Vi gillar olika. Så lyder Aftonbladets nya slogan för att protestera mot Sverigedemokraterna, i en kampanj som redan samlat 340.000 anhängare. Det välvilliga men infantila tilltalet riktat till tänkande, vuxna människor är en upprepning av det vi såg på så många håll före valet, och som vi menar gjorde det möjligt för Sverigedemokraterna att ta plats i riksdagen.
Eftervalsanalyserna har kretsat kring hur Sverigedemokraterna ska hindras från att få något reellt inflytande över den politiska agendan, men SD är än så länge – tack och lov – relevanta främst som symptom på ett större misslyckande.
För första gången någonsin har Sverige fått ett parti i riksdagen som har vuxit ur en rasistisk rörelse. Vi menar att en öppnare samhällsdebatt med mer intelligenta argument hade försvårat SD:s väg från extremrörelse för skinnskallar till riksdagsparti med 5,8 procent av väljarna bakom sig. Huruvida vi lyckas stoppa Sverigedemokraternas frammarsch hänger på om vi är beredda att lära av det misstaget.
Analyser av valresultatet får utvisa vilka grupper som faktiskt röstade på SD och varför, men undersökningar före valet visade att SD knappast uteslutande stöds av rasister.
Själva har vi träffat invandrare som säger sig vara beredda att rösta på SD. Vi har mött enstaka judar som uttrycker sig positivt om SD, och som menar att detta är det enda parti som tar spänningarna mellan olika minoriteter i Sverige på allvar. Det handlar om människor som står långt ifrån den vit makt-rörelse som SD sprungit ur, men som ändå är beredda att låta sig företrädas av ett parti som tills nyligen varit nedlusat av nazister.
Detta om något måste betraktas som ett mått på de etablerade partiernas – och mediernas – misslyckande. Det är ett misslyckande vi ser främst på två fronter:
1. Det har funnits en ovilja att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder.
Precis som alla större samhällsomvandlingar har invandringen och det svenska flyktingmottagandet lett till vissa specifika problem, problem som behöver belysas och mötas med rätt åtgärder. Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden. Vi talar utan vidare om huruvida reglerna i sjukförsäkringen leder till fusk, men det är svårare att diskutera huruvida asylreglerna gör det. Vi diskuterar kostnaderna för vården, men den som talar om kostnaderna för flyktingmottagandet kommer att mötas med betydligt större misstro.
På så vis förväntas svenska folket överlåta åt politikerna att avgöra invandringens omfattning, lita på att myndighetsmaskineriet sköter flyktingmottagandet rättvist och effektivt, och att de problem som finns på något sätt kommer att försvinna av sig själva.
Vi efterlyser i stället en debatt om orsakerna till de problem vi ser och som kan kopplas till invandringen, och hur dessa kan bemötas. Varför är invandrare överrepresenterade i statistik över våldsbrott? Varför lever en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på bidrag? Varför upplever invånarna i Rosengård, trots att en stor del lever på offentliga bidrag, en sådan fientlighet mot det svenska samhället att ambulanspersonal inte längre åker dit utan polisbeskydd?
Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna på dessa problem. Men de ställer frågorna, och har vunnit väljarstöd på att andra har försökt tiga ihjäl dem.
2. Man har misslyckats med att formulera varför ett generöst flyktingmottagande är något bra.
Vill vi vinna debatten mot Sverigedemokraterna måste vi kunna formulera varför invandring är något gott, och mer specifikt – varför den invandring vi har till Sverige, med de regler som omgärdar den, är något gott. Förvånansvärt sällan har vi sett att någon som har ”tagit debatten” med Sverigedemokraterna lyckas formulera ett svar på den frågan. Ofta landar man i stället i plattityder om att det är gott med pizza och kebab, eller gör som Aftonbladet och upprepar infantila slogans av typen ”Vi gillar olika”.
Anders Johnson, en i övrigt lysande skribent, gjorde ett annat misstag i sin artikel på DN Debatt (15/9), där han visade hur mångkulturalismens och det pluralistiska samhällets möten mellan olika kulturer genererat tillväxt i Sverige och fungerat kulturellt berikande och därmed utvecklat samhället. Men det flyktingmottagande vi har i dag, och de problem och kostnader som kan härledas till detta, har ingen historisk motsvarighet i Sverige.
Om vi inte erkänner dessa två misstag och formulerar nya svar, riskerar Sverigedemokraterna att växa sig större.
Att – som många nu gör gällande, med hänvisning till situationen i Danmark – se Sverigedemokraternas frammarsch som ett tecken på att dessa problem bör negligeras än mer konsekvent än tidigare är kontraproduktivt. Då riskerar SD att gå från att vara ett symptom på ett misslyckande, till att bli en politisk maktfaktor att räkna med. Det vore den verkliga tragedin.
Paulina Neuding
chefredaktör Neo
Johan Lundberg
chefredaktör Axess