Lundin Oil agerade oetiskt i södra Sudan, det är odiskutabelt. Men var det fråga om medverkan till folkrättsbrott, som somliga hävdar? Sanningen om detta är för evigt begravd i Sydsudans politiska träsk.
”Vi behöver få någon sorts protektion från armén för att kunna jobba normalt.”
Detta till synes harmlösa uttalande som Ian Lundin, dåvarande vd för oljebolaget Lundin Oil, gjorde år 2000 när jag intervjuade honom i byn Rubkona, södra Sudan, pockar i dag på en analys. Vad betydde det egentligen? ”Protektion från armén för att kunna jobba normalt.”
Enligt lobbygruppen European Coalition on Oil in Sudan, ECOS, betydde det att människor dödades och fördrevs från det område där Lundin var verksamt.
I samband med att Lundin Petroleum höll sin bolagsstämma nyligen restes krav på en oberoende undersökning av Lundins roll i det sudanesiska inbördeskriget. Förslaget röstades ned, och Folksam, som var drivande, tar nu konsekvenserna av det. Men trots det, och trots att andra stora aktieägare kanske följer i Folksams spår, kommer en oberoende undersökning aldrig att genomföras. Jag ska förklara varför.
Debatten om Lundin i Sudan har blivit så högljudd och fylld av faktafel att det i dag är väldigt svårt för gemene man att orientera sig i frågan. Man kan urskilja två fronter i detta propagandakrig. Å ena sidan de som hävdar att Lundin Oils närvaro var bra för de civila i oljeregionen. Den fronten består huvudsakligen av aktieägare i Lundin Petroleum. Å andra sidan lobbygrupper med kyrklig anknytning som ovan nämnda ECOS, som anklagar Lundin för folkrättsbrott.
De som stöder Lundin Oil/Petroleum hävdar att pengar från oljeutvinningen tilldelades den lokala administrationen och därför gynnade de fattiga bönderna och boskapsskötarna i området.
Det stämmer inte. I mars 2001 intervjuade jag John Dor som då var guvernör i Unity State där Lundin Oil var verksamt. Han förnekade att regeringen i Khartoum hade delat med sig av oljeinkomsterna.
Organisationen ECOS, som gärna vill hävda att oljebolagens närvaro i södra Sudan var grundorsak till väpnade strider, skrev ett inlägg på SVT:s debattsajt den 21 mars. ”Innan Lundin Oil skrev på ett kontrakt med regeringen i Sudan, 1997, pågick inga väpnade konflikter i området kring Block 5A.”
Det är helt fel. Kriget mellan SPLA-gerillan och miliserna hade pågått länge. ”Det är uppenbart för oss som har arbetat från dag till dag i området att alla aktörer i konflikten är direkt ansvariga för de civilas lidande. Det är inget nytt. Vi kan inte låtsas att det var ett ”ädelt krig” innan oljeborrandet påbörjades och att det sedan blev ett ”smutsigt krig”, skrev exempelvis läkaren Christophe Fournier i en rapport för Läkare utan gränser.
Ian Lundins behov av ”protektion från armén” fick honom att uppvakta en befälhavare i SSUM, en regeringstrogen milisgrupp. Denne hette James Lial Dieu. Som kuriosa kan nämnas att han anses vara skyldig till morden på tre utländska oljearbetare i Rubkona våren 1984, en av de viktigaste händelserna i krigets inledningsskede. Det skedde vid en tidpunkt och på en plats där ECOS påstår att inga väpnade strider pågick.
SSUM utövade militär kontroll över en stor del av den region där Lundin Oil var verksamt. Jag tolkade Ian Lundins möte med Lial Dieu i mars 2001 som ett artighetsbesök man avlägger hos en viktig aktör som man är beroende av. Guvernör John Dor berättade för mig att regeringen i Khartoum gav miliserna vapen för att skydda oljebolagen.
Milisen SSUM rekryterade barnsoldater som patrullerade utmed den väg som Lundin lät bygga. Jag har själv filmat Ian Lundin tillsammans med sådana barnsoldater på den famösa vägen.
Krig pågick. Barnsoldater både dödades och dödade. Men dog de, och dödade de, för Lundin Oil? Det är den fråga som vi aldrig kommer att få något slutgiltigt svar på.
Gerillan SPLA som utgjorde regeringsarméns och milisernas huvudfiende skildras ofta som den svaga parten i kriget. Det beror på att ECOS vill mörka gerillans brott mot de civila. När man läser ECOS beskrivning av krigsförloppet får man intrycket att SPLA oftast var på reträtt. Men det stämmer absolut inte. Det var ju faktiskt SPLA som vann kriget. Fredsuppgörelsen var en triumf utan like för SPLA, byggd på framgångarna på slagfältet. Landet delades och SPLA bildade regering i den nya staten Sydsudan.
Och där startar svårigheterna med att göra en oberoende undersökning av Lundins roll i inbördeskriget. De högsta aktörerna har alla blod på händerna, och alla har spelat under täcket med alla.
Riek Machar är en centralfigur. Han var med om att skapa gerillan SPLA 1983. Han bröt senare med ledaren John Garang, gick över till regeringssidan men lämnade den 1999. Han bildade en egen milisgrupp som tidvis samarbetade med Lundin Oil. Han är dokumenterat skyldig till ohyggliga övergrepp mot civila under kriget.
I dag är han vicepresident i Sydsudan.
Paulino Matip var ledare för SSUM, den milis som Lundin var beroende av. Han anses vara en av de mest blodbesudlade krigsherrarna i kriget.
När freden slöts blev han överbefälhavare för den nya staten Sydsudans väpnade styrkor. Två av krigets värsta skurkar har i dag alltså toppositioner i den nya staten Sydsudan som ju faktiskt representerar krigets offer. Och de har båda samarbetat med Lundin.
Peter Gadet var Paulino Matips närmaste man, men gjorde uppror mot denne och lät sig enrolleras av gerillan SPLA. Han är omvittnat brutal och skyldig till svåra övergrepp mot civila.
Dessa tre herrar har all kunskap vi behöver om vad som utspelade sig i oljeregionen kring millennieskiftet och Lundins roll i sammanhanget. Men de håller tyst.
När huvudvittnena tiger som muren finns inga förutsättningar för att oberoende granskare ska kunna nå fram till något resultat.
Jag intervjuade Sydsudans informationsminister Benjamin Barnaby förra året och han betonade då gång på gång hur välkommet Lundin Petroleum är tillbaka.
Se det som en vink om hur en ”oberoende undersökning” om Lundin kommer att tas emot av Sydsudans regering.
Bengt Nilsson,
journalist, filmare och författare