Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Vi kan inte se på framtiden med gårdagens kunskaper”

Världsordningar är förbrukningsvaror. Nya ordningar uppstår när de gamla inte längre levererar välfärd, rättvisa, trygghet och framtidstro. FN är ett barn av äldre tiders maktrelationer och med en tredubbling av både antalet människor och nationer har suveränitetsprincipen blivit en illusion. Nationella särintressen fragmenterar förhandlingsborden och det enkla står mot det komplexa. Men evolutionen lär oss att inte se på framtiden med gårdagens kunskaper. Morgondagens vinnare är de demokratiska lokala och globala ordningar som utgår från solidaritet, innovation, resurseffektivitet, systemstabilitet och anpassningsförmåga, skriver Bo Ekman.

Japan är förmodligen världens äldsta bestående nation. Dess första ”oavhängighetsförklaring” gjordes år 660 före vår tideräkning. FN etablerades 1945, bestående av 50 suveräna nationer. I dag är de 195. Den senast tillkomna är Kosovo 2008. I dagarna står Södra Sudan på tur. Kanske Palestina den 1 september.

Allt fler nationer hävdar suveränitet och territoriell integritet. Nationaldagar firas, flaggor hissas. Makten försvaras med polis- och vapenmakt mot inre och yttre fiender. Men samtidigt förtätas de ömsesidiga sambanden mellan människor, teknologier, ekonomier, företag.

Människan lever i och genom biosfären och teknosfären. Båda systemen är evolutionära. Biosfären utvecklas genom naturlagar och det naturliga urvalets principer. Teknosfären utvecklas genom människans kreativitet att finna allt bättre teknologiska lösningar för vad hon vill åstadkomma.

Den biologiska evolutionen har frambringat cirka 30 miljoner arter av växter och djur, alla i ständig utveckling. Ingen har i dag överblick över hur många sinsemellan länkade teknologier som omsluter våra liv. Utvecklingen är exponentiell. Många nya teknologier härmar naturen. Globaliseringen är det namn vi givit den process som utvecklar teknosfären, alltså de komplexa system av hård- och mjukvaror som producerar det vi anser oss behöva.

Globaliseringens dynamo är dess förmåga att skapa högre effektivitet, produktivitet, mer innovation, vetenskap, ny konst, musik och idrott. Globaliseringen skruvar ihop nationellt fragmenterad verksamhet i gränsöverskridande system: det må vara finans-, energi- och matförsörjning, information, forskning, logistik och distribution, utbildning, hälsovård eller säkerhet. Den är självorganiserande. Den skapas ur komplexitet. Den skapar komplexitet.

Fruktan i vår tid är att denna utveckling sätter själva existensen på spel, att biosfärens resurser ”tar slut”: Nyckelfrågan har blivit om vi genom teknosfären kan expandera livsförutsättningarna för ytterligare miljarder människor. Svaren ligger förborgade i ännu oupptäckt teknologi och i radikalt nya samverkansformer. En sak är säker. Det är för sent att backa tillbaka ut ur teknologiberoendet. Vi kan inte bli 7 miljarder Robinson Crusoes på nytt.

Genom innovationer kunde människan för 15.000 år sedan utrota mammuten och för 130 år sedan i stort sett bisonoxen. Vi har på 30 år kunnat skapa ett internet som binder samman 170 kvadriljoner (18 nollor) datachips. De senaste chipsen har en energieffektivitet (per gram/per sekund) på nära en biljon gånger en bensinmotor. Vi vet ännu inte vilka konsekvenser detta skapat. Men som så ofta i historien vill somliga se framtiden genom en frysning av dåtidens kunskapsläge. Då blir apokalypsen lätt att ta till som hot eller löfte.

Men även den nära framtiden blir aldrig som vi tänker oss. Det tusenåra riket existerar inte. Detta är blott en maktvision. Hållbarhet i meningen långsiktig stabilitet är ett falskt löfte. Både biosfär och teknosfär är evolutionära, instabila komplexa system. Att hantera komplexitet blir människans nästa kompetensmål.

Maktvisionerna avlöser varandra genom århundradena. Vi har kommit att kalla dem världsordningar. Filosofiska, ideologiska och teknologiska genombrott har destabiliserat de bestående. Ur de krig som blivit konsekvensen av försvaret av det bestående eller framtvingandet av det nya har kommit fredsuppgörelser/ordningar. Dessa har bestått för någon tid för att sedan kastas över ända av det nya. Världsordningar är förbrukningsvaror. Så ock den bräckliga vi lever med i dag.Den bygger på föreställningen om nationers suveränitet och autonomi.

FN-stadgan är ett barn av denna föreställningsvärld. Den är alltmer i otakt med hur teknosfärens värdeskapande och samverkan fungerar. Säkerhetsrådet är en spegel av en gången tids maktrelationer. Brasilien och Indien, som lade ned sina röster inför Libyenresolutionen, fick stå utanför säkerhetsrådet i 60 år! Att FN står passivt när regeringarna i Syrien, Jemen och Bahrain mördar egna medborgareär ett mått på oacceptabel ineffektivitet.

För att bättre kunna analysera den nuvarande ordningens samspel med globaliseringsdynamiken bad vi Utrikespolitiska Institutet att genomföra en inventering och kartläggning av främst de multilaterala fördrag som reglerar länders relationer. Huvudkälla har varit FN:s fördragsregister.

Registret omfattar närmare 158.000 fördrag, internationella överenskommelser och relaterade åtgärder, men är inte komplett. Fördragen har tillkommit under en period av 150 år. Över 90 procent av fördragen har tillkommit efter 1945. Denna utveckling avspeglar tredubblingen av antalet nationalstater. Antalet mellanstatliga organisationer (så kallade IGO:s) har vuxit från 38 år 1850, drygt 1.100 år 1950 och till 6.100 i dag enligt Union of International Associations. Antalet kan variera beroende på definitionen av en mellanstatlig organisation. Trenden är däremot densamma, det har skett en markant ökning. Fördrag, avtal och mellanstatliga organisationer har att reglera en, sedan 1945, tredubbling av världens befolkning, en tiodubbling av världsekonomin och en explosivt teknologisk utveckling.

Parallellt med den konstitutionella utvecklingen har civilsamhällets anpassningsförmåga och framdrivning av utvecklingen skapat miljoner frivillig­organisationer, så kallade NGO:s. Antalet företag i världen ökar dramatiskt med entreprenörskapsvågen.

195 nationalstater betyder att nationella särintressen fragmenterar förhandlingsborden. Det är inte avtal, regelverk och särintressen som driver utvecklingen. De försöker i efterhand kodifiera och korrigera.

Maktrelationer befinner sig i ständig och svåröverskådlig rörelse. I vår tid är två på kollisionskurs med varandra. Den första: Fortsatt uppbyggnad av regelverk byggda på suveränitetsprincipen och allt fler och alltmer avgränsade nationella intressen: illusionen om autonomi. Den här utvecklingen har konstitutioner, politisk och militär makt i ryggen. Den andra: Fortsatt sammanflätning av mänsklig aktivitet i globala system, som varken börjar eller slutar vid någon gräns. Den här utvecklingen har lönsamhet, innovation och evolutionen på sin sida.

Starka krafter står emot varandra, det enkla mot det komplexa. Lika lite som vi kan acceptera ett nytt ”München” kan vi acceptera ett nytt ”Köpenhamn”.

Nya ordningar uppstår när de förhandenvarande inte längre levererar säkerhet, välfärd, rättvisa, trygghet, försörjning och framtidstro. Hittills har människor alltid löst övergången till nya ordningar genom krig i kraftmätningen mellan det kvardröjande, bestående och det obevekligen frambrytande.

Den suveränitets- och nationalstatsbaserade gamla ordningen blir förloraren i denna kamp. Vinnare blir demokratiska – lokala och globala – ordningar som utgår från de enorma, gemensamma behoven av solidaritet, innovation, resurseffektivitet, systemstabilitet och anpassningsförmåga.

Just nu grävs en fiberkabel med näst intill oändlig datakapacitet fram till vårt hus i Tällbergs by. Ytterligare en gräns för det omöjliga bryts ned. I Rwanda får varje barn som börjar skolan en dator. Teknosfären blir tillgänglig också för oss alla.

Bo Ekman
ordförande för och grundare av Tällberg Foundation

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.