Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Vi måste börja diskutera gräns för antalet flyktingar”

Migrationsverket tar nu emot närmare 2.500 nya asylansökande i veckan, skriver Sara Skyttedal. Här ses en busslast från Malmö med asylsökande som ankommit till ett tillfälligt boende för flyktingar i Tumba 2012.
Migrationsverket tar nu emot närmare 2.500 nya asylansökande i veckan, skriver Sara Skyttedal. Här ses en busslast från Malmö med asylsökande som ankommit till ett tillfälligt boende för flyktingar i Tumba 2012. Foto: Mikael Sjöberg/XP/ TT

För få bostäder. För att integrationen ska fungera räcker inte positiva attityder. Vi måste ha balans mellan antalet asylsökande och vår mottagningskapacitet. Vi måste nu seriöst börja diskutera var gränsen går för hur många vi kan ta emot och utifrån det pressa andra EU-länder, skriver KDU-ordföranden Sara Skyttedal.

Kristdemokraterna är ett parti med en lång och hedervärd tradition av humanism. Vi har stått upp för svaga och utsatta när andra partier har blundat eller inte önskat se. Partiets arbete för våra barn och äldre, som saknar de språkrör andra samhällsgrupper har, är något som gör mig till stolt kristdemokrat.

Just nu ser vi en ökad oro i vår omvärld med inbördeskrig och terrorism som gör att allt fler människor känner sig tvungna att lämna sina hemländer för att söka skydd på andra platser. De senaste månaderna har antalet asylsökande till Sverige ökat exceptionellt. Migrationsverket tror inte längre på någon märkbar avtrappning i mottagandet under de kommande fyra åren utan väntar sig att cirka 340.000 personer kommer att söka asyl i Sverige från och med i år.

När Fredrik Reinfeldt höll sitt sommartal uppmanade han svenska folket att öppna sina hjärtan för de som väntas komma hit och han berättade att vi bör ställa in oss på tuffa tider. Tyvärr är det inte så enkelt att frågan om en lyckad mottagning och integration enbart är beroende av människors välvilja. I så fall skulle Sverige redan i dag vara ett integrationspolitiskt föredöme. Sverige är nämligen ett av de länder där invånarnas mätbara attityder kring utlandsfödda är mest positiva i världen. Endast 3,5 procent av svenskarna uppger att de inte vill bo granne med en utlandsfödd person. Detta kan jämföras med siffran i Frankrike som är tio gånger så hög. Vi ser också en välkomnande attityd brett avspeglad i riksdagen, där båda blocken arbetar för att ständigt göra Sveriges mottagande bättre och göra det lättare för människor att skapa sig ett nytt liv i vårt land.

Men för att integrationen ska fungera krävs inte enbart positiva attityder. Det finns en balans mellan vårt lands strukturella kapacitet för flyktingmottagande och omfattningen i mottagandet som inte bör rubbas om integrationen ska slå väl ut. Hur vi behåller denna balans i dessa tider är en betydligt svårare fråga än hur finansiering av mottagandet ska ske på kort sikt.

Situationen som råder just nu jämförs ibland med Balkankonflikten, då Sverige tog emot ett stort antal asylsökande under kort tid, men jämförelsen haltar. Det mottagandet var en kort ökning som skedde efter en lång period av lågt mottagande och följdes av ytterligare en lång period av lågt mottagande. Kombinerat med en bostadsmarknad i balans gav det goda grundförutsättningar för integration.

Så ser inte situationen ut i dag och det märks inte minst på den pågående placeringskrisen. I dag bor närmare 11.000 personer som borde ha lämnat anläggningsboendena kvar för att de inte kan kommunplaceras. Samtidigt tar nu Migrationsverket emot närmare 2.500 nya asylansökande i veckan. Migrationsverket har på flera orter hamnat i djup konflikt med lokala politiker om hur många flyktingar som kan placeras i deras kommun. De olika kommunledningarna är noga med att understryka att de gärna är med och tar ansvar, men det antal de nu förväntas ta emot är orimligt utifrån vilka resurser som finns lokalt.

Denna bild stämmer också med den bild som framkommer om man tittar samlat på landet. Enligt Sabo råder det brist på hyresrätter i 85 procent av kommunerna, och enligt Hyresgästföreningen skulle det behövas 189.000 bostäder bara för att täcka behovet hos de 288.900 unga vuxna som redan nu väntar på egen bostad. Detta kan jämföras med de 29.225 bostäder som stod klara förra året. Löftet från Reinfeldt om 150.000 nya bostäder täcker alltså främst det behov som redan finns. Socialdemokraternas förslag om en investeringsmiljard är ännu svagare och väntas inte skapa mer än 1 587 lägenheter. Om Sverige i år och de kommande fyra åren ska bereda plats för 300.000 asylsökande behövs en nybyggnationsvåg som vi inte sett på decennier.

Parallellt med detta finns problemen med en stelbent arbetsmarknad som avspeglar sig tydligt i förvärvsarbetsfrekvensen bland flyktingar. Att som Magdalena Andersson insinuera att mottagningskostnaderna kommer att betala sig själva genom att asylsökande kommer i arbete och därför inte behöver tas med i budgeten är direkt missvisande. Efter tre år i landet har enbart 18,7 procent av flyktingar i arbetsför ålder ett arbete, och efter 15 år i landet saknar fortfarande 40 procent av de i arbetsför ålder förvärvsarbete. Detta beror på att det är svårt för den som flyr undan krig, saknar svensk utbildning och som inte kan språket att ta sig över trösklarna på arbetsmarknaden. Att detta skulle förändras i grunden de kommande åren är tyvärr inte troligt.

Dessa två faktorer tillsammans gör att det föreligger ett byggbehov på främst billiga lägenheter som kan hyras av personer som inom överskådlig tid inte kommer att leva på eget arbete. Denna utmaning har många logistiska problem i form av att finna mark och utveckla detaljplaner, men de ekonomiska aspekterna är också oroande. Med dagens mark- och byggpriser är det osannolikt att det kommer att vara möjligt att bygga så många lägenheter till den prisnivå som kommunernas försörjningsstödsnormer är anpassade efter, vilket skulle skapa ett svart hål i kommunernas ekonomi.

Vi riskerar en förstärkt segregation, ett nytt utanförskap och en social ilska när klyftor på detta sätt skapas mellan vår önskan att hjälpa och vår strukturella kapacitet att faktiskt göra det. Vi måste på ett seriöst och faktabaserat sätt börja diskutera var gränsen går för hur många asylsökande Sverige kan ta emot på kort sikt. Utifrån detta måste vi sedan sätta press på andra länder inom Europeiska unionen.

Sverige är nämligen det land i Europa som redan i dag ger flest asylsökande uppehållstillstånd inte bara i proportion till vår storlek utan även i absoluta tal. Vi tar vårt ansvar för människor på flykt medan många andra länder duckar. Faktum är att EU:s gemensamma asylpolitik har havererat. Dublinförordningens princip om att asyl ska sökas i det första EU-land som passeras upprätthålls inte och det får främst Sverige och Tyskland ta konsekvenserna av. Det är inte bra för oss och det är framför allt inte rättvist mot de som behöver skydd. Vi har ett moraliskt ansvar också för våra medmänniskor i andra länder, men fler EU-länder måste vara med och ta det ansvar de har ålagts.

Den samlade situationen gör det nödvändigt för regeringen att under den kommande mandatperioden se till att strukturen för flyktingmottagandet och mottagandets omfattning balanseras. Det innebär att de integrations- och bostadspolitiska planerna bör kompletteras med förslag på migrationspolitiska policyförändringar som gemensamt skapar en ansvarsfull plan för svenskt mottagande.