I det socialdemokratiska partiet pågår nu ett rådslag om framtidens skolpolitik. Rådslaget leds av riksdagsledamoten Marie Granlund och LO:s 2:e vice ordförande Ulla Lindqvist, och under denna månad diskuteras skolfrågor över hela landet på möten i s-föreningar och arbetarekommuner.

I slutet av september ska man ha sänt in sina synpunkter till partistyrelsen, och därefter kommer en arbetsgrupp att föreslå nya riktlinjer för socialdemokratisk skolpolitik, som ska diskuteras av förtroenderådet i november.

Bakgrunden är att förtroendet för socialdemokratins skolpolitik försvagats under en följd av år. Det som en gång var en av partiets stora slagnummer, att genom utbildning och förkovran möjliggöra för allt fler barn och ungdomar att bryta gamla klassmönster, har i stället blivit en stor minusfråga för partiet. Väljarna har vänt sig emot socialdemokratisk skolpolitik.

Därför är en omprövning nödvändig. Samtidigt har socialdemokratin ett ansvar för att det läggs fast en skolpolitik som är långsiktig, och som inte ändras av tillfälliga majoritetsskiften i riksdagen.

Det är svårt att förstå i dag, men det är faktiskt så att den moderna skolpolitiken under efterkrigstiden skapades av socialdemokratin och folkpartiet. Det var en naturlig allians, med socialdemokratin som företrädare för den samhällsklass som ville erövra kunskapen för att på det sättet lyfta sig som klass, i förening med ett folkparti som företrädde en allt mer progressiv lärarkår. Man hade sammanfallande intressen, och det präglade skolreformerna under 1950-, 1960- och 1970-talen. Det skulle vara bra om det gick att återupprätta en sådan allians.

Självklart finns det många skolfrågor där socialdemokratin och folkpartiet numera skiljer sig avsevärt. En sådan fråga är den pågående privatiseringen av skolväsendet. Socialdemokratin kan inte acceptera att barn nu delas upp i fattiga och rika, svarta och vita, kristna och muslimer, som en följd av den explosionsartade utvecklingen av friskolor, framför allt i storstadsområdena. Men skolminister Jan Björklunds öppning för att strama åt reglerna för religiösa friskolor är glädjande, och kanske kan man i den delen nå en samsyn för att till exempel stoppa religiösa sekter som Plymouthbröderna från att driva skola.

Ett område som jag hoppas att det går att göra upp om, är gymnasieskolan. Men då krävs en socialdemokratisk omprövning på ett djupare plan än vad vi hittills diskuterat.

1990 beslutade riksdagen att göra om gymnasieskolan, en reform som kom på plats 1992. Det innebar bland annat att de tidigare två-, tre- och fyraåriga linjerna gjordes om till treåriga program. I alla dessa program lades det in så mycket teoretisk undervisning, att ett genomgånget program kvalificerade till högre utbildning. Så hade det inte varit tidigare, då de tvååriga linjerna inte gav så kallad allmän behörighet till högskolestudier.

Syftet var förstås gott: alla ungdomar skulle ges möjlighet att läsa vidare på högskola och universitet. Det var en anpassning till de förmodade högre kraven i arbetslivet, och samtidigt ett sätt att minska den sociala snedrekryteringen till högre studier. För att ta emot den växande skaran av ungdomar med högskolebehörighet påbörjades med start 1997 en expansion av den högre utbildningen, med fler högskoleplatser, fler högskoleorter och fler universitet.

Gott så. Men det fanns en baksida. Kritiker varnade redan från början att alla ungdomar inte skulle kunna klara de höga teoretiska kraven som ställdes på de nya programmen. Efter nio år i grundskolan var det en del som var så skoltrötta att de helst ville ut i arbetslivet, och som inte var det minsta motiverade att läsa tre år till, särskilt inte med de nya ganska tuffa teoretiska kunskapskraven.

För att tillmötesgå dem skapades det så kallade individuella programmet. Där skulle dessa elever få mer stöd och hjälp av kunniga lärare med modern pedagogik, och syftet var att få så många som möjligt av dem att vilja ta steget in i ett av de ordinarie programmen.

Det var nog bra tänkt. Men det har inte blivit så. Till att börja med är det nu så många som 25 procent av eleverna som inte klarat målen i alla ämnen när de går ut gymnasiet. Det säger en del om vilka krav som ställs. Dessutom har det individuella programmet, som man trodde bara skulle omfatta en liten grupp ungdomar, blivit ett av gymnasieskolans största program. Jag vågar säga att det inte fungerat särskilt väl.

Som folkhälsominister besökte jag ofta gymnasieskolors individuella program, och inte sällan fick man först höra lärarna beskriva sitt arbete i ljusa färger: man hade goda resultat, utvecklade ny pedagogik etcetera. Men när man sedan träffade eleverna möttes man inte sällan av 20 par ögon som var fullständigt tomma.Det bestående intrycket blev att för dessa ungdomar var skolan och det individuella programmet den sista plats i världen som de skulle vilja vara på.

Tänker man efter är det kanske inte så konstigt. Något av det värsta man kan göra med en ung människa är att ta ifrån honom eller henne möjligheten att vara stolt över det man gör. Vad vi än sagt om hur viktigt vi anser att det individuella programmet är så kommer dessa ungdomar inte att känna stolthet. De kommer att känna sig misslyckade, och i värsta fall hamnar de i en nedåtgående spiral av försämrad självkänsla.

Jag vill inte dra för långtgående slutsatser, men man kan inte utesluta att de ökade krav på ungdomar som gymnasiereformen förde med sig, har ett samband med att den psykiska ohälsan bland ungdomar har ökat mycket kraftigt sedan 1990-talets början.

Socialdemokratiska politiker är inte som påvarna - ofelbara. Också socialdemokrater gör misstag då och då. Och jag tror att gymnasiereformen från 1990-talets början var ett sådant misstag.

Dåvarande s-skolpolitiker trodde att det var möjligt för alla ungdomar att tillgodogöra sig den kunskapsnivå som krävs för att kunna läsa vidare på högskola - före 19 års ålder. Det var grundbulten i reformen. Men det var en felbedömning.

Det är kanske så att alla kan nå den kunskapsnivån - men först när man är 25-30 år gammal, och har varit ute i arbetslivet några år. Då är det orättvist mot dem att ställa det kravet redan i ungdomsåren.

Om socialdemokratin förmår att erkänna det under skolrådslaget, öppnar sig en möjlighet att göra upp om gymnasiestrukturen med regeringen. Vi skulle kunna släppa kravet på allmän behörighet på alla gymnasieprogram - men på ett villkor: nämligen en rejäl satsning på vuxenutbildningen. Det hänger ju ihop.

Den kille eller tjej som läser en yrkesinriktad gymnasieutbildning och som alltså inte får allmän behörighet, måste kunna läsa in det senare på komvux. Då måste man ha en platsgaranti i vuxenutbildningen, och ett generöst studiemedelssystem, gärna utformat med inkomstbortfallsprincip, så att man inte behöver gå ner i levnadsstandard när man läser in de teoretiska kunskaper som behövs för att sedan läsa på högskola eller universitet.

På detta sätt skulle vi kunna lösa upp en del av knutarna i skolpolitiken, och ge lärare och elever långsiktiga villkor att arbeta under. Jag hoppas att både socialdemokratin och den borgerliga regeringen tar den chansen.
Morgan Johansson