Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt bör begära en överläggning med statsminister Fredrik Reinfeldt om den sociala utvecklingen i Sverige, om tillit, ömsesidighet och samförstånd mellan människor. Det politiska våldet i Norden har främst riktats mot socialdemokrater. Det är minst lika sannolikt att det som inträffat i Norge skulle ha inträffat i Sverige eller kommer att göra det. Norden har radikalt förändrats, men det finns ingen gemensam bild av vad som händer och varför.
Årets händelse i Almedalen var att Sverigedemokraterna blev accepterat som ett normalt parti och en maktfaktor i staten. Alla fyra nordiska länderna har nu starka högerpopulistiska partier som skapar berättelser, beskriver verkligheten och bygger politiska miljöer. De skapar syndabockar för en samhällsutveckling som innebär otrygghet hos deras väljarbas.
De som analyserar händelserna i Norge pekar på att det är nödvändigt att skilja på det som är utlösande faktorer för en enskild persons handling och de idéer och miljöer som leder till misstro mot statsmakten, de politiska institutionerna och till våld mot politiska motståndare.
Politiker i Arbeiderpartiet i Norge, eller de i Sverige som konfronteras med högerpopulismen, svarar att samhället måste vara öppet och demokratiska ideal värnas. Bra så. Men historien lär oss att inte bara tänka i strid mellan idéer utan också se att den materiella verkligheten påverkar hur människor agerar. Alltså hur det går i skolan, med jobbet, om företaget överlever och den fysiska tryggheten.
Politiker svarar om demokratins former, inte om demokratins innehåll och människors ökade utsatthet. Det täcker inte. Politiken måste leta upp de riskfaktorer som ger grund för högerpopulism, inte bara leverera stolta ord om mänskliga rättigheter och öppenhet.
En hjälp med tolkningen är att läsa vad statsvetare säger om orsakerna till framväxten av högerpopulismen under 1930-talet. Karl Polanyi visade redan år 1944 på konflikten mellan ekonomisk liberalism med självreglerande marknader och fri handel och å den andra sidan behovet av socialt skydd för att bevara människan och naturen. Nyckelbegreppet är att inte göra människor till varor på en marknad. Marknadsekonomin menade Polanyi måste bäddas in så att småföretagare och löntagare inte utsätts för orimlig otrygghet.
Tvärtemot den insikten innebär utvecklingen i Europa ökad otrygghet för dem som inte har styrka i kraft av utbildning, familj eller värdefulla kontakter. Särskilt handeln med tjänster och den ekonomiska migrationen gör arbetskraften till en vara. Med hög arbetslöshet och usla trygghetssystem finns tyvärr underlag för populistiska berättelser.
Den som inte tror att historien har något att lära oss har att ta ställning till multikulturalismen, globaliseringen och den besvärliga maskuliniteten – moderna fenomen förknippade med högerpopulism.
Det är uppenbart att både vänstern och kulturkonservativa partier har svårigheter med sin verklighet. Centerpartiet och Kristdemokraterna borde kritiskt skärskåda sitt förlorade inflytande över väljarna på landsbygden och de mindre tätorterna, miljöer där högerpopulismen vinner stöd men där det samtidigt är långt till invandrare och muslimer.
I vällovligt syfte att skapa förståelse för invandrare och de som inte lever ett heterosexuellt radhusliv med Volvo och vovve hoppar vänstern från okritiskt stöd av kommunism till multikulturalism. Att utgå ifrån individers grupptillhörighet, etnisk, religiös eller sexuell, bidrar inte till tolerans och gemenskap mellan människor. Multikulturalism kan inte svara på hur sjukvården skall finansieras eller minska den materiella grunden för misstro mellan grupper. Den är inte effektiv mot homofoba eller invandrarkritiska föreställningar. Tvärtom.
DN:s kulturchef Björn Wiman skriver (DN Kultur 24/7) efter den politiska katastrofen i Norge om ”arbetarrörelsens till naivitet gränsande anspråk på att omfatta hela världen med sin syn på jämlikhet och alla människors lika värde”. Ja, jag tycker också att arbetarrörelsen i positiv bemärkelse är naiv men samtidigt underskattar den vad globaliseringen och uttunningen av etiska värden innebär för samhället.
Sheri Berman, en statsvetare från USA, är expert på europeisk högerpopulism och ger följande råd till Sverige: Att skapa starka och emotionellt tillfredställande gemenskaper i samhällen med ökande diversifiering är en stor utmaning. En praktisk implikation är att multikulturalism, som är mode i en stor del av vänstern (”alla har sina värderingar och alla är lika värda”), är lika mycket ett hot mot socialdemokratin som globaliseringen.
Högerpopulismen domineras av män. Bara var tredje sympatisör till Sverigedemokraterna valet 2006 var kvinna. Samtidigt sker i samhället en omvandling där kvinnor blir starkare och män svagare. Tidigare var fler kvinnor lågutbildade, nu är det män. Det är huvudsakligen unga män som misslyckas i skolan.
Efter omläggningen av den ekonomiska politiken har arbetarmännens sysselsättning minskat med knappt 9 procent medan högre kvinnliga tjänstemäns ökat sin med nära 14 procent.
Kvinnor skall rättmättigt ha mer resurser och starkare positioner. Problemet är att män är komplicerade förlorare. Det kan därför faktiskt vara samma förklaringar till att etniska nordiska män med svag eller hotad position stödjer högerpopulisterna som att andra män med icke nordisk etnisk bakgrund väljer ”maskulina” former för att uttrycka sitt avstånd till samhället; inte plugga, gängbildning eller religiös fanatism. Också ”svenska” unga män väljer att inte plugga som uttryck för avstånd till samhället. Maskulinitetsforskaren Michael Kimmel visar att mäns underlägenhetskänslor leder dem till högriskbeteende.
Jag tycker att Håkan Juholt skall begära en överläggning med statsministern. Överläggningarna bör inte handla om demokratins former utan om demokratins förutsättningar, den sociala utvecklingen, om skolan, otryggheten, tilliten mellan människor, ömsesidigheten i välfärden, den kulturella utvecklingen, uttunningen av kvaliteten i medierna och om statens förmåga.
Är en sådan överläggning meningsfull? Om regeringen omedelbart ger berörda myndigheter i uppdrag att sammanställa kunskapen finns det ett underlag för allmänheten och det politiska Sverige att ta ställning till i början av hösten. Vi måste tolka verkligheten på nytt.
Det går inte att förstå högerpopulismen om man inte ser att globaliseringen hotar statens kapacitet. Samtidigt som staten är för liten för ekonomiska problem som finanskrisen urgröps nationalstatens förmåga. Då erbjuds alternativa källor till kulturell hegemoni. Det kan vara nätverk, sekter eller populistiska organisationer. Problemet med politiker är att de inte vill erkänna att politiken och statsmakten har blivit svagare. Politiken måste börja med självkritik. Sverige behöver en stark stat och utveckla en tydlig kulturell identitet för alla som är skrivna i Sverige.
Dan Andersson
samhällsdebattör och författare