DN Debatt

”Vi måste ta en paus i den meningslösa kostdebatten”

Matprodukter som innehåller mycket animaliskt fett och kolhydrater.
Matprodukter som innehåller mycket animaliskt fett och kolhydrater. Foto: DN

Poänglösa råd. Svenskarna har en olycklig benägenhet att hoppa på varje ny kosttrend. Studier visar att det inte spelar någon roll vilka rekommendationer man ger eftersom följsamheten är låg. Det är dessutom oerhört svårt att mäta vad folk äter. I realiteten är vi på ruta ett: ät mindre, spring mer, skriver Stephan Rössner.

Hösten 2013 har givit oss en uppsjö ny information om kost, motion, vikt och livsstilsvanor. SBU-rapporten publicerades i september och handlade om mat vid fetma. Senare kom den reviderade versionen av de nya nordiska näringsrekommendationerna NNR 5. Ett omfattande arbete har lagts ner av ett otal antal experter och data har stötts och blötts, nagelfarits och bearbetats för att slutligen sammanställas till en balanserad bild av läget. Cyniskt kan man säga att slutresultatet har blivit att berget födde en mus.

Trots alla hotbilder som uppmålats om vår hälsovådliga livsstil kan vi ändå konstatera att vi äter relativt bra, även om det finns vissa utrymmen för förändringar och förbättringar. Kvar står dock att överviktsproblematiken har accelererat. I dag kan vi fastslå att övervikt och fetma är betydande svenska livsstilsproblem, leder till en rad ogynnsamma medicinska konsekvenser och kostar samhället stora summor. Strategierna för att åstadkomma en förändring till det bättre är kända av alla och handlar om enkla men bestående förändringar vad gäller kostintag och fysisk aktivitet.

Allt flera samstämmiga undersökningar visar nu att det egentligen inte spelar någon roll vilka kostrekommendationer man ger, eftersom följsamheten i realiteten är mycket låg. När man bearbetat stora dataundersökningar av långtidsbehandling av individer med övervikt har man kunnat beräkna vilken förväntad viktnedgång man borde ha uppnått efter några års intervention. I realiteten har bara en liten del av denna viktnedgång ägt rum, vilket bara kan tolkas på ett sätt: ingen gör som man blivit tillsagd. Därför spelar det för praktiskt bruk ingen större roll om vi använder 5:2-metoden, LCHF, GI-metoden, äter Medelhavskost eller väljer något annat av de gängse råden. Det finns mindre skillnader i korttidsperspektivet, men i det långa loppet handlar det bara om hur väl vi förmår att äta mindre än tidigare och bibehålla de kostvanorna framgent. Bra vikt gäller naturligtvis vikten på livslång sikt, men det finns inga vetenskapliga data, som beskriver utfallet efter mer än två år.

Svenskarna måste vara unika i sin ambition att hoppa på varje ny kostrekommendation som lanseras. I bästa fall är kostråden ofarliga, men det finns risker på lång sikt vad avser risken för framtida accelererande kärlförfettning eller inkörsportar till ätstörningar. I ett försök att anpassa sig har producenterna av diverse produkter och rekommendationspaket framhållit hur lätt det är att förena de ovan angivna modedieterna till någon helhet, och när alla dessa råd sammansmältes är vi egentligen tillbaka på ruta ett, som banalt kan sammanfattas: ät mindre och spring mera!

Nyligen har amerikanska forskare begärt timeout när det gäller våra kostrekommendationer. De ser inget meningsfullt i att längre älta de olika alternativens för- och nackdelar. Till detta kommer en växande internationell kritik mot de vetenskapliga undersökningar, på vilka kostrekommendationerna stöder sig. Amerikanska forskargrupper har gjort kritiska analyser av kvaliteten i de jättelika studier som har publicerats, framför allt ifrån USA. Undersökningar ledda från Harvard omfattande tiotusentals män och kvinnor och följda under lång tid med de bästa tillgängliga metoder svajar betydligt, och slutsatserna som dras beträffande effekten av vissa kostkomponenter kan ifrågasättas. De amerikanska experterna säger att det är dags att lägga ner denna vetenskapliga verksamhet. Man letar efter nyckeln under gatlyktan, där det är ljusast, inte där den ligger.

Kostregistrering saknar precision. Att sådan ändå används förklaras med avsaknaden av bättre och billigare alternativ eller rättfärdigas genom stöd av andra metoder – även de är självrapporterade. Att två oprecisa metoder ger likartade resultat är inget bevis för att någon av dem är tillförlitlig. Man menar nu att dessa metoder måste släppas och nyare tekniker utvecklas.

Kostenkäter leder i allmänhet till underskattningar. Att beskriva portionsstorlekar visar sig vara mycket svårt. Mycket små förändringar i energibalansen kommer på sikt att leda till viktuppgång, men det finns ingen apparat eller kostundersökningsteknik som med precision kan uppmäta ett intag av till exempel 100 kalorier, vilket på årsbasis ger upphov till en viktuppgång på mer än 1 kg.

Det finns till exempel välgjorda undersökningar som visar att ju högre BMI man uppvisar, desto mindre är kostintaget, vilket uppenbarligen måste strida mot alla energilagar och påvisar de grava metodproblem som vidlåder kostundersökningar. Detta ska inte tas som en kritik av ambitiösa forskningsinsatser utan som ett konstaterade av att det är oerhört komplicerat att mäta vad folk äter och dessutom att kunna mäta dessa födointag under längre tid på ett pålitligt sätt.

Det är oklart varför vi svenskar är så benägna att hoppa på varje ny kosttrend. LCHF-debatten är ett intressant exempel. Helt bortsett från för- och nackdelar med kosten, vilka har analyserats ingående i SBU-rapporten om kost vid fetma, kan konstateras att denna diskussion om högfettkostens välsignelse praktiskt taget enbart har förts i Sverige och på det svenska språket. LCHF-debatten förekommer inte i de flesta andra länder. Eftersom det etablerade vetenskapliga språket är engelska borde en strikt vetenskaplig debatt ha förts i internationella tidskrifter. Som det nu är handlar det mesta i LCHF-debatten om svensk argumentering i vår lokala ankdamm, som inte ens är akademisk.

LCHF-fenomenet är ett intressant exempel på hur en samling kliniker, patienter och självutnämnda kostexperter propagerade för en kost, lanserad redan i början på 1970-talet av Robert Atkins. Genom en aktiv marknadsföring utan vetenskapligt underlag lyckades LCHF-rörelsen popularisera vetenskap i så stor omfattning att effekterna lamslog den etablerade kostexpertisen i Sverige. Man använde två olika strategier: först genom att ifrågasätta kompetensen hos etablerade kostexperter och sedan genom att maximalt utnyttja personliga vittnesbörd snarare än vetenskap för att bekräfta hållbarheten i LCHF-programmen.

Vi behöver inga fler böcker, och råden som ändå står sig har egentligen inte förändrats på decennier. Det är dags att lägga på grytlocket och använda vår vetenskapliga och samhälleliga energi till att på andra kreativa och konstruktiva sätt främja folkhälsan.