Inför vårens RF-stämma, idrottsrörelsens egen riksdag, höjs åter röster för att häva den så kallade 51-procentsregeln i Riksidrottsförbundets (RF) stadgar. Inom kort kommer Riksidrottsstyrelsen (RS) fatta beslut om hur de ska ställa sig i frågan. Undertecknarna av denna artikel uppmanar därför RS att rekommendera idrottsrörelsen att rösta för att bevara nuvarande regelverk och därmed den svenska idrottsmodellen.

Varför ändra på något som fungerar – när det vare sig finns argument eller aktörer som talar för en förändring?

Demokratin är en del av idrottens värdegrund och regleras formellt i vad som vanligen benämns 51-procentsregeln (11 kap 3a §) i RF:s stadgar. Denna tillåter att exempelvis elitverksamheten i idrottsföreningar drivs som IdrottsAB, men säger samtidigt att rösträtten på bolagens stämmor måste kontrolleras av upplåtande idrottsförening. Om regeln hävs, vilket bland annat förespråkas i den IdrottsAB-utredning som presenterades i december 2012, öppnar det för att idrottsAB i stället ska kunna kontrolleras av externa ägare – till exempel en privatperson eller ett stort företag.

Konsekvenserna av en sådan reform är mycket svåröverblickbara – de skulle kunna påverka hela den svenska idrottsmodellen, ner till minsta förening i minsta specialidrottsförbund.

Här kan det vara värt att stanna upp och sätta frågan i sitt sammanhang. Vad är egentligen ”den svenska idrottsmodellen”?

Den svenska idrottsmodellen är ett system som bygger på en sammanhållen idrottsrörelse, som förenar bredd och elit och där elitens styrka baseras på miljontals idrottsutövande ungdomar organiserade kring en gemensam värdegrund. I denna värdegrund, fastställd i portalparagrafen (1 kap 1 §) i RF:s stadgar, är demokratin inskriven jämte sådant som jämlikhet, allas rätt att delta samt rent spel. Modellen finansieras genom en symbios mellan ideellt arbete inom föreningslivet, motsvarande ett värde om ca 30 miljarder kronor/år, offentliga medel om runt 6 miljarder kronor/år bland annat genom LOK-stöd och drift av kommunala idrottsanläggningar samt ett nära samarbete med det privata näringslivet.

Denna modell har genom åren resulterat i makalösa internationella idrottsframgångar, jämna och spännande nationella ligor i sporter som ishockey och fotboll (vilket inte är självklart i ett avreglerat idrottslandskap), samt en utvecklad och omfattande allmännytta exempelvis genom demokratisk fostran.

Poängen är: den svenska idrottsmodellen fungerar. Ska den förändras, så bör skälen vara mycket starka.

Det nu aktuella avregleringsförslaget är inte det första. Tvärtom gjordes försök att riva upp 51-procentsregeln inför RF-stämmorna både 2009 och 2011. Argumenten var då som nu, att regeln måste bort eftersom förändringen antas öka inflödet av externt kapital. Detta påstås behövas för att framför allt fotbollsklubbarna ska kunna konkurrera i Europa. Det hävdas dessutom att den föreslagna stadgeändringen inte gör någon större skillnad, då den bara handlar om att decentralisera 51-procentsregeln från RF till de enskilda idrotterna.

Förslagen mötte dock hård kritik, både beträffande den påstådda nyttan – hur mycket kapital skulle egentligen kunna strömma in som följd av en avreglering? – och för att en analys av eventuella negativa konsekvenser av en avreglering saknades. Det fanns helt enkelt alldeles för många frågetecken. Kritiken vann gehör och avregleringsförslagen röstades ned.

För att räta ut frågetecknen tillsattes 2011 en utredning. Denna skulle noga analysera konsekvenserna av en förändring av rösträttsregeln. Resultatet presenterades i vintras – men ger inget som helst stöd för en avreglering.

Utredningen konstaterar att svensk idrott i sin nuvarande form är ”en av världens starkaste rörelser”, att dess styrka är att ”den just är sammanhållen” samt att modellen ”synes fungera” (IdrottsAB-utredingen, s 16 & 37).

Den bekräftar risken för att en förändrad rösträttsregel på sikt kan resultera i negativa konsekvenser för hela rörelsen, exempelvis genom ett minskat offentligt stöd (s 35–36).

Men framför allt misslyckas utredningen med att visa att en förändring sannolikt leder till ett inflöde av externt kapital. Det påpekas uttryckligen att undersökningen är för liten för att generella slutsatser ska kunna dras – och resultatet är i alla händelser minst sagt motsägelsefullt (s 29–30).

Utöver detta slog utredningen fast att en bred remissverksamhet inom svensk idrott, med bland annat regionala konferenser, var förutsättningen för en förändring (s 36). Något sådant har inte arrangerats i tillräcklig omfattning.

Ändå landar utredningens majoritet i ett förslag om avreglering.

Argumenten för avreglering är alltså inte starkare än för två år sedan. Däremot har något annat hänt: flera av landets främsta fotbollsföreningar – de i vars namn avreglering drivits ”för att de ska kunna konkurrera i Europa” – har tydligt visat att de inte stödjer utredningens linje. Klubbar som AIK, Djurgården, Hammarby, Elfsborg, IFK Göteborg och Malmö FF – alla har de tydligt uttalat att de i dagsläget vill behålla nuvarande regelverk på RF-nivå.

Det saknas alltså inte bara argument för en avreglering. Det saknas till och med aktörer som vill realisera den eventuella nytta som en avreglering påstås kunna medföra!

Mot denna bakgrund bör det vara självklart att ingen förändring ska genomföras nu heller. Undertecknade uppmanar därför Riksidrottstyrelsen att förnya sitt förnuftiga försvar av nuvarande regelverk från RF-stämmorna 2009 och 2011 – samt hela idrottsrörelsen att rösta för att värna den svenska idrottsmodellen på RF stämman i Luleå.

Sture Espwall, Sveriges Akademiska Idrottsförbund Tommy Wiking, Svenska Amerikansk Fotbollförbundet Mats Tibbelin, Svenska Badmintonförbundet Kurt Roos, Svenska Biljardförbundet Björn Bergström, Svenska Bob och rodelförbundet Walter Rönmark, Svenska Bordtennisförbundet Ingela Eriksson, Svenska Bouleförbundet Patrick Wheeler, Svenska Boxningsförbundet Lars-Ola Särkimukka, Svenska Brottningsförbundet Bo Palm, tf ordförande i Svenska Bågskytteförbundet Björn Rudström, Svenska Curlingförbundet Lena Arvidsson, Svenska Danssportförbundet Tomas Riste, Svenska Friidrottsförbundet Anne Bakken, Svenska Frisbeesportförbundet Lars Liljegren, Svenska Fäktförbundet Sven Blomkvist, Svenska Gång och Vandrarförbundet Alf Tornberg, Svenska Judoförbundet Anders Danielsson, genrealsekreterare Svenska Kanotförbundet Urban Andersson, Svenska Karateförbundet Katarina Henriksson, Svenska Konståkningsförbundet Sara Stigzelius, Svenska Landhockeyförbundet Lennart Pettersson, Svenska Mångkampsförbundet Christer Gustafsson, Svenska Racerbåtförbundet Roger Bodin, Svenska Skridskoförbundet Jimmy Persson, Svenska Skyttesportförbundet Ulf Karlsson, Svenska Squashförbundet Chakir Chelbat, Svenska Taekwondoförbundet Jonny Kärkkäinen, Svenska Tyngdlyftningsförbundet Lars Henriksen, Svenska Varpaförbundet Saffet Eraybar, Svenska Volleybollförbundet Arne Lundquist, Svenska Dövidrottsförbundet Stefan Klinthäll, Svenska Dragkampförbundet Henrik Johansson, utredare och ledamot Svenska Sportdykarförbundet Börje Broström, Svenska Vattenskid- och Wakeboardförbundet Camilla Rehnlund, Svenska Dartförbundet