Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Vem ska betala den goda journalistiken?”

Foto: Foto: Anders Wiklund
Tv-profil om public service: Tekniken har redan sprungit ifrån regeringens proposition. Nätet skakar om samhället. Upphovsrättsfrågor ställs på ända, affärsmodeller går i kvav och ingen vet vart vi är på väg. En sak är i alla fall säker: public service är viktigare än någonsin. På samma sätt som vi betalar skatt för att vårda vårt kulturarv, avnjuta teater, opera och annat, behövs stöd för program vars syfte inte är att generera vinst, skriver Stina Lundberg Dabrowski.

Vi står inför det största medieskiftet någonsin. Därför var intresset på topp när kulturdepartementet presenterade public service-propositionen, rejält försenad, i förra veckan. Men det blev inte mycket mer än en tumme, doppad i socker.

Sockret bestod av ett engångsbelopp på cirka 70 miljoner, öronmärkta för kulturprogram nästa år. Något som förstås tog loven av eventuell kritik från public service-företagen. Annars förblir det mesta som förut. Några ändringar i marginalen, som att SVT nu ska få ha 20 direktsponsrade program, i stället för 40, att tv-avgiften byter namn till radio- och tv-avgift, samt att momsfrågan ska utredas så att det i framtiden inte blir dyrare att köpa in program från produktionsbolag.

Nätet skakar om hela samhället; upphovsrättsfrågor ställs på ända, publicistiska affärsmodeller går i kvav och ingen vet vart vi är på väg. Av detta märks inget i proppen. Medieforskaren Thomas E Patterson från Harvard skrev nyligen på DN Debatt om hur papperstidningsdöden leder till en framtid utan nyheter och kvalificerad journalistik. Jag hoppas att han har fel, men en sak är säker: public service är viktigare än någonsin.

I det myller av kommersiellt tjatter som omger oss behöver vi mer än någonsin näring och tuggmotstånd. Vi behöver kvalificerad journalistik, undersökande reportage, utmanande kultur och program som bryter konventioner. Vi behöver oberoende röster som kan guida oss och pålitliga reportrar som har resurser att vända på varje sten i sökandet efter sanning. En journalistik i folkets tjänst, utan krav på vinst eller tittarrekord. Och på samma sätt som vi betalar skatt för att vårda vårt kulturarv och för att avnjuta teater, opera och annan kultur behövs ett stöd för program vars syfte inte är att generera vinst.

Förespråkarna för ”kommersiell public service”, till exempel TV 4:s Jan Scherman och TV 8:s Lars Adaktusson har varit klädsamt tysta på sistone. Det är lätt att förstå varför. TV 4:s nedskärning av den kvalificerade samhällsjournalistiken har varit effektiv och TV 8, som till nyligen var en riktigt intressant kanal, har nu bara kvar något enstaka samhällsprogram. Adaktussons idé att skattebetalarna ska skjuta till pengar till ”public service-program” i kommersiella kanaler, så att MTG kan tjäna ännu fler miljoner på sitt tingeltangel, är kort sagt befängd.

Hur ska framtiden se ut när nätet slagit ut papperstidningen, vem ska bekosta den goda journalistiken? Nätentusiasterna ser en framtid fylld av fördjupad demokrati och aktivt deltagande av mediekonsumenter som i många fall också blir producenter. Men innan man har kommit på nya sätt att ta betalt för journalistiskt innehåll på nätet, så befinner sig publicistiken i en allt allvarligare kris.

Och det är svårt att hitta någon som kan säga något klokt om framtiden just nu. Man får gå ända tillbaka till 1960-talet då medieprofessorn Marshall McLuhan filosoferade, apropå videons ankomst:

”Vi befinner oss mitt i en krock mellan det gamla och det nya. Människorna märker inte att det nya mediet håller på att ’omfamna’ dem. De tänker på det gamla mediet, därför att det gamla mediet är alltid innehållet i det nya mediet, som filmer blir innehåll i tv och böcker innehåll i filmer. Så varje gång ett nytt medium anländer, blir det gamla mediet innehållet och det är mycket märkbart. Men det riktiga knådandet och masserandet görs av det nya mediet, och det ignoreras.”

Hans mer än 40 år gamla utsaga om hur medier inte lämnar oss oberörda och oförändrade stämmer mer än någonsin. Just nu är vi många i mediebranschen som känner oss manglade av hela nätrevolutionen. Det enda massmedium som står orubbat är public service, vars intäkter är säkrade.

Det fanns en stark oro inom public service för att den borgerliga regeringen inte skulle ha en lika välvillig inställning som den tidigare socialdemokratiska regeringen. Denna oro kan man nu konstatera var helt onödig. Stödet för public service inom alliansen är grundmurat och det kulturella ansvaret understryks. Ordet ”underhållning” tas bort som särskilt uppdrag, medan ordet kvalitet upprepas i olika sammanhang. Detta, i kombination med att man bara får direktsponsra hälften så många evenemang om året som tidigare, kan tolkas som att politikerna vill att public service går åt ett seriösare håll. Journalistprofessor Kent Asps rapport som presenterades häromdagen visar att SVT:s utbud på senare år blivit mer underhållningsinriktat.

Debatten om huruvida SVT ska satsa mer på kvalificerad journalistik, kultur och svenskt drama som de kommersiella bolagen negligerar eller fortsätta göra breda program som lockar tittare till sina kanaler lär fortsätta. I framtiden kommer tablån och tv-kanalerna att minska i betydelse, och det blir i stället enskilda program – eller delar av program – som man hämtar från nätet och tittar på i mobilen eller datorn. Hur påverkar detta kanaltänkandet?

Det talas ofta om public services oberoende. Därför var det många som drog på munnen när Lars Engqvist utsågs till ordförande i SVT:s styrelse av sin partikamrat Göran Persson mitt under ”Fri television”-kampanjen för några år sen. Enligt regeringens proposition ska emellertid oberoendet öka, det blir inte som tidigare regeringen utan förvaltningsstiftelsen som utser ordförande i de tre bolagen. Det vore rakare att erkänna att public service visst är styrt, det visar om inte annat kulturministerns öronmärkta miljoner till kulturen. Det är en politisk vilja att människor ska få tillgång till kultur, folkbildning och kvalificerad journalistik utan vinstsyfte. Däremot ska politikerna hålla tassarna borta från programmakandet, vilket också står i lagen.

Tv-licensen anses också närmast helig, just för att den ska garantera public services oberoende. Men varför skulle en avgift på skattsedeln göra politikernas inflytande större? Denna kan, liksom licensen, bestämmas för ett antal år framåt. Radiotjänst, som kostar runt 170 miljoner om året, kan skrotas och alla betalar solidariskt för public service. Det verkar vara ett tecken i tiden att SVT tackar för att människor betalar tv-licensen, som ju är obligatorisk för dem med tv-innehav. Kanske inser SVT att denna ”folkets generositet” är tidsbegränsad?

UR startades på 60-talet, som en extra utbildningsresurs för skolan. Det blir en riktig utmaning för UR:s nye chef Erik Fichtelius att uppdatera kanalen som enligt propositionen har som mål att 70 procent ska vara utbildning och 30 procent folkbildning. Men SVT:s program ska också vara folkbildande, så vari består skillnaden? Om UR och SVT slås ihop behöver den frågan inte besvaras, och UR skulle slippa stämpeln som SVT:s tråkiga och präktiga lillebror.

När BBC:s vd Mark Thompson besökte Public service-dagen i maj, talade han om behovet av att inleda samarbete med kommersiella medier; ”Om vi inte förändras när världen gör det går vi under.” Även SVT:s vd Eva Hamilton har varit öppen för att public service ska kunna dela med sig av redaktionellt innehåll till lokala medier. Och om tidningsdöden fortsätter kanske vi ska diskutera en ­public service-tidning?

Mark Thompson sa också att public service har en vacker historia, och att den kommer att ha en vacker framtid. Men den stora frågan är hur denna framtid ska se ut. Som salig Stenbeck sa, med sitt sten-sax-påse-resonemang: ”Politik slår pengar, men teknik slår politik.” Och frågan är om inte den snabba tekniska utvecklingen redan sprungit ifrån regeringens proposition.

Stina Lundberg Dabrowski professor i tv-produktion, Dramatiska institutet

Välkänd intervjuare

Stina Lundberg Dabrowski är verksam som professor på Dramatiska institutet. Hon är en av Sveriges mest kända tv-personligheter och kom till tv från Dagens Eko. Förutom SVT har hon bland annat arbetat för TV 3, TV 4 och TV 8. Yassir Arafat, Nelson Mandela, Leonard Cohen och Margaret Thatcher är några kända personer hon har intervjuat.