DN Debatt

”Vi måste börja mäta välfärd på andra sätt än med BNP”

Brunkolsbrytning i östra Tyskland hör till sådant som bidrar till BNP. Verksamhetens negativa miljöeffekter borde också vägas in, menar debattörerna.
Brunkolsbrytning i östra Tyskland hör till sådant som bidrar till BNP. Verksamhetens negativa miljöeffekter borde också vägas in, menar debattörerna. Foto: JOHN MACDOUGALL

Förenklad debatt. BNP är ett föråldrat mått som inte tar hänsyn till miljön. Men slagord för eller emot är inte konstruktivt. Vi måste bredda vår syn på tillväxt. Vi bör sätta upp de mål samhället verkligen strävar efter och låta siffran för tillväxt bli vad den blir, skriver Andreas Carlgren, Klas Eklund och Johan Rockström.

Diskussionen om den ekonomiska tillväxten och miljön borde vara för viktig för att malas ner i en förenklad valdebatt. Ändå riskerar detta att ske.

Miljöpartiets kongress har uttalat sig ”tillväxtkritiskt”. Genast har partiet dränkts i en störtskur av slagord och ifrågasättanden, både av politiska motståndare och i medier.

Det är lite märkligt med tanke på det allvar som präglar debatten – på många andra håll i världen, men också normalt i Sverige. Låt oss därför påminna om några fakta – och samtidigt understryka att ingen av oss tre är medlem i Miljöpartiet.

För några år sedan kom den utredning som beställts av den franska regeringen, under medverkan av bland andra nobelpristagarna Joseph Stiglitz och Amartya Sen, och som föreslog ett antal komplement till det gamla BNP-måttet. Inom EU arbetar Eurostat med projektet ”GDP and beyond”, Världsbanken har ett projekt som kallas ”The Changing Wealth of Nations”. Och inom samarbetsorganisationen OECD har man satt i gång ett jätteprojekt om ”grön tillväxt”.

Även Sverige deltar i dessa internationella projekt. Statistiska centralbyrån och Konjunkturinstitutet har fått särskilda anslag för att försöka göra nationalräkenskaperna ”grönare”, bland annat genom att beräkna värdet på det svenska ”naturkapitalet”. Och nyligen gav regeringen en utredare i uppdrag att ta fram kompletterande mått till BNP, som bland annat ska visa människors livskvalitet. Att försöka ersätta det gamla BNP-måttet med ett nytt och modernare är alltså något som den svenska regeringen ansett viktigt.

Skälen att modernisera BNP-måttet är goda. Med ekonomisk tillväxt menas ökning av bruttonationalprodukten, BNP. BNP är summan av alla färdiga varor och tjänster som tillverkas under ett år. Men BNP-måttet härrör från en tid då produktionen mättes i ton och hektoliter. Det definierar investeringar som tegel, cement och stål, inte som ny kunskap. Inte heller mäter det kostnaderna för miljön. Därmed överskattas tillväxten.

Det är uppenbart att BNP är ett dåligt välfärdsmått. Välfärden består ju också av annat än materiellt välstånd. Den gäller mycket som egentligen inte har ett dyft med ekonomisk tillväxt eller materiella förhållanden att göra. Till exempel familj, hälsa, samhörighet, självförverkligande – sådant som kanske är långt viktigare för människors välfärd och lycka än de ekonomiska faktorerna.

Med hög tillväxt på 5 procent tar det bara 15 år innan global BNP har fördubblats. Hela den globala produktion som mänskligheten under 10 000 år byggt upp, byggs alltså upp en gång till på 15 år. Skulle samma tillväxttakt fortsätta i ytterligare 15 år, det vill säga i sammanlagt 30 år till, skulle global BNP bli fyra gånger större än i dag. Det är effekten av exponentiell tillväxt, det vill säga att ekonomin växer med ”ränta på ränta”.

Man inser lätt att sådana förändringar leder till enorma ökningar av resursanvändning, avfall och utsläpp. Antalet gigaton växthusgaser, miljoner ton kvicksilver, fosfor, kväve, antal hektar nedhuggen skog måste växa enormt för att åtta- eller tiodubbla jordens produktion. Vi kommer att hugga ned många, många kvadratmil skog, asfaltera stora landområden, borra efter mer olja, bryta mer kol, dämma upp fler floder, och så vidare – det vill säga påverka biosfären ännu mycket mer än i dag.

Vilken sorts tillväxt vi har i ekonomin är avgörande för vad som händer med miljön och förbrukningen av naturresurser. Det finns exempel på hur civilisationer gått under på grund av kortsiktig överexploatering av naturresurser. Jared Diamond beskrev några sådana i boken ”Collapse”. Det hänger ihop med att exponentiell tillväxt ger stora absoluta konsekvenser, i form av växande mineraluttag, utsläpp, rubbningar av planetens egna cykler, påverkan på biologisk mångfald med mera. Historiskt har detta varit isolerat till enskilda samhällen. Nu, i en globaliserad värld, ställs nya utmaningar i större skala för hela mänskligheten.

Det är hög tid att också räkna in tillväxtens baksidor. Nyligen beräknades förlusten av naturkapital varje år motsvara mellan en tiondel och en tredjedel av den beräknade årliga globala tillväxten, som ett exempel bland flera miljökostnader. Karl-Göran Mäler, en av Sveriges främsta miljöekonomer, hävdar att NNP (nettonationalprodukten) i de flesta länder tenderar att minska om nationalräkenskaperna inkluderar förändringar i naturkapitalet. Problemen är störst i u-länder som alltför snabbt uttömmer sin naturresursbas.

Mänsklighetens påverkan på planeten jorden och dess biosfär har redan tilltagit så kraftigt att en del naturvetare talar om att vi inträtt i en helt ny geologisk tidsålder, ”antropocen”. Vi vet ännu inte helt vad en sådan ny era innebär för livsmedelsförsörjning, tillgång på rent vatten, klimatet med mera. Men har vi rätt att spela med höga insatser när det gäller mänsklighetens och planetens framtid, kanske överlevnad?

Samhällsvetare och ekonomer måste ta den intellektuella utmaningen på allvar och bidra till att konstruera ekonomisk-politiska verktyg som minskar riskerna för biosfären. Eftersom en hel del problem ligger i ”externaliteter” – att marknaden inte på egen hand förmår sätta rätt relativpriser på verksamheter med miljökonsekvenser – kan man inte lättsinnigt utgå från att fria marknader av sig själva löser uppgiften.

Det är hög tid också för politikerna i Sverige att ta uppgiften på allvar. Till exempel genom att börja mäta välfärd också på andra sätt än genom BNP-siffror och göra ordentliga redovisningar av hur naturkapitalets utveckling påverkar ekonomin.

Framför allt borde målen för den ekonomiska politiken gälla det man faktiskt siktar på: folkhälsa, medellivslängd, inkomster, sysselsättning, sparande, budgetsaldo, bankstabilitet och vad det nu kan vara. Målet kan inte gärna vara att nå en hög BNP-nivå. I bästa fall är BNP-tillväxt ett medel att nå andra mål – men inte ett mål i sig. Omvänt gäller att ett visst tak för dåligt uppmätt BNP-tillväxt inte kan vara bästa vägen att skydda miljön. I stället gäller det att sätta upp mål för naturkapitalet, utsläppen, bevarande av arter, algblomningen. Det är dags att sätta upp de mål samhället verkligen strävar efter och låta BNP bli vad den blir.

Detta kan bidra till den stora möjligheten att stimulera ny, grön teknik, ändra tillväxtens karaktär och göra ekonomin grön på riktigt.

Hur tänker svenska politiker förhålla sig till det seriösa arbete som nu växer fram internationellt? Låt inte seriös debatt ersätts med enkla besvärjelser eller slagordsmässiga argument för eller emot en felmätt tillväxt.