Erfarenheter från krisen visar att Riksbankens riskvarningar bör kompletteras med möjligheter till ett mer kraftfullt ingripande. Det kräver ett närmare samarbete mellan Riksbanken och Finans­inspektionen. Det är därför motiverat att nu se över hur myndigheterna hanterar frågor om finansiell stabilitet. Vem avgör om kreditgivningen till bostadssektorn skapar svårhanterliga risker? Vem ska bestämma när det är dags att sänka belåningsgrad och öka krav på amortering? Dessa frågor kräver svar snarast. Blir riskerna för stora i dag är det vårt jobb att säga till, men ska rollfördelningen mellan myndigheterna ändras krävs förändrad lagstiftning, skriver Stefan Ingves.

Under året som gått har svallvågorna efter den världsomspännande finanskrisen börjat lägga sig. Allt är inte över och det kommer att dröja tills förhållandena har återgått till det normala.

Konjunkturnedgången i världsekonomin har varit den mest dramatiska på många decennier.

Vi såg ett tag ut att klara oss, men eftersom Sverige är en exportberoende ekonomi kom vi att drabbas hårdare än många andra.

I september 2008, när den internationella krisen slog till på allvar, agerade myndigheterna världen över snabbt. Riksbanken gav till exempel ut nya former av krediter i såväl svenska kronor som amerikanska dollar när bankerna fick svårt att låna på marknaderna. Vi påbörjade även en snabb och kraftig sänkning av reporäntan. Den ligger nu på historiskt låga 0,25 procent och vi räknar med att ligga kvar på denna låga nivå fram till hösten 2010.

Huvudsyftet med den låga räntan är att klara inflationsmålet och stödja återhämtningen i ekonomin. En låg ränta kan även bidra till den finansiella stabiliteten genom att exempelvis färre företag går i konkurs. För att penningpolitiken ska få avsedd effekt har vi dessutom kompletterat den låga räntan med utlåning till bankerna på längre löptid och till fast ränta.

De akuta krisåtgärderna har hjälpt men nu är frågan snarast vad vi kan göra för att problemen inte ska återkomma. Finansiella kriser är alltid stökiga att lösa och innebär enorma kostnader för samhället i stort. Jag har varit med om två finanskriser i mitt eget land. Det är minst en för mycket, även om den senaste krisen i huvudsak inte var hemmagjord. Och jag vill definitivt inte vara med om en tredje kris. Hur vi ska kunna förebygga att nya kriser inträffar är en fråga som måste få högsta prioritet. Också på det internationella planet har den senaste krisen varit en rejäl väckarklocka. I dag finns den politiska viljan att genomdriva reformer för ett stabilare finansiellt system. Vi måste ta vara på denna chans!

Låt mig ge några exempel på generella åtgärder som redan nu bör genomföras. Den finansiella krisen har visat att bankerna behöver ha större buffert för att täcka de risker de tar. En buffert med mer kapital och av högre kvalitet stärker enskilda bankers förmåga att klara av förluster samtidigt som det minskar risken för att en kris i en bank sprids till andra banker. Detta förstärker därmed hela det finansiella sy­stemets motståndskraft. Riksbanken stöder därför internationella initiativ, från bland annat Baselkommittén, att skärpa de internationella kapitalkraven.

Krisen har också visat att banker måste ha en bättre beredskap för att klara sin finansiering även i ansträngda situationer. Därför stöder vi också de internationella förslag som innebär strängare krav på att bankerna ska hålla likvida tillgångar. Striktare regleringar kommer att göra finansiella tjänster dyrare, men det är ett pris vi måste vara beredda att betala för att minska riskerna i det finansiella systemet.

Avgörande för att hantera globala finansiella kriser som denna är också att det internationella samarbetet fungerar. I krisens akuta skede hösten 2008 visade världens länder prov på detta när de samordnade sina åtgärder. Men det behövs även mer ordnat samarbete mellan myndigheter på en kontinuerlig basis. EU-länderna slöt under 2008 ett samförståndsavtal som innebär ett första viktigt steg mot ett effektivare gränsöverskridande samarbete. Inom ramen för detta avtal arbetar vi nu i de nordiska och baltiska länderna vidare med att ta ett andra steg som ytterligare kommer att fördjupa vårt samarbete.

På nationell nivå delar Riksbanken och Finansinspektionen myndighetsansvaret för att övervaka den finansiella sektorn. Riksbanken har både ansvaret och resurserna för att analysera och bedöma risker för det finansiella systemet i dess helhet. Vår roll är att ingripa genom dialog med aktörerna och genom att varna för risker som uppstår. Här kan vi säkert bli tydligare när vi anser att riskerna blir för stora. Finansinspektionen å sin sida har i första hand ett ansvar för stabiliteten i enskilda finansiella institut och kan föreskriva åtgärder eller ytterst förbjuda verksamhet.

Erfarenheter från krisen visar att varningar behöver kompletteras med möjligheter till ett mer kraftfullt ingripande. En lösning kan därför vara att tillämpa de betydligt skarpare verktyg som Finansinspektionen förfogar över mer generellt med syftet att begränsa risker för systemet som helhet. Det kräver ett närmare samarbete mellan Riksbanken och Finansinspektionen och det är därför väl motiverat att nu se över hur myndigheterna hanterar frågor om finansiell stabilitet.

Bland annat behöver ett antal saker klargöras. Vem ska avgöra om kreditgivningen till bostadssektorn skapar svårhanterliga risker eller inte? Vem ska bestämma när det är dags att sänka belåningsgrader och öka krav på amortering? Dessa frågor kräver svar snarast. Vi behöver förändra dagens vaga regelverk. Blir riskerna för stora i dag är det vårt jobb att säga till, oberoende av den penningpolitik som behövs. Men ska rollfördelningen mellan myndigheterna ändras kräver det förändrad lagstiftning.

Avslutningsvis verkar det nu som att vi har klarat av den värsta krisen. Vägen tillbaka är dock inte utan risker för bakslag. Exempelvis kvarstår stora globala obalanser och många länder har problem med sin statsskuld. Återhämtningen kommer att ta tid, men 2010 blir bättre än 2009.

En förhoppning inför det nya året är att den samarbetsanda som det internationella samfundet och de svenska myndigheterna uppbringade i krisens akuta skede även fortsättningsvis ska genomsyra det mödosamma arbetet framöver med att vårda återhämtningen och skapa ett stabilare globalt finansiellt system.

Pendeln svänger nu mot striktare regleringar, men de behövs.