Det groteskt uppskruvade intresset kring Victorias och Daniels bröllop utlöste, som man kunde vänta sig, en känslomässig diskussion om monarkins vara eller icke vara. De vanliga argumenten mot monarki vädrades med ny energi: Fel att landets högsta ämbete går i arv. Det borde liksom andra befattningar i en demokrati tillsättas efter meriter. Fel att tvinga medlemmar av en familj in i roller som de kanske inte alls önskar eller har förutsättningar för. Fel att spä på klasskillnader och snobbism i samhället genom att ha kvar en kunglig familj.
En seriös offentlig debatt om Sveriges statsform har i någon mån varit tabubelagd under de gångna decennierna. Statschefens ställning fick inte behandlas av den senaste grundlagsutredningen, den som förberedde ändringar i regeringsformen som nyligen klubbades av riksdagen i en första omgång. Stödet för monarkin uppfattades också vara starkt i den allmänna opinionen. Det har försvagats på senare tid även om det kanske återigen har förstärkts efter bröllopet. En allvarigt syftande debatt om republik respektive monarki kan i alla fall komma att uppstå. I en sådan är det framförallt tre faktorer som bör uppmärksammas.
1). En är att vår nuvarande typ av monarki klart skiljer sig från andra europeiska monarkier. Den svenska monarken står i huvudsak helt vid sidan av den löpande statsstyrelsen. Uppgifterna är i huvudsak av representativ art. Denna ordning är resultatet av en överenskommelse som företrädarna för de olika partierna kom fram till vid ett sammanträde i Torekov 1971. En förnämlig tradition i svenskt samhällsliv är strävan efter enighet när det gäller den ram som reglerar politiken.
Dagens ordning utgör slutpunkten på en successiv avlövning av den svenska monarkens maktbefogenheter. 1809 års regeringsform, som formellt var i kraft i över 150 år, var ursprungligen baserad på en filosofi om maktdelning: kungen styr med hjälp av rådgivare och riksdagen lagstiftar. Denna filosofi trängdes gradvis tillbaka genom framväxten av ett parlamentariskt system. Det innebär att en i riksdagen uttryckligen förankrad regering i stället styr.
2). En annan faktor att tänka på i detta sammanhang är att en republik som alternativ statsform kan utformas på många olika sätt. Det finns centrala skillnader i nu existerande republiker. En gäller sättet på vilket en president skall väljas, en annan gäller kompetensfördelningen mellan en president och den lagstiftande församlingen. Man kan ha direktval eller indirekta val, man kan eftersträva maktdelning eller ej. Dessa skillnader har visat sig förstärka varandra.
Ett utmärkt exempel på en republik där presidenten är direktvald och där en balans råder mellan honom och den lagstiftande församlingen är naturligtvis USA. Också den konstitution som skapades i Frankrike av general de Gaulle närmar sig den amerikanska. Det finns principiella fördelar med en republik av denna typ men den skulle säkert inte bli aktuell vid en ändring av vårt statsskick.
En eventuell republik i Sverige får förutsättas bli baserad på fortsatt parlamentarism. I sig behöver detta inte utesluta direktval av presidenten. Men direkta val av en statschef tenderar ändå att ge honom eller henne extra legitimitet, som i sin tur kan komplicera det parlamentariska systemets sätt att fungera. Det troliga är att man inte kommer att överväga något annat än ett indirekt val. Riksdagen skulle förmodligen åläggas denna uppgift. Tyskland utgör ett exempel inom vårt närområde på en republik, baserad på parlamentarism, som har en förbundskansler i centrum och en president med begränsade befogenheter, som är indirekt vald.
Ett helt befängt alternativ till dagens svenska monarki lanserades för övrigt före bröllopet av Republikanska föreningen. I en artikel i Aftonbladet, undertecknad bland annat av Peter Althin, pläderade man för en republik helt utan statschef. I stället för att införa ett presidentämbete ville man ha en statsminister och talman med i någon mån olika verksamhetsområden. Statsministern skulle särskilt syssla med utrikespolitik och talmannen med inrikespolitik. Arma land som skulle styras av ett duovirat – av en ledning uppdelad på två – och med därtill varandra korsande ansvarsområden.
3). En tredje faktor att tänka på i en diskussion om ändring av vårt statsskick är att rådande monarki har fördelar förutom den självfallna att det rått politisk enighet om dess utformning. En fördel ligger i att monarken inte har en tidigare dokumenterad politisk hemvist. Härigenom finns speciella förutsättningar att kunna verka som sammanhållande symbol och därtill med historisk förankring. Man kan spekulera om hur bakgrunden skulle se ut för en person som riksdagen skulle utse till president. Risken är stor att man vid valet skulle hålla sig kvar inom den politiska sfären och därtill också utse någon från den grupp som för tillfället befinner sig i majoritet. Den sedvänja som utvecklats vid val av riksdagens talman pekar i sådan riktning. Det är alltså inte särskilt sannolikt att personer som i och för sig åtnjuter allmänt förtroende men som verkar inom andra områden – såsom forskning, kultur eller näringsliv – skulle bli utvalda.
En annan fördel med en kunglig familj är att dess medlemmar fått utbildning och träning i att representera. Behovet att företräda staten vid ceremoniella tillfällen är stort. En statschef, vars arbete i huvudsak är inriktat just på representation, avlastar andra inom den offentliga sfären från liknande arbetsuppgifter. Ej heller går det att förneka, hur banalt påpekandet än är, att det för ett litet land som Sverige kan utgöra ett värde att vid statlig representation utomlands ha en monark närvarande. Det ger rubriker.
Det förblir samtidigt något oklart hur dagens monark skall agera i sin representativa verksamhet. Regleringen är knapphändig. Detta har bland annat framhållits av förre riksmarskalken Ingemar Eliasson i en uppsats i en nyligen utgiven bok. Vad får en monark säga, hur håller man honom eller henne informerad? Den principiella utgångspunkten måste alltid vara att agerandet inte får avvika från den politik som regering och riksdag ansvarar för eller från de värderingar som är allmänt omfattade i samhället. Möjlighet finns ändå för olämpliga uttalanden. Republikanskt sinnade kan med viss rätt hävda att just den som ärver sitt ämbete, trots träning ända från barndomen, löper större risk för övertramp än den som nått befattningen som statschef på grund av tidigare visad kapacitet.
Hur som helst: en eventuell seriös debatt om vårt nuvarande statsskick skall förhoppningsvis präglas mindre av känslor och stämningar av den art vi upplevt under de gångna veckorna och mer av vägning av för- och nackdelar med en förändring.
Olof Ruin
professor emeritus i statsvetenskap