Professor Filip Johnsson från Chalmers hävdar (DN Debatt 20/11) att det inte går att ställa om till ett energisystem baserat på förnybara källor till år 2050, och att vi därför måste satsa kraftigt på tekniken för att avskilja och lagra koldioxid från kolkraftverk (CCS). Hans argument bygger på tanken att länder inte kommer att avstå från att använda kol. Enligt honom krävs ett radikalt nytänkande inom energipolitiken, men tyvärr kommer han med samma gamla idéer som har lett till att världen brottas med båda rekordhöga koldioxidutsläpp och konsekvenser av kärnkraftskatastrofer .

Nytänkandet ligger däremot i en radikal omställning av energisystemet och ett bejakande av det starkt växande entreprenörskapet bortom fossil- och kärnkraftsenergin.

Både Greenpeace och Världsnaturfonden, WWF, har i omfattande globala rapporter och i dialog med entreprenörer inom hållbar energi visat att det faktiskt går att ersätta dagens beroende av fossila bränslen och kärnkraft med ett hållbart energisystem. Genom att sluta slösa energi kan världens länder klara sin energiförsörjning, inklusive transporter, med hjälp av förnybar energi och minska utsläppen av koldioxid så att vi undviker katastrofala temperaturhöjningar. Det är möjligt med en blandning av kända, energieffektiva lösningar och energi från sol, vindkraft, geotermisk energi och biobränslen.

Att fasa ut de fossila bränslena sparar oss också stora summor pengar. Däremot innebär CCS-tekniken att vi tillåter oss att bli mer beroende av fossila bränslen med stigande importkostnader som följd. Att ytterligare subventionera kolkraft skulle dessutom avsevärt försämra möjligheterna till en hållbar energiomställning.

Vi håller med Filip Johnsson om att de fossila resurserna är större än vad klimatet klarar av och att det behövs ett kraftfullt politiskt initiativ om klimathotet skall kunna avvärjas. Vi instämmer också i att ett högre pris på koldioxid är nödvändigt. Förutsättningen för att priset ska höjas är dock att taket, det vill säga den totala mängden tillåtna utsläpp, inom EU:s handel för utsläppsrätter sänks. Och taket sänks bara om de politiska ambitionerna att minska utsläpp höjs.

Det viktigaste för EU är således att genast höja sin ambition till 30 procent utsläppsminskningar till 2020 och parallellt undersöka möjligheten att höja ambitionen till 40 procent i linje med vad klimatkrisen kräver i respons från industriländer.

Tekniken finns, det är den politiska viljan som hittills saknats. Tiden är inne att inse att kolkraft och kärnkraft inte har någon plats i ett framtida hållbart energisystem.

Martina Krüger, energipolitiskt ansvarig, Greenpeace

Stefan Henningsson, klimatexpert, Världsnaturfonden WWF