Förra veckan skrev jag och min kollega Jens Lapidus en artikel om Julian Assange på DN Debatt (5/5). De flesta reaktionerna från medierna har gått ut på att vi tidigare jobbat på samma advokatbyrå som Assanges försvarare, Björn Hurtig. Enligt dessa journalister har det således varit en partsinlaga från Assange. Till detta kan jag bara tillägga att Assange själv knappast tyckt om vår skrivning att han möjligen är en sann rättshaverist. Det var alltså inte en partsinlaga.

Det intressanta med reaktionerna är dock att så få journalister kommenterat innehållet i artikeln, det vill säga rättssäkerhetsfrågorna. Förvånansvärt få har sagt något om häktningar, översättning av förundersökning, politiskt tillsatta nämndemän och stängda dörrar på rättegångar. Vad jag sett har heller ingen yttrat sig om polisläckor.

Det sistnämnda har ju fått förnyad relevans när det gäller programledaren med mera Ola Lindholm. Liksom när det gäller Assange har uppenbarligen polis läckt identiteten till medier omgående och fortlöpande. Lindholm påstår sig ha fått veta genom medier olika saker från den sekretesskyddade förundersökningen. Läckorna kan således inte gärna komma från annat håll än polisen. Enligt DN 10/5 är pressombudsmannen kritisk till hur gränserna för namnpublicering förskjutits. Tidigare fanns en praxis på redaktionerna att en brottsling kunde namnges när denne dömts i domstol och fått några års fängelse. Juridikprofessorn Mårten Schultz har kallat Expressens publicering av Lindholms identitet för ett lågvattenmärke när det gäller pressetik och integritetsskydd.

Frågan jag ställer mig är varför journalister bidrar till denna populism. Varför är det mer intressant att hänga ut ännu icke dömda kändisar än att bevaka makthavarna i Sverige, såsom politiker och myndigheter som till exempel Polisen?

Själv tycker jag det är mycket mer intressant att poliser begår tjänstefel och brott mot tystnadsplikten genom att läcka till nyhetsmedier, låt vara grundlagskyddat, än om Lindholm möjligen gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott genom eget bruk.

Även journalisternas arbetsmetoder i fallet Lindholm synes kunna ifrågasättas. Det vore bättre om de var lika ivriga att utgöra den tredje statsmakten, det vill säga bevaka makten och makthavarna i staten. Vem ska granska makten i Sverige om inte medierna gör det?