Det finns ingen opolitisk, generell ungdomspolitik. Att Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU) de senaste åren politiserats gör att vi, representanter för Sveriges politiska ungdomsförbund, funderar på att lämna LSU om organisationen inte inser problematiken och återgår till LSU:s basverksamhet.

LSU i dag omsätter årligen cirka 15 miljoner kronor och samlar över 80 ungdomsorganisationer i Sverige. Därmed är LSU en tung röst med stora möjligheter att förbättra för unga. Bland de 80 organisationerna finns bland annat vi, fem av Sveriges politiska ungdomsförbund. Vi är medlemmar i en på papperet opolitisk organisation eftersom vi stöttar ungt engagemang och vill uppmuntra till nätverk mellan unga. Vi anser att LSU genom tiderna varit ett oumbärligt organ för att stötta unga ledare och utveckla organisationer. Som mötesplats öppnar LSU möjligheter att stötta varandra i olika organisationer.

Tyvärr har organisationen de senaste åren valt att prioritera andra verksamhetsområden, framför allt det som benämns påverkans- och ungdomspolitik. Trots att LSU marknadsförs som politiskt obundet lanserar LSU ”ungdomspolitiska åsikter”. Vi oroar oss för att det i organisationen inte finns något demokratiskt organ där de politiska åsikterna diskuteras och förankras som organisationens. Men i dag får LSU representera Sveriges unga i en rad olika sammanhang där LSU inte har några demokratiskt fastslagna åsikter och styrelsen tar sig politiskt mandat. När exempelvis LSU angriper facket eller kristdemokraternas bostadspolitik är det givetvis politik – åsikter som inte har förankrats i medlemsorganisationerna och som direkt går emot organisationens grundpelare, att just vara opolitisk.

Med argumentationen att det berör många unga skulle LSU:s ledning kunna ta ställning i många frågor – Ipred-lagen, betygsfrågor eller EU. Men unga är ingen homogen grupp. Lika mycket som vi har gemensamt på grund av vår ålder skiljer vi oss åt i åsikter och individualitet. Om LSU har som mål att representera unga i alla frågor där unga borde vara delaktiga, vilket rimligtvis bör vara i minst lika hög grad som övriga befolkningen, kan
organisationen inte med trovärdighet utge sig för att vara opolitisk.

För oss, som representerar unga som valt att aktivera sig i partipolitik, blir det omöjligt att vara medlemmar i ett sådant LSU. Vi är eniga i vårt engagemang för ungas organisering, vi är oeniga i nästan allt annat. Vi kan inte vara medlemmar i en organisation som offentligt företräder åsikter som vi inte delar. Lika orimligt är det att använda opolitiska organisationer som utan inflytande över besluten antas stå bakom styrelsens politiska åsikter. Sveriges ungdomsorganisationer behöver en samlande, opolitisk organisation – det som LSU en gång var.

MAGNUS ANDERSSON
Förbundsordförande
Centerpartiets ungdomsförbund
MARIA FERM
Språkrör Grön ungdom
JYTTE GUTELAND
Förbundsordförande SSU
FRIDA JOHANSSON METSO
Förbundsordförande
Liberala ungdomsförbundet
CHARLIE WEIMERS
Förbundsordförande Kristdemokratiska ungdomsförbundet