I Globaliseringsrådets slutrapport nämns att det krävs skattehöjningar för att öka den offentliga verksamheten i takt med demografiska förändringar. För att undvika höjningar föreslår rådet att den faktiska pensionsåldern blir högre. Rådets analys och förslag är typiska för hur frågan om välfärdens långsiktiga finansiering behandlas i politiska sammanhang. Det sker en passant, analysen är ofullständig och förslagen till lösningar är otillräckliga.
Problemet med den framtida finansieringen har sin grund i två glädjande förhållanden. Vi blir allt äldre och vi blir allt rikare. Den demografiska utvecklingen – att allt fler behöver vård och omsorg – kan klaras med oförändrad skatt, om vi godtar oförändrad standard. När vi blir allt rikare växer emellertid också kravet på höjd kvalitet inom välfärden. Det kravet skapar det största finansieringsproblemet.
Bedömningar från expert- och forskarhåll är entydiga. Finansdepartementets långtidsutredning framhåller att uteblivna politiska åtgärder för välfärdens långsiktiga finansiering kan leda till att förtroendet och legitimiteten för de offentliga välfärdssystemen urholkas. Sveriges Kommuner och Landsting har visat att orimliga skattehöjningar krävs om välfärdstjänster som vård, skola och omsorg ska utvecklas i takt med den ekonomiska utvecklingen. Förra året publicerade två forskare på DN Debatt (29/7) en studie som visade att ökade kostnader för sjukhusvård inte går att finansiera utan skattehöjningar eller drastiskt ändrad finansiering.
Det förhållandet att en i stort sett enig krets av experter och forskare pekar på nödvändiga framtida förändringar påminner om klimatfrågan. Dock finns en betydande skillnad. Medan klimatfrågan är central i svensk politik är välfärdens framtida finansiering en fråga i politikens periferi. Finansieringen måste nu sättas högt upp på den politiska dagordningen. Det handlar ytterst om välfärdsstatens överlevnad. Dessa frågor behandlar jag i en rapport som publiceras i dag – den första rapporten till nya ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi).
De medicinska framstegen ger bättre vård men driver också upp kostnaderna. Härutöver förväntar vi oss bättre tillgänglighet, individuellt utformade välfärdstjänster så att exempelvis alla barn klarar den grundläggande skolutbildningen, fullgod rehabilitering, bättre psykiatrisk vård. Nyhetsflödet presenterar dagligen brister och förbättringsmöjligheter av det slaget.
Opinionsundersökningar visar att det överväldigande flertalet vill betala för bättre välfärdstjänster. I USA, som på ett helt annat sätt än i Sverige låter marknaden skapa balans mellan efterfrågan och utbud, har konsumtionen av sjukvård och utbildning ökat betydligt mer än den privata konsumtionen.
Om konsumtionen av sjukvård, social omsorg och grundläggande skolutbildning ska öka i samma takt som ekonomin växer, vilket är en blygsam ambition, ska 150 miljarder kronor tillföras områdena fram till 2030 – utöver den konsumtionsnivå som möjliggörs genom oförändrade skatter. Om en sådan konsumtionsökning ska nås genom höjda skatter krävs ökad kommunalskatt med cirka 11 procentenheter. Kommunalskatten skulle 2030 överstiga 42 procent i snitt, vilket knappast är möjligt.
Så länge skatterna höjdes kunde också medborgarnas ökande krav tillgodoses. Den möjligheten upphörde under 1980-talet. Skattesatserna ökade inte längre, vilket framtvingade förändringar. Den pensionsreform som beslutades under 1990-talet innebar exempelvis att medborgarna fick ta större eget ansvar för sin pension. Någon medveten förändring av det slaget har inte skett beträffande välfärdstjänster. Köer har uppstått och växt sedan 1980-talet. Välfärdsystemen har i ökande grad blivit ransoneringssystem.
Den grundläggande frågan inför framtiden är om medborgarnas ökande krav ska hållas tillbaka och välfärdsystemet i än högre grad ska bli ransoneringssystem. En sådan politik framstår som helt främmande. De välfärdssystem som ursprungligen infördes för att främja konsumtion av utbildning och vård skulle tilldelas rollen att begränsa just den konsumtionen.
Den politiska uppgiften inför framtiden måste vara att säkerställa att alla medborgare får tillgång till de välfärdstjänster de vill betala för – kollektivt eller enskilt. Välfärdssystemen måste anpassas till medborgarnas krav och betalningsvilja. Den omvända ordningen är i längden varken möjlig eller önskvärd.
Skatteinkomsterna kan emellertid öka utan höjda skattesatser, om vi arbetar fler timmar. En växande förmån har utan medvetna beslut beviljats pensionärsgruppen genom att pensionsåldern inte höjts när livslängden ökat. Den gruppen borde kunna bidra till fler arbetade timmar genom senare utträde från arbetslivet. Det förutsätter dock att ett långsiktigt mönster bryts genom aktiva politiska åtgärder.
Om produktionen av välfärdstjänster effektiviseras kan medborgarnas efterfrågan på bättre tjänster nås till begränsade kostnader. Trots upplevt behov av ökad effektivitet inom offentlig sektor och befintlig kunskap om hur en sådan kan åstadkommas är det svårt att påvisa någon uppnådd höjning historiskt. Ett brett, samlat program för effektivitetshöjning borde långsiktigt ge resultat. Den framtida finansieringen kan då underlättas.
Genom räkneexempel visar jag att hälften av den eftersträvade konsumtionsökningen om 150 miljarder kronor skulle kunna finansieras offentligt genom ökad sysselsättning och höjd effektivitet. Resten av finansieringen måste medborgarna själva ta ansvar för. Svårigheten är att göra detta på ett acceptabelt och rättvist sätt.
Den så kallade gräddfilsproblematiken måste tas på allvar, men den ska inte angripas genom att den privata finansieringen försvåras, vilket sker i dag, utan genom att den offentliga finansieringen säkerställs. Den offentliga äldreomsorgen och sjukvården är försäkringssystem, som ska garantera hjälp när den behövs. Vi skulle inte godta att ett försäkringsbolag tog sin egen dåliga ekonomi till intäkt för att ordna en kö, där ersättning utbetalades allteftersom bolagets ekonomi förbättras. Men när det gäller offentliga välfärdstjänster accepterar vi sådana förhållanden. Tydliga offentliga åtaganden och säkerställd finansiering till varje berörd medborgare ska vara ett värn mot okontrollerad privat finansiering.
För att lösa framtidens energiförsörjning krävs en långsiktig politik. Det handlar om tunga investeringar. Den moderna välfärdspolitiken är också en tung investering – en investering i förtroendekapital. Om medborgarna inte litar på välfärdssystemen sker en kapitalförstöring – förtroendet för välfärdsstaten urholkas. Erfarenheterna från andra områden är att förlorat förtroende snabbt underminerar en verksamhet. Det är hög tid att frågan om välfärdens långsiktiga finansiering, likt klimatfrågan, ges hög politisk prioritet.
Tillsätt omedelbart en offentlig utredning med bred politisk sammansättning som analyserar och bedömer problemets omfattning och bakgrund. Klara ut vilka åtgärder som krävs för att lösa det. Fortsatt politisk passivitet är ett hot mot välfärdsstaten.
Per Borg
fil dr, tidigare statssekreterare (S) och f d ordförande i riksbanksfullmäktige