Under de senaste sex veckorna har Sveriges Television på bästa sändningstid sänt programserien ”Diplomaterna”.
Programmen har ytterst litet med diplomati att göra. Med mer än 40 år för oss inom Sveriges utrikesförvaltning är det svårt att känna igen sig i den parodi på UD-arbetet som producerats med hjälp av några UD-anställda som saknar respekt för både andra kulturer och Sveriges skattebetalare.
Att producera ett program om diplomaterna på UD utan att beröra deras huvudsakliga verksamhet är en verklighetsförfalskning och visar nonchalans mot en yrkeskår som gjort och gör stora insatser för Sverige i världen.
Programmet har selektivt följt två tjänstemäns arbete med protokollära och konsulära uppgifter. Dessa uppgifter är viktiga i sig. Evakueringen av mer än 8 000 svenskar från Libanon sommaren 2006 ansågs både internationellt och i Sverige väl genomförd, trots kaotiska omständigheter.
Låt oss nämna några andra uppgifter som hade kunnat belysa utrikesförvaltningens arbete.
•En internationell konferens i Stockholm om återuppbyggnaden av Libanon som inbringade mer än 900 miljoner dollar;
•En förhandling i FN om en fredsbyggande kommission för länder som gått igenom svåra konflikter;
•Projektarbete på fältet med Sida-kolleger om utbildning av flickor, försörjning med rent vatten eller insatser för demokratiutveckling;
•Diplomatiskt arbete i Bryssel för att stärka miljöarbete, frihandel och öppenhet inom EU;
•Diplomati för att överbrygga motsättningar mellan Ryssland och dess västliga grannar.
Detta är en bråkdel av de många uppgifter som svenska diplomater genomför i världen, ofta under svåra omständigheter.
Många av dem har fått betala ett högt pris för sitt liv i diplomatins tjänst. Några har dött på farliga uppdrag. Ett stort antal har fått malaria, amöbadysenteri eller andra tropiska sjukdomar. Ännu fler har haft stora svårigheter att hålla ihop sina familjer under ett kringflackande liv i världen. Många medföljande har fått ge upp sin egen karriär.
Ändå är diplomatyrket fascinerande och spännande. UD har en stark kåranda men accepterar med självklarhet uppgiften att representera hela det svenska regeringskansliet och samhällslivet i utlandet.
Arbetsmoralen på UD har traditionellt varit god. Men den är i snabbt sjunkande och i behov av ett tydligt stöd utåt från den politiska ledningen.
Den globala säkerhetspolitiken håller i dessa dagar på att formas mera av dynamisk diplomati och utrikespolitikens medel än av militära interventioner. Det finns stora förhoppningar om en ny kurs under president Obama i USA.
Det är därför ironiskt att, samtidigt med denna utveckling, den svenska diplomatin försvagas och därmed också Sveriges förmåga att upprätthålla sin tidigare inflytelserika roll i fråga om konflikthantering, nedrustning och medling.
Utrikesförvaltningen har fått ta hårda smällar i budgetarbetet under de gångna åren. Ambassader har lagts ned med betydande skador för våra relationer till andra länder. Nedskärningar, nya arbetsuppgifter utan resursförstärkningar, oklar administrativ ledningsfunktion, försämrade utlandsvillkor och en jättelik arbetsbörda inför EU-ordförandeskapet är några av orsakerna.
Att i detta läge få se en nidbild av UD-arbetet varje måndag i sex veckor är för många UD-tjänstemän en professionell och personlig påfrestning. Sveriges utrikesförvaltning måste självklart granskas på ett seriöst sätt. Men våra före detta kolleger på UD förtjänar inte en drevliknande behandling när diplomatin och internationellt samarbete är viktigare än någonsin i dagens värld.
JAN ELIASSON
Fd utrikesminister
och kabinettssekreterare
ROLF EKÉUS
Fd ambassadör i Washington
SVEN HIRDMAN
Fd ambassadör i Moskva
och statssekreterare