Svensk forskning har stor bredd, med många forskare, inom många områden och på många geografiska platser, men spetsen är för tunn. Vi behöver fler forskare som tar större risker i sin forskning, ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet. De som tänker ”outside the box”.
Förutsättningarna för framgång för svensk forskning är goda; de årliga anslagen ökar med fyra miljarder kronor till 2016 enligt regeringens forsknings- och innovationsproposition. Totalt har alliansregeringen ökat dem med cirka nio miljarder på åtta år; med mer än 30 procent.
En liberal utgångspunkt för politiken är att akademin ska stå mer självständig från den politiska makten. Det är faktiskt bara 25 år sedan den exakta placeringen och den vetenskapliga inriktningen för varje professur i Sverige beslutades av regeringen, som också fördelade varje enskilt lärosätes forskningspengar ända ned på fakultetsnivå. Det är en omfattande förskjutning av makten över forskningen som har ägt rum sedan dess, från politikerna till varje enskilt lärosäte. Den enskilt största budgetposten – och anslagsökningen – i dagens proposition är också de direkta anslagen till universitet och högskolor, som lärosätena själva beslutar om.
Det finns emellertid även styrda forskningssatsningar. Max IV och ESS i Lund och SciLifeLab i Stockholm och Uppsala är satsningar som enskilda lärosäten inte kunde ha gjort själva, men som är till stort gagn för svensk forskning. På några områden pekar vi också ut forskning som är särskilt betydelsefull för svenskt näringsliv, till exempel gruv- och mineralforskning och, inte minst, inom life science-området. Andra nyheter i propositionen är bland annat satsningar på unga talangfulla forskare och rekrytering av internationella forskare med stor potential.
Att fördela statens forskningsanslag är en verksamhet som präglas av målkonflikter. Permanenta anslag till lärosätena som varken utvärderas eller omprövas skapar stabila villkor och trygga anställningar men riskerar att bli konserverande i stället för kvalitetsdrivande. Om forskarna i stället ska ansöka om alla medel i konkurrens premieras kvalitet, men riskerna är alltför ryckig finansiering, kortsiktighet, osäkra anställningsvillkor och alltför stor byråkrati.
Regeringens uppfattning nu, precis som 2008, är att de direkta anslagen ska vara dominerande, men kompletteras med medel som forskare ansöker om från nationella forskningsråd. Trots riskerna för ansökningsbyråkrati är det angeläget att det finns flera olika finansiärer; den som får nej hos en kan ansöka hos någon annan, eftersom alla beslut grundas på bedömningar som också kan bli fel.
Men fördelningen av lärosätenas anslag – cirka 14 miljarder kronor varje år – föreslås ske på ett helt nytt sätt mellan de närmare 40 universitet och högskolor som får del av dessa medel. Andelen som årligen ska konkurrensutsättas och omfördelas utifrån kvalitetskriterier dubbleras från 10 procent till 20 procent, det vill säga till närmare tre miljarder kronor per år. Alla de nya 900 miljonerna ska i princip fördelas efter samma kvalitetskriterier.
År 2014, när anslagen höjs som mest, garanteras dessutom alla lärosäten en höjning, oavsett tidigare kvalitetsresultat.
Men en än viktigare förändring som aviseras i dagens proposition är sättet att utvärdera den kvalitet som ska styra anslagsfördelningen.
Som kvalitetsmått har hittills använts mängden externa anslag en forskare får beviljat och mängden publiceringar och citeringar en forskare åstadkommer i vetenskapliga tidskrifter, så kallade bibliometriska mått. Systemet har dock tre nackdelar:
Att publicera sig i internationella tidskrifter är mycket vanligare inom vissa vetenskapsområden än inom andra, och möjligheterna att få externa anslag är större för till exempel medicin än matematik. Framför allt blir många ämnesområden inom humaniora och samhällsvetenskap lätt förlorare när externa anslag och bibliometri ges stor tyngd.
Ett annat problem är att bibliometri per definition utgår från historiska prestationer, vilket gynnar det redan etablerade.
Men det finns också en tredje risk; den som ställer djärvare och mer utmanande frågor kommer att misslyckas oftare än den som satsar på ”säkra kort”, och kan därmed ha färre resultat att publicera.
I stället för att enbart räkna publiceringar och citeringar borde svensk forskning regelbundet granskas, utvärderas och bedömas ur ett bredare perspektiv av utländska kolleger. Modellen, kallad peer review eller kollegial bedömning, är väletablerad inom forskarvärlden; bland annat används den av forskningsråden och vid tillsättningar av professorstjänster. Vetenskapsrådet kommer att få huvudansvaret för att ta fram förslag till en helt ny modell för kvalitetsgranskning av svensk forskning som baseras på dessa principer. I modellen kan också, utöver den rent vetenskapliga bedömningen, ingå att bedöma forskningens samverkan, relevans och nytta.
All svensk forskning skulle kunna granskas med fyra- eller femårsintervall, då det bedöms hur väl de olika ämnesområdena vid varje lärosäte står sig i konkurrensen. Resultatet ska sedan ligga till grund för resursfördelningen mellan lärosätena för att främja kvalitet.
Genom att använda peer review får vi alltså ett system som ger likvärdiga förutsättningar för humaniora och samhällsvetenskap; ett system som främjar kvalitet, är framåtsyftande och ökar risktagandet i forskningen. Så skapar vi bättre förutsättningar för svensk forskning och större möjligheter att nå de stora genombrotten i forskningen.
Jan Björklund, utbildningsminister (FP)