Vi förväntar oss att infektioner går att bota. Under en generation har vi haft övertaget, men håller nu på att överlistas av antibiotikaresistenta bakterier. I dag tvingas vi se patienter dö i infektioner som inte går att behandla.

Med Alexander Flemings upptäckt av penicillinet 1928 förändrades balansen mellan bakterierna och människorna dramatiskt till vår fördel. Infektioner som var dödliga, kunde botas på några dagar.

I penicillinets efterföljd upptäcktes en rad antibiotika som utvecklades till effektiva läkemedel som i grunden förändrade sjukvården, inte bara för behandling av akuta infektioner, utan även banade väg för och är en förutsättning för avancerad cancerbehandling, kirurgi och transplantationsverksamhet.

Men tilltron till antibiotika, i kombination med att de var billiga och säkra att använda, gjorde att användandet och "överanvändandet" av antibiotika, accelererade. Olyckligtvis har en mycket stor andel antibiotika kommit att förskrivas - eller säljas över disk - för slentrianmässig "behandling" av infektioner där antibiotika är verkningslösa. Dessutom används stora mängder antibiotika i den industriella djuruppfödningen och varje dag spolas tonvis med antibiotika ut i naturen för att reningsverken inte har teknik att ta hand om dem.

Ångmaskinen, har haft stor betydelse för utvecklingen men har kunnat ersättas med bättre teknik. Antibiotika däremot blir uttjänta men ersätts inte av nya substanser. Bakterierna har korta generationstider och är snabba att anpassa sig och utveckla motståndskraft mot antibiotika. De kan bilda ämnen som bryter ned antibiotika eller förändra sina egna strukturer så att antibiotikamolekylen inte längre är effektiv. Bakterier kan också på flera olika sätt byta gener med varandra och på så sätt sprida resistens från miljöbakterier till sjukdomsframkallande bakterier.

Under de senaste åren har bara en ny klass antibiotika introducerats på marknaden. I dag räknas överlevnadstiden för ett nyintroducerat antibiotikum i år, inte som tidigare i decennier. Det sker en resistensutveckling mot alla typer av antibiotika. Det borde ha stimulerat, men har paradoxalt nog hämmat forskningen och framtagandet av nya antibiotika. Antibiotika med så kort livstid på marknaden är inte lönsamma att utveckla.

I Sverige har vi varit relativt förskonade, men med tanke på den globala utvecklingen kommer det inte att dröja länge innan patienter dör av samma typ av infektioner som före Flemings upptäckt, men nu i ny antibiotikaresistent tappning.

I Sverige har vi till exempel hittills enkelt kunnat behandla vanliga urinvägsinfektioner (blåskatarr) hos kvinnor. I flera länder kring Medelhavet måste sådana patienter ofta läggas in på sjukhus och behandlas med antibiotika intravenöst. De antibiotika som tidigare kunde ges i tablettform fungerar inte längre. Det innebär en ökad risk för patienten och behandlingskostnaderna ökar dramatiskt. I vissa fall har antibiotikaresistensen blivit total, det vill säga gått så långt att det inte finns ett enda antibiotikum som hjälper vid en infektion.

Även i Sverige har vi nödgats lägga in kvinnor med blåskatarr på sjukhus på grund av att bakterierna endast varit känsliga för ett enda antibiotikum som bara kan ges intravenöst. Anta att en procent av blåskatarrer hos svenska kvinnor kommer att orsakas av dessa bakterier, vilket inte är orimligt med tanke på exempelvis det ökande resandet, så motsvarar det fem tusen patienter per år som behöver inneliggande sjukhusvård. Under ett par generationer har vi alltså haft tillgång till mirakelmedicinen mot infektioner, men samtidigt genom ett urskillningslöst överanvändande inom såväl medicinen som djuruppfödningen lyckats göra den alltmera verkningslös.

Som vi ser det, bör Sverige och EU mer aktivt gå i fronten för ett globalt förbud mot allt användande av antibiotika i djuruppfödning, oavsett om det är till grisar, höns, lax eller räkor.

Ett problem som ännu inte fått tillräcklig uppmärksamhet är vad som händer med antibiotika efter att de lämnat våra kroppar och spolats ut i avloppssystemen. Många antibiotika är stabila och fortsatt aktiva utanför kroppen där de kan utöva effekt på omgivningsbakterier. Sådana bakterier kan överföra sina resistensegenskaper till bakterier som kan orsaka sjukdom hos oss. Därför måste avloppsreningssystemen dimensioneras eller ny teknik införas så att antibiotika förstörs eller på annat sätt blir inaktiva innan de når ut i naturen. Miljökonsekvensanalyser bör även göras och anges.

Inom den öppna akutsjukvården arbetar man ofta under tidspress. Antibiotika upplevs som trygga och "biverkningsfria", och kan därmed ges för säkerhets skull utan större risk, vilket skapar ett överanvändande. Doktorn kan dessutom ha svårt att stå emot patienternas krav på att få antibiotika, även för självläkande tillstånd.

Sjukhusen bör betraktas som ekosystem bestående av olika nischer med svårt sjuka människor på liten yta utsatta för ett högt antibiotikatryck. Detta ger extremt gynnsamma möjligheter för uppkomst av sjukhusanpassade resistenta bakterier. Paradoxalt nog har vi under senare år sett en gradvis nedrustning av infektionsvården i Sverige. Vi har återkommande och ett ökat antal utbrott av antibiotikaresistenta bakterier på svenska sjukhus, men vi saknar en analys av vad det får för konsekvenser för sjukvården i en framtid med svårbehandlade eller icke behandlingsbara infektioner.

Hur ser vårdtider och komplikationsfrekvenser ut för patienter med infektioner som tidigare i hög utsträckning vårdades på infektionskliniker, men som i dag samvårdas med andra patienter på till exempel medicinska och kirurgiska avdelningar? Hur påverkar det låga antalet isoleringsplatser sjukvårdens beredskap att hantera utbrott av svårbehandlade infektioner med hög smittrisk?

Infektionsmedicinen måste få ta större plats inom såväl läkarutbildning som sjukvården. Men politiker, sjukvårdsledningar och patientorganisationer behöver också inse vad den ökade antibiotikaresistensen betyder för sjukvården. Vi måste förstå att det som verkligen kan försämra möjligheterna till en framtida säker sjukvård är inte okontrollerade ökningar av hjärt-kärlsjukdomar eller cancersjukdomar, det är infektionssjukdomar och särskilt infektioner orsakade av antibiotikaresistenta bakterier.

I dag satsas stora belopp på att antingen utveckla läkemedel för livslång behandling av livsstilsrelaterade tillstånd eller högspecialiserade läkemedel som skapar dyr vård för ett fåtal människor. Men antibiotika- och antibiotikaresistensforskningen skulle göra långt större nytta för många fler människor när nu forskningsmedel är begränsade.

Vi måste skapa nya substanser och finna behandlingsformer som botar infektioner enligt helt nya principer. Sådana kommer knappast att vara verksamma för evigt, men om de används med förnuft kanske de kan räcka längre än en generation.

Björn Olsen
professor och överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala och Högskolan i Kalmar
Ingvar Eliassonöverläkare i klinisk bakteriologi och verksamhetschef för Klinisk mikrobiologi och immunologi vid
universitetssjukhuset i Lund.
Jan Sjölin
professor och överläkare på infektionskliniken
Akademiska sjukhuset i Uppsala
Otto Cars
professor, infektionskliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala, ordförande i Strama
Birgitta Evengård
professor och överläkare, infektionskliniken, Norrlands universitetssjukhus, Umeå
Torsten Sandberg
docent och överläkare, infektionskliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg