Sveriges ekonomi befinner sig i ett besvärligt läge och prognoserna för 2009 ser dystra ut. Att konjunkturen skulle försvagas hade vi alla räknat med men inte att ekonomin skulle försämras så snabbt och bli så svag som det vi nu ser. En orsak är den dramatiska utvecklingen på de finansiella marknaderna, globalt och i Sverige. Trots att krisen pågått en tid är det svårt att bedöma exakt hur djup och långvarig konjunkturnedgången blir. Men det finns ändå skäl till viss optimism eftersom Sverige går in i krisen från ett synnerligen gott utgångsläge. Vi har femton år med god ekonomisk utveckling bakom oss. Den goda utvecklingen är bland annat ett resultat av stabila spelregler för den ekonomiska politiken. Detta ger oss ett helt annat handlingsutrymme än vid krisen i början på 1990-talet.
Vad var det då som bröt den goda utvecklingen och ledde till den finansiella krisen? Något förenklat kan man säga att god tillgång på kapital på de finansiella marknaderna resulterade i en kombination av mycket låga räntor, stigande tillgångspriser och kreditexpansion världen över. Samtidigt fanns svagheter i regleringarna av de finansiella marknaderna. Globala obalanser byggdes upp och det som till slut bröt utvecklingen var nedgången på bostadsmarknaden och bolånemarknaden i USA.
Betalningsproblemen ökade dramatiskt och kreditförlusterna på en mängd nya typer av finansiella tillgångar blev mycket större än vad någon hade räknat med. Dessutom uppstod en genuin osäkerhet om hur och var förlusterna skulle realiseras. Resultatet blev en aldrig tidigare upplevd förtroendekris för hela det globala finansiella systemet. Bristen på förtroende skapade en ovilja bland banker och andra finansiella aktörer att låna pengar till varandra. Efter Lehman Brothers konkursansökan i mitten av september ströps kreditflödena. Ingen hade väntat sig att en så betydande bank kunde fallera och oron steg för att fler aktörer skulle hamna i en liknande situation. Utlåningen mellan världens banker upphörde nästan helt.
I det läget tvingades centralbanker och regeringar världen över att ingripa akut för att undvika att det globala finansiella systemet havererade totalt. Regeringar, centralbanker och andra myndigheter vidtog massiva åtgärder för att underlätta kreditförsörjningen. Banker har erbjudits tillskott av kapital eller andra garantier för att undvika konkurs. Dessutom har centralbanker sett till att de privata bankerna erhållit den upplåning på kort- och medellång sikt som de haft svårt att få från marknaden.
Det har motverkat de mest akuta problemen men de finansiella marknaderna fungerar fortfarande betydligt sämre än normalt.
Det är viktigt att understryka att krisen denna gång uppstått utanför Sveriges gränser. Finansorons effekter på Sverige var också begränsade till att börja med men blev efter hand allt mer kännbara, speciellt efter Lehmans konkursansökan. Inte bara de svenska bankerna utan även företag och hushåll har utsatts för kraftigt stigande lånekostnader under hösten. När bankerna inte kunde låna mer än på mycket korta löptider, ofta bara någon vecka, ställde Riksbanken upp och lånade ut på längre löptider. Utlåningen har skett både i kronor och dollar. Riksbanken har även inrättat en tillfällig kreditfacilitet för att förbättra de svenska företagens möjligheter att låna pengar av bankerna. För att säkerställa den finansiella stabiliteten har Riksbanken också gett individuellt likviditetsstöd till Kaupthing Sverige AB och Carnegie Investment Bank AB.
Förtroendet för det finansiella systemet skulle ha kunnat skadas allvarligt om inte Riksbanken hade ingripit. Vi har under krisen haft täta kontakter och samarbete med andra svenska myndigheter såsom Riksgälden och Finansinspektionen. En del av arbetet har också rört utlåning till Island och Lettland. Det är hjälp till självhjälp i vårt närområde, något som vi alla har nytta av.
Många av de åtgärder som vi har vidtagit under hösten har syftat till att värna den finansiella stabiliteten. Men vilken roll har penningpolitiken? Penningpolitik kan varken isolera oss helt från den internationella konjunkturnedgången eller lösa en finansiell kris. Däremot kan den mildra effekterna på inflationen och realekonomin. Det är också skälen till att Riksbanken har sänkt räntenivån kraftigt under hösten. Vid årets sista penningpolitiska möte den 3 december beslutade vi att sänka reporäntan med 1,75 procentenheter. Det var den största sänkning som genomförts sedan räntestyrningssystemet med reporänta började tillämpas 1994. Vår bedömning var att det krävdes en mycket lägre räntenivå för att motverka den kraftiga avmattningen i ekonomin. Inflationen förväntas falla snabbt och hamna under Riksbankens mål på två procents inflation per år. För oss var det därför lätt att enas om att det krävdes en mycket kraftig nedjustering av räntan. Därmed har reporäntan sänkts från 4,75 procent i början av september till den nuvarande nivån på två procent. Andra centralbanker har också sänkt sina styrräntor kraftigt.
Hur allvarligt kan läget bli för den svenska ekonomin? Även om det råder stor osäkerhet om utvecklingen står det utom tvivel att 2009 kommer att bli ett besvärligt år, både för den finansiella sektorn och den reala ekonomin. Den svenska konjunkturen är starkt beroende av hur den finansiella krisen kommer att utvecklas och av styrkan i konjunkturnedgången i omvärlden.
Vår bedömning är att den globala krisen fortsätter att påverka svensk ekonomi trots omfattande motåtgärder. Även om den lägre reporäntan och försvagningen av kronan, tillsammans med den expansivare finanspolitik som regeringen förväntas föra, dämpar fallet i produktion och sysselsättning är prognosen att BNP faller nästa år.
En särskild osäkerhetsfaktor för den svenska finansiella marknaden är utvecklingen i Baltikum där svenska banker har betydande verksamhet och en omfattande utlåning. Vår bedömning är att bankerna är tillräckligt starka för att kunna hantera ökade kreditförluster från det hållet.
Trots de dystra utsikterna för nästa år så finns det ändå ett visst ljus i tunneln. Alla de åtgärder som nu vidtas av centralbanker och regeringar världen över kommer att dämpa de ekonomiska effekterna av den finansiella krisen. För svensk del är utgångsläget gott eftersom vi har en lång period av hög tillväxt, stigande sysselsättning och låg inflation bakom oss. De offentliga finanserna, både i termer av budget och statsskuld, är i synnerligen gott skick och svenska banker står väl rustade med en i utgångsläget god intjäningskapacitet och låga kreditförluster.
Riksbanken kommer även fortsättningsvis att genomföra alla nödvändiga insatser som behövs för att värna den svenska finansiella stabiliteten. Det kommer dock att behövas större internationell samordning än tidigare för att hantera den finansiella krisen. Om de globala finansiella marknaderna inte fungerar är vi tillbaka i den situation som rådde på 1970- och 80-talen innan hindren för "handel med pengar" avskaffades. Konsekvenserna för världshandeln och den globala tillväxten kan bli mycket allvarliga. Inget land kan på egen hand återställa de finansiella marknadernas funktionssätt utan det krävs samordnade insatser.
Ingen kan ännu med säkerhet säga vilka utmaningar det nya året kommer att medföra men det är ändå med tillförsikt som jag ser fram emot 2009. Det blir ett år av svag ekonomisk utveckling, men ett år där vi tillsammans med andra länder fortsätter att ta tag i problemen. Det lägger grunden för en bättre utveckling under 2010.
stefan ingves