"Vi Knutbyföräldrar skräms till tystnad av Åsa Waldau"

Till landets kristna befolkning, till alla församlingar inom olika samfund vädjar jag. Det finns bara en Jesus och alla är syskon i den kristna tron på Bibeln, även om församlingarna kan tillhöra Svenska kyrkan, Pingströrelsen, Missionskyrkan, Trosrörelsen, Katolska kyrkan och så vidare.

Ni har alla ett ansvar för att ta vara på Knutbygruppen som har kommit så fel. Unga människor med många små barn ligger bildligt talat sårade och sargade i diket. Ni går förbi. Ingen har stannat och tagit hand om de förvirrade och skadade i diket. Finns det ingen barmhärtig samarit bland Sveriges kristna människor? Ni låter Åsa Waldau med manipulerande ledarskap fortsätta att föra dessa människor vilse.

En gemensamt agerande från Sveriges kristenhet innebär att ingen behöver skämmas för att det är på grund av någon viss rörelse som det har blivit en varböld i Knutby. Det måste vara något fel i vårt land när en person som Åsa Waldau får fortsätta på det sätt som hon gör. Hennes andliga drivkraft tar sig bland annat uttryck i att hon tror att hon är Jesu brud och väntar på att Jesus ska hämta henne till deras bröllop.

Numera förnekar hon visserligen detta utåt och säger att hon bara testade om det kanske kunde vara så. Men i församlingens inre krets är Åsa Waldau fortfarande drottning och just ingenting har ändrats i församlingskulturen.

Åsa Waldau har fortfarande lika besynnerliga tankar i sin föreställningsvärld. Det framgår av hennes inspelade predikningar från senare tid. Inspelningarna är tillgängliga på internet.

Medierna har också ett stort ansvar för att Knutbytragedin kan fortsätta. Snart fyra år har gått sedan dåden i Knutby. En person dödades, en blev illa skadad, en annan befinner sig på psykiatrisk klinik och ytterligare en annan sitter i fängelse.

Redan på skärtorsdag år 2004 varnade läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robèrt, i en artikel i Expressen, för risken att medierna skulle falla för frestelsen att mystifiera en pastor som kallat sig Kristi brud. Hon varnade för försök att "göra bra tv" på människorna i Knutby.

Det läkaren varnade för har nu hänt. Medierna har gjort den självlärda Åsa Waldau till kändispastor, som får uttala sig som expert och företrädare för kristna människor i teve och press.

Expressen utnämnde nyligen Kristi brud till "Veckans babe". Då förklarade hon bland annat varför hon tittat på porrfilm: "Jag vill inte vara en torris och stå där och inte veta hur man ska göra. Man måste ju vara lite up to date, ha ha."

Seriösa journalister och redaktörer borde ta sitt ansvar när kvällspressen säljer lösnummer på att upphöja Kristi brud till kändis.

Människorna i Knutbygruppen säger att de är lyckliga. De skänker allt de har till församlingens många pastorer: sina pengar, sin fritid, sin karriär, sina liv, ja till och med sina barn som uppfostras i Knutbyandan. De flesta föräldrar som har barn i Knutby vågar inte längre framföra sin åsikt. Uttrycker man sin åsikt får man inte längre ha kontakt med barn och barnbarn. Det är straffet från Åsa Waldau, som då känner sig kränkt.

Jag frågar alla föräldrar, släktingar och vänner till medlemmar i Knutby Filadelfia: Ska vi acceptera det? Vore det inte bättre att gemensamt stå för vad vi anser vara fel?

Vi är många föräldrar. Några av oss har stort samhällsansvar. Men ska vi behöva skämmas för vad våra barn har hamnat i och därför hålla tyst? Nej, det är om vi tiger som vi kommer att få skämmas!

Vill ni att era barnbarn ska växa upp i Åsa Waldaus värld? Åren går fort. Snart ska barnbarnen ha en utbildning. Ska inte heller de få normala liv eftersom deras föräldrar tror på Åsa Waldaus förkunnelse om att eftersom världens undergång är nära är det inte någon idé att skaffa sig en utbildning?

Tycker ni att er kontakt med era vuxna barn är sådan som den ska vara? Kan ni dela era tankar och åsikter med era barn i Knutby? Jag vet att ni inte kan det, såvida ni inte instämmer i vad Åsa Waldau tycker och tänker.

Jag vet att jag kanske aldrig mer får träffa mina barn på grund av vad skriver här, men det är ett sista rop på hjälp. Jag orkar snart inte mer, men vill heller inte ge upp.

EWA WESTMAN

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut