Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

"Vi måste kolonisera främmande planeter"

Torbjörn Tännsjö: Fuglesangs uppgift är att förbättra själva universum. Rymdfärder handlar inte i första hand om att utvinna olika effekter av forskningen. Inte heller om att få en bättre förståelse av universums gåta. Människans viktigaste moraliska uppgift är att se till så att livet går vidare även om jorden skulle utplånas av en katastrof. Därför bör bemannade rymdskepp likt en gång Noaks ark utgå till främmande planeter, vilka dessförinnan gjorts beboeliga för kännande varelser från vårt eget klot. Det är av detta skäl vi ska hylla Christer Fuglesang i hans bräckliga farkost, skriver professorn i praktisk filosovi Torbjörn Tännsjö.

Man kan tycka det är lite löjligt, ja rent av pinsamt, att det faktum att en svensk äntligen är ute i rymden, ska väcka ett sådant uppseende i vårt land. Det saknas inte heller kritiska röster.

Ofta hör vi frågan ställas vad meningen är med att sända ut människor i rymden. Jag tänker då inte i första hand på kritiker som är skeptiska mot vetenskap över huvud taget, och som passar på att vädra sin skepsis då det är särskilt opportunt att göra så, utan framför allt på alla dem som klagar att detta är slöseri med knappa forskningsmedel.

Det rationella är att sända ut obemannade farkoster, som hämtar in alla de data vetenskapen behöver, säger de. Bruket att sända ut människor i rymden ses därmed som ett onödigt och ytterst kostnadskrävande spektakel. Om de har rätt är det förstås något beklämmande att Fuglesangs rymdfärd väcker sådant intresse i vårt land. Intresset är i så fall inte bara ytligt, det är fullkomligt missriktat.

Men stämmer det att vi saknar goda skäl att sända människor ut i rymden? Nej, det stämmer inte. Det är få vetenskapliga eller tekniska uppgifter, som har en sådan självklar prioritet som bemannade rymdfärder!

Rymdforskningen är på många sätt nyttig. Den är emellertid också kostnadskrävande. Det är inte uppenbart att vi i det korta perspektivet får vad vi önskar för de pengar som satsas. Men visst får vi olika nyttiga uppfinningar och upptäckter på köpet. I den mån en alternativ användning av pengarna vore att satsa dem på rustningsansträngningar får man också vara glad över den prioritering som görs.

Jag misstänker att det kan finnas ett visst sådant, positivt, samband också i dagens amerikanska rymdforskning. Det fanns där definitivt hos den forna sovjetiska rymdforskningen. Det fanns ju en tid då Sovjet "bluffade" i rustningsfrågan, då man med spektakulära kärnvapenprov antydde att man rustade långt mer än man gjorde, och samtidigt satsade pengar på prestigefyllda rymdprojekt. Det är svårt att finna något att invända mot detta.

Men borde inte pengarna i stället satsas på att avhjälpa nöd och elände på jorden, kunde man tycka. Här är det inte svårt att peka på behov som är eftersatta. Och vore enda meningen med rymdfärder att de skulle leda till spin-offeffekter av olika slag, så skulle den invändningen ha full kraft. Det finns emellertid många verksamheter vi i den rika delen av världen tillåter oss, vilka väger lätt i konkurrensen med de anspråk som den fattiga delen av världens befolkning med rätta kan resa.

Det är inte självklart att det är just bemannade rymdfärder som bör stå tillbaka. Vi bör avhjälpa till exempel hälsoproblem i världen med resurser som finns i den rika världens ekonomier, men vi bör inte röra just anslagen till bemannade rymdfärder. Det finns nämligen ett mycket speciellt skäl som talar för en fortsatt och intensifierad satsning på resor i rymden.

Det handlar inte i första hand om att utvinna olika spin-offeffekter av forskningen, det handlar inte om att få en bättre förståelse av universums gåta, utan något ännu mera storvulet: Vi bör sända människor ut i rymden för att förbättra universum självt.

Skulle en psykiater läsa föregående mening isolerat vore hon nog benägen att raskt ställa en diagnos på dess författare: omnipotens, galenskap! Men sätts meningen in i sitt rätta sammanhang uttrycker den en tanke som är rimlig och riktig. Låt oss närma oss denna tanke steg för steg.

Tänk först på ett problem som formulerats av Oxfordfilosofen Derek Parfit (i boken "Reasons and Persons"). En mäktig politisk ledare står inför tre alternativ. 1/ Han kan i ett slag utplåna allt liv på jorden (genom att dra i gång ett fullskaligt kärnvapenkrig). 2/ Han kan i ett slag utplåna 99 procent av allt liv på jorden (genom ett begränsat kärnvapenkrig, som lämnar en procent kvar med möjlighet att fortleva). 3/ Han låter bli att över huvud taget sätta i gång något krig.

Vi har inga problem med att rangordna de tre alternativen, noterar Parfit. Bäst är om han inte drar i gång något krig alls, näst bäst om han drar i gång ett begränsat krig, och värst om han drar i gång ett fullskaligt krig och gör slut på allt liv på jorden.

Så långt är det enkelt att följa med. Men Parfit ställer emellertid ännu en fråga. Vilken värdeskillnad är den större, den mellan inget krig alls och ett begränsat krig, eller den mellan ett begränsat krig och ett fullskaligt krig?

Parfit ger själv ett bestämt svar på frågan: skillnaden mellan ett begränsat krig och ett fullskaligt krig är avgrundsdjup. I jämförelse med den skillnaden framstår skillnaden mellan ett begränsat krig (som utsläcker 99 procent av allt liv på jorden) och inget krig alls, som nästan obetydlig.

Hur kan Parfit komma fram till en sådan slutsats? Är det inte galenskap? Nej, det är helt riktigt och rimligt tänkt. Parfit utgår från en moral, som inte begränsar sig till att se på fel vi kan göra genom att handla fel mot existerande individer. Han utgår från en moral som också ser till fel vi kan göra genom att inte sätta nya individer till världen. Han ser också möjliga individer som moraliskt betydelsefulla.

Bryr vi oss bara om existerande individer så är skillnaden mellan att döda alla och att döda nästan alla inte så stor. Det viktiga är att inte döda någon alls. Men ser vi på alla kommande generationer, som blir möjliga då en procent av allt liv på jorden ändå bevaras, så förstår vi allvaret i att utsläcka också dessa de sista liven på jorden. Vi dödar inte bara denne sista återstående procent av allt liv på jorden, vi omöjliggör samtidigt att något liv ska komma att finnas inom en (överskådlig) framtid.

Jag menar att Parfits moraliska utgångspunkt är riktig. Vi kan handla fel utan att handla fel mot någon existerande individ. Vi kan handla fel genom att förhindra fortsatt liv i framtiden, även om ingen i så fall kommer att kunna klandra oss för vad vi gjorde.

Vår viktigaste moraliska uppgift är att se till så att livet går vidare (i anständiga banor). Ju fler som får leva och uppleva världen, före den oundvikliga värmedöden (eller vad slags apokalyps dagens fysiker nu satt i dess ställe), desto bättre.

Denna uppfattning är inte självklar. Min framlidne finlandssvenske kollega, civilisationskritikern Georg Henrik von Wright, hävdade en gång att det för honom framstår som "en pipa snus" om det i en framtid finns liv på jorden. Finns det inga levande varelser, så finns det heller ingen som kan klaga, menade han. Då är allt i sin ordning.

Von Wright sade sig senare ångra ordvalet (vår diskussion finns återgiven i min lilla klippbok "Filosofi och politik"), men han höll ändå fast vid tanken. Vi kan inte handla fel genom att inte skapa liv. Vi kan bara handla fel mot existerande liv, menade han.

Men hans tanke är djupt felaktig. Vi kan handla fel också genom att inte sätta nya individer till världen. Ja, det värsta fel vi kan göra är att göra slut på oss själva. Detta är fel, inte bara för vår egen skull, utan framför allt av hänsyn till allt framtida möjligt liv, som i så fall aldrig kommer att få finnas till. Den som inte ser detta har något allvarligt fel på sin moraliska fantasi, vill jag hävda.

Har vi den utgångspunkten bör målet vara, inte bara att hålla rymdstationer i omlopp kring vår egen planet, utan också, och framför allt, att kolonisera andra planeter. Olika bemannade rymdskepp bör likt en gång Noaks ark få utgå till fjärran planeter, vilka dessförinnan gjorts beboeliga för kännande varelser från vårt eget klot.

Två tungt vägande skäl talar för en sådan prioritering: Vi lägger i så fall våra ägg i mer än en korg och vi skapar nya livsformer och därmed nya möjligheter för nya subjekt att erfara och uppleva världen.

Det första skälet är förstås det mest "jordnära", i både figurlig och bokstavlig betydelse. Parfits spekulationer om politiska ledare som kan komma att utplåna vår civilisation är inte gripna ur luften. Vi lever fortfarande i en värld av kärnvapen. Vissa ledare, som Daniel Ellsberg nyss påpekat på denna plats (DN Debatt 6/12), laborerar på fullt allvar med tanken på att använda dem.

Det är inte omöjligt att allt liv på jorden faktiskt kommer att utsläckas genom ett nukleärt Harmagedon. Det är också möjligt att vi genom vår extravaganta livsstil vållar olika irreversibla miljökatastrofer, som till sist gör liv på vår planet uteslutet. Till sist kan någon osannolik, men inte omöjlig, olyckshändelse, såsom ett meteornedslag, komma att ända vår kollektiva historia på jorden. Då kan det vara avgörande för mänsklighetens fortlevnad att några av oss inte längre lever på just denna planet.

Det andra argumentet är kanske det som låter mest galet, men det är ändå hållbart och i situationen relevant. Om mänskligheten inom de närmaste århundradena lyckas överleva utan ödesdigra katastrofer, så är det en lockande tanke att kännande varelser skulle kunna bosätta sig runt omkring oss i de för oss åtkomliga delarna av universum.

Ju fler dessa utvandrare är, ju mera hisnande deras livserfarenheter blir, desto bättre! Vår jords resurser är begränsade. En värld öppnar sig emellertid omkring oss. En värld med många lyckliga kännande varelser är bättre än en värld med få. Ju fler, desto bättre!

En vision som denna förutsätter, för att kunna förverkligas, bemannade rymdfärder. Vi har alltså full rätt att känna hänförelse då vi spanar mot rymden i en förhoppning att där ute kunna skymta Fuglesang i hans bräckliga farkost.

Samtidigt väcker hans resa, och andra ansatser i samma riktning, en svår fråga. Jag brukade ovan bilden av rymdraketen destinerad till en fjärran planet som en Noaks ark. Noak stod inför ett problem. Vilka han skulle bjuda ombord? Han löste det genom att lyda Gud. Han tog med representanter för alla arter. Vi kommer en dag att ställas inför samma problem. Hur ska vi lösa det?

Som tur är så har vi en hel del tid att fundera över den frågan.
Torbjörn Tännsjö

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.