Hur vi väljer att organisera hälso- och sjukvården är en ödesfråga för framtiden. Trenden är tydlig, anspråken på vårdens resurser växer och kommer med all sannolikhet att fortsätta växa. Andelen äldre i befolkningen ökar. Forskning och ny teknologi ger nya behandlingsmetoder och bättre utsikter för patienter att bli friska. I grunden är detta ett glädjebudskap, vi lever längre och fler av oss kommer att överleva svåra sjukdomar.
Men detta ställer också vården inför stora utmaningar. Hur ska de nya vårdbehoven mötas? Hur ska sjukvården klara av att ge allt fler patienter alltmer avancerad vård? Hur ska vårdköerna kortas samtidigt som fler söker vård? Detta är svåra frågor som kräver seriöst och hårt arbete för att lösas.
En sak är dock säker. Om vi ska lyckas krävs att vårdens resurser används på allra bästa sätt, att vården organiseras effektivt.
Utgångsläget är på inget vis dystert. Svensk hälso- och sjukvård håller en generellt sett hög kvalitet. Personalen är välutbildad och kvalificerad, och den tekniska nivån är god. Men det finns problem med tillgängligheten. Väntetiderna för vissa behandlingar är oacceptabelt långa. Alltför många patienter fastnar i vårdköer, vilket riskerar att leda till personligt lidande och förvärrat hälsotillstånd.
Ett problem har varit den förra regeringens ideologiska låsningar på området. Deras rädsla för privata alternativ och mångfald av utförare fick dem att genomdriva stopplagen, som kraftigt försvårar en välfungerande organisering av hälso- och sjukvården.
Väljarna underkände den stopp och belägg-politik som den förra regeringen stod för. De nya politiska förutsättningarna som regeringsskiftet gav skapar möjligheter att ta ett kliv framåt för bättre villkor för hälso- och sjukvården att möta framtidens utmaningar. Inom regeringskansliet har det nu på mitt uppdrag arbetats fram ett förslag på hur vi kan avskaffa stopplagen och möjliggöra ökad mångfald i vården. I dag skickar vi ut förslaget på remiss. Regeringen avser att lägga fram en proposition i början av nästa år.
Utgångspunkten för regeringen är att vården ska vara solidariskt finansierad, oavsett driftsform. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans integritet. Den som har de största behoven ska ges företräde, inte den som har den tjockaste plånboken. Hälso- och sjukvården ska vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet och god kvalitet.
Landstingen har det yttersta ansvaret för sjukvården, det kommer de även fortsättningsvis att ha. Men de kommer också att ha ökade möjlighet att sluta avtal och överlåta driften av en viss verksamhet till någon annan. Stopplagen innebar att staten inskränkte landstingens möjligheter att teckna sådana avtal. Nu tar vi bort dessa begränsningar och återför makten över sjukvården till den nivå där den rimligen bör ligga.
För det första slopar vi kravet att verksamheten ska drivas utan syfte att ge vinst. Så länge vårdgivarna följer lagen, vilket ändå måste förutsättas, är vinst i vården inget problem. En vårdgivare som tecknat avtal med landstinget är skyldig att ge vård efter behov. För en entreprenör är det emellertid nödvändigt med ett ekonomiskt överskott i verksamheten om de ska kunna göra nödvändiga investeringar i kompetens och teknisk utrustning. Möjligheten att dela ut vinst underlättar också för entreprenören att inhämta det kapital som behövs för att säkerställa långsiktighet i verksamheten. Vinst kan under rätta förhållanden vara en drivkraft som bidrar till utveckling och framsteg, även inom vårdsektorn. Detta lyfte också Vårdförbundet fram i sitt kritiska remissyttrande över förra regeringens förslag till stopplag.
För det andra upphäver vi kravet att avtalen måste innehålla villkor om att vården uteslutande ska bedrivas med offentlig finansiering. Det är inte motiverat att förbjuda privata eller ideella vårdgivare som arbetar med uppdrag från landsting att också ta emot patienter med privat sjukförsäkring. Denna onödiga begränsning innebär bara att entreprenörer inte utnyttjar sin fulla kapacitet. Antingen tackar de nej till att teckna avtal med landstinget eller så får de tacka nej till patienter med privat försäkring. Det är inte att använda resurserna på bästa tänkbara sätt.
För det tredje upphäver vi också bestämmelsen att sjukvård som ges vid regionsjukhus eller en regionklinik inte får överlämnas till någon annan. Därmed inte sagt att något av landets sex regionsjukhus bör läggas ut på entreprenad, det bör de inte och det finns inga planer på det. Inget av alliansregeringens partier driver på för en sådan utveckling. Däremot är dessa sjukhus mycket stora organisationer med en mångfald av verksamheter. Som exempel kan nämnas att Karolinska sjukhuset i Stockholm har en omsättning på 10 miljarder och har 14 500 anställda. För en så stor verksamhet måste det finnas möjlighet för landstingen att besluta om en eventuell avknoppning av verksamhet som inte hör till den högspecialiserade eller forskningsanknutna vården. Det måste finnas möjlighet att anpassa organisationen så att den blir ändamålsenlig.
För det fjärde avskaffar vi kravet att varje landsting ska bedriva verksamhet vid minst ett sjukhus. I vilken omfattning hälso- och sjukvårdens olika delar bör läggas ut på entreprenad, beställas i mer begränsad omfattning eller drivas i offentlig regi bör bestämmas utifrån de förutsättningar som råder i varje landsting. Det finns ingen anledning att begränsa det kommunala självstyret på det sätt som den nuvarande lagstiftningen gör.
Våra kritiker, stopp och belägg-politikens försvarare, hävdar att våra förändringar kommer att öppna för gräddfiler i vården och urholka kvaliteten. Ingenting tyder på att det skulle vara så, tvärtom. Det är uppenbart att varken jämlikheten eller kvaliteten i vården avgörs av driftsformen utan av vårdavtalens utformning.
Vår huvudsakliga strävan är att stärka patientens ställning genom att erbjuda bättre tillgänglighet och ökad mångfald. Privata vårdgivare bidrar till att minska vårdköerna, inte minst tack vare sin förmåga att organisera verksamheten effektivt. Det är i en detaljreglerad sjukvårdsbyråkrati med långa vårdköer som efterfrågan på gräddfiler blir som störst.
Landstingen ska säkerställa god vård med höga krav på kvalitet och patientsäkerhet. För detta krävs tydliga förfrågningsunderlag och avtal med vårdgivaren. Det krävs också bättre förutsättningar för uppföljningar och kvalitetsjämförelser. Ersättningssystemen måste också utvecklas i sådan riktning att de ger incitament till god kvalitet på både kort och lång sikt. Regeringen har i budgetpropositionen aviserat satsningar på dessa områden.
Nu tar vi det första steget mot förbättrad tillgänglighet i hälso- och sjukvården. Genom att upphäva stopplagen avlägsnas det första hindret på vägen mot målet att avskaffa vårdköerna.
Göran Hägglund