Upprepade gånger får man höra att den svenska skolan sägs vara i kris, och visst finns det flera saker som enligt mig är dåliga och som leder till svårigheter för skolan. För att ta några exempel: Både privata och kommunala skolor måste till lägga stora pengar på marknadsföring för att få in elever och medföljande skolpeng. Vissa friskolor låter bli att ha kuratorer, bibliotek. Både friskolor och kommunala skolor trycker in så många elever som möjligt i salarna och därmed försämras så klart våra resultat.
Hur låter det då i debatten? Slapphet anses råda, flumskola och liknande och framför allt – vi lärare anses inte räcka till. En av de mer besynnerliga lösningarna på skolans problem är att enligt SKL:s förslag, vilket understöds av 198 skolchefer i en debattartikel i DN den 15 mars, ge lärare 40 timmars arbetsvecka i stället för som nu 45 timmar med 10 timmars förtroendetid. Jag är gymnasielärare och jobbar i genomsnitt minst 45 timmar i veckan.
Vissa veckor kanske jag jobbar 40, andra 50 timmar, vissa veckor är jag 35 timmar på jobbet och vissa 45 timmar. Men jag jobbar minst 45 timmar i veckan i genomsnitt. Som ett exempel kan jag säga att i söndags arbetade jag ungefär fyra timmar, på det så kallade sportlovet jobbade jag 2,5, med råge, på de inarbetade fem semesterdagar jag egentligen hade.
Lärares lov är inarbetad arbetstid, tro inget annat. Dessa övertidsdagar är naturligtvis inte något jag får betalt för. Ändå vill jag ha min förtroendetid och 45 timmars arbetsvecka kvar eftersom det är flexibelt. Läraryrket innebär, till skillnad från många andra yrken, att man ofta är i tjänst även på det man kallar fritid. På ett museum försöker jag se hur jag kan passa in utställningen i min undervisning, att se på tv-nyheterna är fortbildning, att fotografera är att skapa läromedel.
Dessa aktiviteter är inget jag räknar in i min arbetstid, men det visar på hur flytande min arbetstid är. En stor del av mitt arbete är förberedelser och efterarbete, planera lektioner, bedöma inlämningsuppgifter och prov, rekognoscera i natur och kultur och liknande, samt en stor del administrativt arbete. Det är saker som jag i vissa fall gör bättre i mitt hem eller på ett bibliotek. Vissa av dessa arbetsuppgifter är till och med omöjliga att göra om inte jag fysiskt får lämna min arbetsplats.
Jag blir fruktansvärt irriterad över att inte ha förtroendet, varken från det politiska etablissemanget eller från många skolchefer, att jag gör rätt för mig och kan bruka min tid på ett effektivt sätt. Jag behöver ha tio timmars förtroendetid, och jag behöver också ha lång tid för återhämtning på de inarbetade semesterdagar jag i dagsläget har.
Det finns ingen som för mig presenterat ett enda vettigt argument för att ta bort förtroendetiden. Man talar om att vara tillgänglig för elever, och det är naturligtvis extremt viktig, men vad betyder att vara tillgänglig i dag? Jag finns tillgänglig på telefon och mejl utöver min arbetstid. Att vara tillgänglig är också att vara utvilad och i fas med tillvaron.
Enligt en undersökning var gymnasieläraryrket det mest stressiga av alla och jag kan inte säga att jag är förvånad. Att breda ut sin arbetstid och fördela den över tid som jag själv fungerar med är ett av de sätt som kan göra att man står ut med det. Jag tror inte jag är mer tillgänglig för elever om jag är där 40 timmar av de cirka 35 timmar de maximalt spenderar i skolan.
Jag vet heller inte om det är optimalt att hela tiden vara tillgänglig för elever, inte ens en läkare, psykolog eller sjuksyster kan förväntas vara uppkopplad 100 procent av sin tid till sina brukare/kunder eller vad vi nu kallar dem för. En normalt sansad person inser att man själsligt skulle brinna upp på ett ögonblick om detta var fallet.
Om man, som jag, anser att skolan skall verka tillsammans med och i samhället i övrigt så är det en total omöjlighet om inte jag kan göra mina rekognosceringar, efterforskningar, verklighetsutflykter eller disponera tid i andra lokaler än i skolan.
Jag är som sagt irriterad men också heligt förbannad på att lösningen på skolans problem är att blunda för verkligheten och strunta i dem som faktiskt lever med och i skolan mest av alla människor i det här landet, nämligen vi lärare. Jag kan inte komma på något yrke där det finns så många självutnämnda experter som aldrig har iklätt sig den roll de själva kritiserar. Det finns många sätt att förbättra skolan men sluta klaga, försämra och misskreditera oss lärare.
Vi sliter som djur för att skolan trots strukturella problem ska bli så bra som möjligt. Vi vet hur vårt yrke fungerar bäst och är trötta på att få höra en massa ogrundat tyckande från politikerhåll som ligger till grund för hur vårt jobb fungerar, eller snarare, inte fungerar. Vi behöver vår förtroendetid och vi behöver våra intjänade semesterdagar.
Christer Siljeström
gymnasielärare vid Rudbecksskolan i Sollentuna