Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Vi bevittnar nu slutet på partiets hegemoniska makt”

Kan S resa sig igen? Liksom andra dominerande partier i Sveriges historia har Socialdemokraternas inflytande varit något mer än själva regeringsmakten. Partiet har bestämt hur vi tänker, det har utövat hegemonisk makt. Sedan några år tillbaka bevittnar vi slutet på denna hegemoni. Med en målmedvetenhet som står i bjärt kontrast till Håkan Juholts impulsivitet, fyller Moderaterna den plats som blivit ledig. Vi förespråkar nu borgerliga dygder, skriver Leif Lewin.

En av de mest överraskande insikterna inom statsvetenskapen är med vilken snabbhet ett dominerande parti kan falla ihop och förpassas till marginalen. Under 1800-talets senare hälft behärskades riksdagen av Lantmannapartiet, som med modernäringen som ledstjärna samlade konservativa och liberala krafter till ett ideologiskt manifest för allmänintresset framför enskilda intressen. Självfallet räknades därvid inte jordbruket som något särintresse. I denna körsång kunde inte många avvikande röster göra sig hörda. Men så kom tullfrågan och splittrade det stora enhetspartiet i protektionister och frihandlare och i ett slag hade det politiska landskapet förändrats.

Vid förra sekelskiftet var Liberala samlingspartiet det dominerande majoritetspartiet, som med sitt program om allmän rösträtt och parlamentariskt styrelsesätt bar framtiden i sitt bröst. Men kort efter segern för dessa programpunkter kom frågan om rusdrycksförbud och splittrade partiet och liberalerna har därefter, under olika namn, förblivit ett litet parti.

Från trettiotalet har Socialdemokraterna varit det statsbärande partiet. Problemet med en krympande arbetarklass hanterades skickligt. Folkhemsretoriken breddade den sociala rekryteringen. Den socialdemokratiska välfärdsstaten blev modellen för alla progressiva krafter, här hemma såväl som utomlands.

Liksom för föregångarna Lantmannapartiet och Liberala samlingspartiet har Socialdemokraternas inflytande varit någonting mera än själva innehavet av regeringsmakten. Dominerande partiers ställning vilar på ett allmänt omfattat sätt att resonera, att ställa problemet, att avgöra vad som är politiskt korrekt. Kort sagt: dominerande partier bestämmer hur vi tänker, de utövar hegemonisk makt.

Sedan några år tillbaka bevittnar vi slutet på denna socialdemokratiska hegemoni. När journalisten Ebba von Sydow förklarade att hon, liksom pappa skeppsmäklaren och mamma läkaren, tillhörde den arbetande klassen, eftersom hon arbetade 60 timmar i veckan, var det ett fräckt sätt att utmana något som hölls heligt inom arbetarrörelsen. ”Den arbetande klassen” kom hårfint nära ”arbetarklassen” och det är inget deskriptivt begrepp som kan mätas genom antalet veckoarbetstimmar utan en ideologisk fanfar, mättad med specifika associationer och maningar till kamp. Nu plockades detta honnörsord ned från sin piedestal och demaskeringen av partiet har sedan fullföljts i rasande fart. Den socialdemokratiska välfärdsideologin har rullats tillbaka till förmån för privatisering, individualisering, EU-medlemskap och globalisering.

Det borgerliga kravet på en statlig, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är själva spjutspetsen i denna förändring. Den en gång noga uttänkta socialdemokratiska strategin har varit att låta facket administrera arbetslöshetsförsäkringen, ett formidabelt instrument för medlemsrekrytering. Paradoxen att de borgerliga i denna fråga håller på statligt obligatorium och Socialdemokraterna på frivillighet ska ses i ljuset av denna intressepolitik.

Stora förväntningar knöts till den nye partiledaren. Juholt var en framstående retoriker, fick vi höra. De som säger så har emellertid inte förstått vad som är god retorik. Målande bildspråk och slagkraftiga formuleringar räcker inte. Det gäller dessutom att kunna övertyga genom att känslor, engagemang, ideologi knyts ihop med konkretion och handling. Det är just precis i detta avseende Juholt brister. Hans utspel är dåligt förankrade, både sakligt och opinionsmässigt, och åtföljs av pinsamma dementier. Juholt saknar med andra ord politiskt handlag. Ord och handling bör följas åt.

Ändå är det så att socialdemokratins svårigheter handlar om mycket mera än om partiledaren. De började långt före Håkan Juholt. Problemet är den vacklande socialdemokratiska hegemonin.

Det råder nästan något ödesdigert över den scenförändring som nu pågår i Sveriges politiska liv. Men är den alldeles oåterkallelig? Eller kan Socialdemokraterna förnya sig ideologiskt? I så fall räcker det inte med nya ”utspel”. I så fall duger ingen ”popcorn-maskin”. Socialdemokraterna måste ge sig tid att tänka efter och gå tillbaka till sina ideologiska rötter.

Det socialdemokratiska partiets idéhistoria är berättelsen om ett intressant och komplicerar förhållande till marknaden. Efter de första årens marxistiska barnsjukdomar övergavs slagorden och Socialdemokraterna gick under trettiotalskrisen in för att ”rädda kapitalismen” i stället för att ”avskaffa” den. Det blev inkörsporten till en långvarig politik att successivt vidga statens roll i det ekonomiska livet under bibehållen privat äganderätt. Marknaden uppfattades inte som fienden men den skulle förmås att tjäna det stora flertalets intressen. För att citera några berömda ord, som med stor ideologisk konsekvens formulerades under 1960-talet: de statliga ingripandena skulle gå ut på att ”förverkliga det som den fria marknaden enligt sina pretentioner borde men inte kan förverkliga”. Det har aldrig varit fråga om att, som nu, villkorslöst lämna över välfärdsfrågor till riskkapitalister och profitjägare – bara för att, när verkligheten sparkar bakut, plötsligt göra tvärtom och förbjuda privatisering. Socialdemokraterna bör mera principiellt ställa frågan vilka krav staten ska ställa på marknaden i en ny, globaliserad tid.

Tills det sker, fortsätter Moderaterna att etablera den nya politiska hegemonin. Med en målmedvetenhet, som står i bjärt kontrast till den socialdemokratiske partiledarens impulsivitet, fyller Moderaterna ut den plats som blivit ledig och vinner som tidigare hegemoniska partier respekt med ord som ”allmänintresse” och ”samhällsbärande”. Och till och med den omtalade ”arbetslinjen”, socialdemokraternas paradnummer från förr, har annekterats av alliansen. Som tidigare generationer en gång hyllade modernäringen eller välfärden, förespråkar vi nu borgerliga dygder som arbete och sparande. Och det är Moderaterna, inte Socialdemokraterna, som får stå för denna politik.

Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.