Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Vem tar ansvar för våra elitidrottande barns hälsa?”

Unga riskerar utbrändhet. Elitidrott är i dag ett heltidsyrke för allt fler. Satsningen mot toppen börjar tidigt. Men nu börjar elitsatsningarna skörda sina offer. Medan tränare och aktiva lagt i överväxeln har samhället i allmänhet och det medicinska stödet i synnerhet hamnat på efterkälken. Det är dags att att ställa frågan om vem som tar ansvar för våra barns hälsa, skriver 14 företrädare för svensk idrott och idrottsmedicin.

Snart tänds elden, snart börjar kampen men redan nu växer förväntningarna på svenska framgångar vid sommarens olympiska spel i London. Utvecklingen inom idrotten går fort och det kommer att märkas på resultaten, men också på dem som är med. Det är fortfarande snabbare, högre och starkare som gäller, men det känns i dag länge sedan OS bara var öppet för amatörer. I dag är elitidrott ett heltidsyrke för allt fler och satsningen mot toppen börjar tidigt, varför skaran av elitidrottande barn och ungdomar ökar kontinuerligt.

Det här gäller självklart också i Sverige där till exempel Sveriges olympiska kommitté, SOK, och Riksidrottsförbundet, RF, gör stora satsningar för att fler idrottsutövare ska få chansen att nå toppen.

Samtidigt ser vi nu hur okontrollerade och storslagna elitsatsningar börjat skörda sina offer. För medan tränare och aktiva lagt i överväxeln så har samhället i allmänhet, och det medicinska stödet i synnerhet, hamnat på efterkälken. Det är som att man fortfarande tror att elitidrott är en hobby och svenska idrottare i stor utsträckning är beroende av ideella krafter när det gäller medicinsk uppföljning av träningen.

Artiklarna i Dagens Nyheter före jul om elitsatsningarna inom gymnastiken belyser det här problemet ganska väl. Den handlar om barn som i vissa fall tränar mer än 20 timmar i veckan, men också om barn som tränar trots att de har frakturer och dessutom barn som tränar i 4–5 timmar och bara dricker vatten och äter en frukt. Till skillnad från länder som Ryssland, Tyskland och Frankrike så finns här ingen medicinsk uppföljning. Det väcker frågor om vem som tar ansvar för våra barns hälsa.

Men det här är inte bara ett problem för svensk gymnastik utan även för svensk idrott i allmänhet. Det är inte heller bara ett problem för dagens elitidrottare utan också för alla de som kunde ha blivit olympier om inte skador hade satt stopp för detta. Vad värre är finns det också barn och ungdomar som kanske inte bara missar OS utan som skadar sig så illa att de inte ens kan idrotta på motionsnivå. Bristen på medicinskt stöd gäller också de svenska idrottsgymnasierna. Eleverna där satsar hårt på sin idrott, men erbjuds trots det inga läkarkontroller. Det är också ett problem för alla skattebetalare som är med och gör många av de här satsningarna möjliga.

Eftersom elitidrottare är ett växande yrke, måste arbetsmiljövillkor för denna yrkesgrupp sättas i fokus – precis som för alla andra verksamheter. En bra arbetsgivare som bryr sig om sina medarbetare ser till att de får gå på regelbundna hälsoundersökningar samt får remiss till specialiserad medicinsk vård vid behov.

Då går det inte att som i dag förlita sig på ideella krafter utan då krävs en stark oberoende medicinsk organisation. De krävs en organisation med ett övergripande ansvar för ett fungerande och strukturerat omhändertagande av idrottare och med mandat att ställa krav och påverka beslut i RF och SOK. Vi behöver en organisation där elitidrottare får en direkt kontakt med en specialiserad klinik/idrottsläkarmottagning. För att optimera belastningsnivåer och minimera skaderisker bör också närvaro av kvalificerad sjukgymnast införas för vissa riskidrotter. Regelbundna och återkommande hälsokontroller i förebyggande syfte för att minimera skade- och hälsorisker skall vara obligatoriska.

Redan i dag ställer den internationella olympiska kommitténs medicinska kommitté krav som vi har svårt att leva upp till. I deras dokument ”Olympic Movement Medical Code” understryks vikten av en välfungerande medicinsk organisation för att säkerställa utövarens välbefinnande, minimera skaderisker, utföra preventiva åtgärder och mental support med mera. Sverige har en organisation som kan släcka bränder, men som inte förmår att arbeta förebyggande.

Det är också viktigt att idrottsrörelsen säkrar att man lever upp till Barnkonventionen och att man förstår att press från tränare, föräldrar och egna överdrivna krav kan leda till överbelastningsskador och utbrändhet redan i tidig ålder.

Idrottsskador är ett växande samhällsproblem. Enligt det europeiska nätverket Network for Sports Injury Prevention som genomfört projektet Safety in Sports behandlas omkring 4,5 miljoner personer på sjukhus för idrottsskador varje år, av vilka 25 procent är i åldrarna 15–24 år. Lägger man till barn under 15 år blir siffran 5,8 miljoner. Men, det går att göra något åt det. Inom EU satsar man brett och stort på skadeförebyggande åtgärder, vilket skapar en positiv trend. Med de rätta åtgärderna räknar man att reducera antalet skador med 25 procent till 2020! Detta kommer inte bara att minska de medicinska kostnaderna utan dessutom göra idrottandet mer attraktivt för fler utövare, fler kommer att kunna fortsätta med sin fysiska aktivitet och stanna längre inom idrotten.

Snart tänds elden, snart börjar spelen, men redan i dag måste vi skapa en organisation som förhindrar att skador och felaktig träning sätter stopp för framtida olympier – både från att nå framgångar och från att leva ett hälsosamt liv med motion när karriären är över.

Baserat på ovannämnda föreslår vi följande:

1. En arbetsgrupp tillsätts för att skapa en struktur i den idrottsmedicinska supporten som lever upp till internationella krav och idrottarnas behov av vård. Här är också viktigt att barnens rättigheter och speciella behov sätts i första rummet. Arbetsgruppen skall bestå av läkare, sjukgymnaster, forskare, tränare, idrottare samt representanter från myndigheter. Åsikter från dessa olika grupper bör vägas in.

2. Idrotten ska följa FN:s Barnkonvention.

3. Att vi söker goda exempel från vår omvärld. Vi har mycket att lära av länder som Frankrike, Tyskland och Ryssland som redan har hälsokontrollsystem av idrottsutövare. Det kan också vara värt att titta på det kanadensiska skolsystemet som integrerar idrott i skolundervisningen. Vill Sverige att den nya generationen växer frisk och glad finns det ingen tid att förlora!

Klas Östberg, f d OS-läkare
Jelena Galiulina, f d basketspelare
Suzanne Werner, professor i idrotts­medicinsk rehabilitering, Karolinska institutet
Annica Näsmark, sjukgymnast, Tyresö FF.
Ejnar Eriksson, professor em idrottsmedicin, Karolinska institutet
Björn Waldebäck, förbundsläkare, Svenska ishockeyförbundet
Lars Ekström, f d förbundsläkare Svenska basketförbundet
Ulf Karlsson, landslagschef, Svenska längdskidlandslaget
Wolfgang Pichler, skidskyttetränare
Ulf Lönnqvist, f d idrottsminister
Marisa da Silva, f d elitgymnast
Magdalena Forsberg, f d skidskytt
Börje Salming, f d ishockeyspelare
Per-Mats Janarv, med dr, barnortoped

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.