Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Vedertagna utsläppsmått leder till fel klimatpolitik”

Ny metod. De mätmetoder som i dag ligger till grund för den internationella klimatpolitiken är missvisande. Därför behövs en ny metod, som tar hänsyn både till konsumtion av importerade varor och till investeringar som minskar utsläppen i exportindustrin, skriver Astrid Kander och Magnus Jiborn.

För att kunna formulera meningsfulla klimatmål på såväl nationell som global nivå behövs en ny metod för att mäta och redovisa utsläpp av växthusgaser. De två metoder som hittills dominerat i debatten är missvisande med hänsyn till utrikeshandelns effekter på utsläppen och riskerar att motverka sitt syfte om de används som styrinstrument i klimatpolitiken.

Det traditionella sättet att beräkna nationella utsläpp är att fokusera på utsläppskällor inom landets gränser. Då ingår produktion av varor och tjänster – oavsett var i världen dessa varor och tjänster sedan konsumeras – liksom slutlig energianvändning för uppvärmning, hushållsel och transporter. Det är denna produktionsbaserade metod som ligger till grund för ländernas officiella redovisning till FN och utgör underlag för internationella klimatförhandlingar.

Metoden har dock kritiserats för att bortse från effekterna av internationell handel, och därmed grovt underskatta utsläppen för rika länder som importerar en stor del av de varor som invånarna konsumerar.

Stora exportländer som Kina menar att de inte bör hållas ansvariga för den del av utsläppen som kan hänföras till deras export. Ansvaret för dessa utsläpp bör i stället, menar man, läggas på konsumenterna. ”Detta är en mycket viktig punkt i en rättvis överenskommelse”, sade den kinesiske klimatförhandlaren Li Gao vid ett besök i Washington (BBC 2009).

Även många forskare och miljöorganisationer förespråkar en konsumtionsbaserad redovisning, där varje land får ta ansvar för alla de utsläpp som dess konsumtion ger upphov till – oavsett var i världen dessa sker.

Skillnaderna i utfall är stora. De svenska utsläppen hamnar med produktionsmetoden på drygt fem ton koldioxid per person och år, vilket är under genomsnittet för OECD-länderna, men över det globala genomsnittet. Med konsumtionsmetoden hamnar de i stället på nästan det dubbla.

Enligt den officiella statistiken har Sverige minskat sina utsläpp kraftigt sedan 1970-talet, och framställs därför ibland som ett föredöme på klimatområdet. Med utgångspunkt i konsumtionsbaserade siffror hävdar kritiker att detta är fel: Sverige har städat sin egen bakgård, menar de, men slängt skräpet över till grannen.

Vi menar att en redovisningsmetod, för att fungera effektivt som instrument för minskade utsläpp, bör uppfylla tre krav:

* För det första måste summan av alla länders nationella utsläpp vara lika med de totala globala utsläppen. Annars finns inget som garanterar att man faktiskt uppnår de globala klimatmålen även om varje enskilt land uppfyller sina åtaganden.

* För det andra bör ansvaret fördelas i förhållande till vad olika länders invånare faktiskt kan påverka. Det gäller nivå och sammansättning på den egna konsumtionen och det egna landets energisystem och produktionsteknologier.

* För det tredje bör metoden inte skapa kontraproduktiva incitament – om ett land vidtar åtgärder som minskar de totala globala utsläppen ska detta inte leda till större nationella utsläpp.

Både produktions- och konsumtionsmetoden uppfyller det första kravet, men ingen av dem uppfyller det andra eller tredje.

Produktionsmetoden bortser från utsläpp vid tillverkning av importerade varor. Konsumtionsmetoden bortser från investeringar i ren energi och produktionsteknik i exportindustrin.

Med produktionsmetoden kan länder minska sina egna utsläpp genom ökad import, även om detta leder till större globala utsläpp. Med konsumtionsmetoden kan ett land med jämförelsevis ren produktion minska sina utsläpp genom att avstå från utrikeshandel, även om handeln skulle leda till klimateffektivare resursutnyttjande och därmed minskade globala utsläpp.

Därför behövs en ny metod, som både tar hänsyn till konsumtion av importerade varor och till investeringar som minskar utsläppen i exportindustrin. Ett sätt är att inkludera så kallade Nega-emissioner i beräkningen. Nega-emissioner är ett mått på de globala utsläpp som inte blivit av till följd av att produktion förlagts till ett land med mindre koldioxidintensiv produktion.

Nega-metoden utgår ifrån ett konsumtionsbaserat mått, vilket sedan kompletteras med satelliträkenskaper över Nega-emissioner. Dessa konstrueras bilateralt och ska alltid summera till noll. Med denna metod kan länder fullt ut tillgodoräkna sig investeringar i ren teknik, även för export, samtidigt som de hålls ansvariga för sin samlade konsumtion, både vad gäller mängd och innehåll.

Med hjälp av SCB har vi räknat på vad de svenska utsläppen blir när effekterna utomlands av såväl export som import tas med i beräkningen med Nega-metoden. Resultatet är uppseendeväckande. I ett slag faller de svenska konsumtionsbaserade utsläppen från cirka nio ton till fyra.

Förklaringen är att Sverige är en stor nettoexportör av energi, inbäddat i produkter som stål, papper och lastbilar. Och att den svenska energiproduktionen är koldioxidsnål i jämförelse med de flesta andra länder.

Vilka svenska branscher är det då som står för de största positiva bidragen till det globala klimatet?

Svensk järn- och stålexport sparar in mest växthusgaser jämfört med om importländerna själva hade producerat dessa varor. Därefter kommer papper och pappersmassa följt av kemisk industri. Men alla produktgrupper i den svenska exporten drar sitt strå till stacken.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? För det första att en målmedveten klimatpolitik lönar sig. Bilden av att Sverige bara snyggat till sin egen statistik genom att smutsig produktion flyttat utomlands stämmer inte. Sverige är på rätt spår men det finns mycket mer att göra. Fyra ton koldioxid per person och år är fortfarande alldeles för mycket, en hållbar utveckling kräver att vi kommer ner till runt två ton.

För det andra att det är viktigt att göra rätt saker, och att utvärdera åtgärderna utifrån ändamålsenliga mått. I de svenska miljömålen ingår minskad total energianvändning. Men om detta sker till priset av minskad export riskerar effekten att bli ökade globala utsläpp.
I klimatdebatten framhålls ofta vikten av att handla snabbt. Men det är lika viktigt att vi handlar rätt. Ett första steg är att mäta rätt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.