförluster. De stora bilföretagen är det tydligaste exemplet. Politikerna hoppas kunna ge dessa felinvesteringar konstgjord andning så länge att de kan stå på egna ben när tillväxten väl återkommer.
Problemet är bara att just den politiken gör att det ekonomiska uppsving den är beroende av försenas och blir svagare. Den låser nämligen in kapital och produktionskapacitet i de minst konkurrenskraftiga sektorerna och tar skattepengar och lånemöjligheter från de företag som hade kunnat nyanställa.
Det enda sättet för européer att se ett snabbt ekonomiskt uppsving de närmaste åren blir i så fall att se det på teve, i rapporteringen från de östasiatiska ekonomierna.
Inte heller bankernas storvinster är odelat positiva. Det fick stor uppmärksamhet att den stora amerikanska investmentbanken Goldman Sachs tjänade rekordstora 3,4 miljarder dollar andra kvartalet 2009. Mindre uppmärksamhet fick ett annat rekord som banken slog – den har aldrig tidigare registrerat lika hög value-at-risk, en indikator på hur riskabla affärer som görs.
Bara ett halvår efter att amerikanska skattebetalare räddade försäkringsbolaget AIG för att en konkurs hade drabbat Goldman Sachs hårt, och efter att banken själv injicerats med 10 miljarder dollar i offentliga medel (som sedermera betalats tillbaka) har banken tagit gigantiska risker. Risknivån är nu 35 procent större än precis före den kris som nästan knäckte banken.
Det kan framstå paradoxalt men är tvärtom alldels logiskt. Bankerna har fått handgripliga bevis för att staten har spänt upp ett finmaskigt skyddsnät under dem. Varför inte ta vansinniga risker framöver om de kan behålla vinsterna men skicka eventuella förluster till skattebetalarna?
Mycket tyder på att svenska affärsbanker har lärt sig samma läxa när de stöttas av ökade insättningsgarantier, billiga krediter och garantiprogram för upplåning. Det är begripligt att stater har tagit till så massiva räddningsinsatser i denna djupa kris, men om det fortsätter så subventionerar vi huvudlöst risktagande.
EU:s ledare borde nu ändra det regelverk som misslyckats så kapitalt och hitta en ny struktur som gör att de stora, reglerade bankerna inte sporras till kortsiktighet. Men det är inte vad som pågår. Storbankerna har för många mäktiga vänner. Det mest innovativa i EU-kommissionens förslag handlar i stället om att reglera hedgefonder. Det beror inte på att hedgefonder hade något med krisen att göra, utan på att Tyskland och Frankrike länge har velat få makt över dem och nu ser sin chans.
Hedgefonderna var bland de få institutioner som faktiskt spekulerade emot bostadsbubblan, och när finansmarknaderna fick hjärtstillestånd i september förra året var hedgefonderna de enda som tillförde likviditet till marknaden, bland annat för att de inte lydde under de kapitaltäckningskrav som gjorde att bankerna tvingades samla kapital.
När regleringar om till exempel kapitaltäckning och kreditbetyg visar sig ha varit destruktiva och drabbar de flesta aktörer på samma sätt är det viktigt att det finns oreglerade delar av ekonomin så att något står kvar om allt annat faller. Man kan se det som en försiktighetsprincip. Men nu finns det en risk att EU tvingar hedgefonder att agera som alla andra.
Som EU-ordförande är det därför Sveriges uppgift att ro en kompromiss i land. Regeringen har signalerat missnöje med regleringsförslaget, men det är inte säkert att Fredrik Reinfeldt har modet att stå emot de stora EU-länderna, vilkas hjälp han vill ha i andra frågor. Om inte så bidrar Sverige till att flockbeteendet på marknaden blir än värre nästa gång.
Sammantaget riskerar den politik som bedrivs av centralbanker och regeringar i Sverige och resten av västvärlden att leda till att vi fördröjer den ekonomiska återhämtningen och att vi lägger grunden för framtida kriser.
Historien upprepar sig inte, konstaterade Mark Twain, men ibland rimmar den.