Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Vi måste våga ifrågasätta den religiösa extremismen”

S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul: Den muslimska fundamentalismen i Rinkeby 2009 får mig att tänka på de nio svarta ungdomarna i Little Rock 1957. När Kaddafi Hussein ordnade alkoholfria fester i Rinkeby Folkets hus mötte han starkt motstånd från strängt religiösa män som trakasserade och hindrade ungdomarna som skulle gå dit. Ämnet muslimsk fundamentalism har ingen stor plats i samhällsdebatten, kanske av rädsla för islamofobi. Men vi måste våga ta debatten om extremismen. Från den högsta nivån i samhället vill vi höra ett tydligt ställningstagande för ett samhälle som omfattar alla. De ungdomar som vill dansa och lyssna på musik i Rinkeby 2009 borde få lika bestämt skydd mot extremister som de nio svarta ungdomarna i Little Rock 1957, skriver Nalin Pekgul.

Kaddafi Hussein är en ung somalisk man som bildade en hiphop-grupp. Rinkeby Folkets hus gav honom och hans vänner möjlighet att träna i deras lokaler, men när han skulle ordna alkoholfria fester för ungdomar där mötte han starkt motstånd från strängt religiösa muslimer. De spred ut rykten att han var en dålig muslim som skulle brinna i helvetet och det gick till och med så långt att en stor grupp ställde sig utanför Folkets hus och hindrade ungdomar att gå in till festen.

Kaddafi Hussein bad polisen om hjälp, men när polisen kom sa de män som nyss trakasserat ungdomarna att de bara stod där och tittade. Polisen nöjde sig med deras förklaring och lämnade torget. När Kaddafi inte fick stöd av polisen och inte ensam orkade strida mot de fanatiska muslimerna flyttade han festerna till Husby. Tyvärr fick han inte ha sina fester i fred där heller.

Det här är inte första gången vi får höra talas om att muslimska ungdomar i Sverige hindras att ordna fester med musik. För några år sedan uppmärksammade tv-programmet ”Uppdrag granskning” ett liknande problem bland muslimer i Göteborg.

Historien ger många exempel på att kampen mot extremismen blir effektiv först när alla samhällsnivåer sluter upp. Lagstiftaren, rättsväsendet, opinionsbildare, alla måste involveras. Rinkeby 2009 får mig att tänka på Little Rock 1957. Sedan högsta domstolen i USA på 1950-talet förbjudit segregerade skolor försökte vita ändå hindra svarta barn och ungdomar att börja i de skolor som dittills varit reserverade för vita. I Arkansas hotades nio svarta ungdomar som skulle börja i Little Rock High School av en vit mobb och hindrades att komma in i skolan. Efter ingripanden från justitiedepartementet och president Eisenhower inkallades polis och militär för att upprätthålla ordningen och se till att de svarta ungdomarna kunde gå till sina klassrum. De ungdomar som vill dansa och lyssna på musik i Rinkeby år 2009 borde få lika bestämt skydd mot extremister som de nio i Little Rock 1957.

Frågan är varför samhället inte bryr sig. Jag misstänker tyvärr att likgiltigheten inför det som hänt i Rinkeby och i Göteborg beror på att Rinkebyborna och somalierna i Göteborg betraktas som ett annorlunda folk som får sköta sina fester bäst de vill. Dessa andra får förbjuda ungdomar att lyssna på musik, dansa och dricka Fanta om de anser att sådana fester inte tillhör deras kultur. Men vi måste bry oss. Vi kan inte acceptera att samhället glider isär. Rättsystemet måste reagera. Vi måste våga ta debatten om extremismen. Från den högsta nivån i samhället vill vi höra ett tydligt ställningstagande för ett samhälle som omfattar alla.

Det kan tyckas självklart att rätts­systemet ska beivra hot, trakasserier och misshandel även om gärningsmän och offer tillhör samma etniska eller religiösa grupp. Polisen ska stanna kvar utanför Rinkeby Folkets hus hela kvällen om så behövs för att garantera ungdomarnas säkerhet. Hot och trakasserier ska utredas. De som står upp mot religiös extremism ska inte behöva möta samma missriktade hänsyn som en gång förledde samhället att blunda när flickor och unga kvinnor utsattes för våld i sina egna familjer. Mordet på Fadime Sahindal 2002 ledde till att dessa brott äntligen uppmärksammades. Förövare fick sina straff och offren fick stöd att komma bort från förtrycket. Det ska inte behöva gå så långt.

 Ämnet muslimsk fundamentalism har ingen stor plats i samhällsdebatten. Etablerade debattörer med tillgång till kända debattfora undviker ämnet, kanske av missriktad hänsyn till oliktänkande, kanske av rädsla att stämplas som islamofober. Det är dessutom svårt att skapa nya platser för debatt i viktiga samhällsfrågor. Men ett nytt forum för debatt uppstod trots allt våren 2009 när föreningen Tensta Träff inledde en samtalsserie om förutsättningarna för en europeisk islam. Gensvaret blev starkt. Det var uppenbart att det fanns ett stort behov av att prata om dessa frågor. Forskare, journalister och författare medverkade som inledare. I den efterföljande debatten möttes företrädare för mycket skilda uppfattningar om islam. Vårens träffar var dock i huvudsak en lokal angelägenhet. Diskussionerna var sansade och vi som deltog kände att vi hittat ett forum där människor som aldrig tidigare hade diskuterat med varandra kunde mötas.

Vid höstens första seminarium inledde Kaddafi Hussein diskussionen och berättade om vilka problem han möter i Rinkeby. Som moderator påpekade jag att det är fruktansvärt allvarligt om människor inte ens kan ordna en fest. En del i publiken avbröt med hånfulla skratt och rop att de minsann har större problem med islamofobi och diskriminering än med att en trettonårig flicka inte får dansa. Jag noterade att de som hade svårast att acceptera mötesordningen inte kom från Tensta eller Rinkeby. De var välutbildade unga människor som är vana att ta plats i debatter. En del av dem försörjer sig på något av de många projekt mot islamofobin som staten och kommunerna finansierar. Jag tänkte i mitt stilla sinne att de knappast drabbas av några åsiktspoliser när de själva vill roa sig.

Debatten illustrerar det dilemma vi står inför när vi försöker att formulera en europeisk islam. Efter den 11 september 2001 förstärktes fördomarna mot muslimer och extremisterna fick ökat gehör för sina åsikter framför allt bland de unga muslimerna. För vanliga muslimer blev situationen mycket besvärlig.

Risken att bli diskriminerad ökade i och med islamofobins utbredning samtidigt som fanatikerna paradoxalt nog lämnades mer i fred i sina försök att förtrycka andra muslimer därför att samhällets representanter var rädda att uppfattas som islamofober.

 En av de viktigaste frågorna i Europa är hur vi ska få våra samhällen att hålla ihop och inte falla sönder av etniska och religiösa motsättningar. Det hade därför varit lämpligt om Fredrik ­Reinfeldt under sitt halvår som ordförande för Europeiska unionen hade tagit upp frågan om hur vi ska forma ett samhälle där alla får plats oavsett religion eller etnisk bakgrund. Dessvärre har jag aldrig hört honom säga något insiktsfullt om detta. Tvärtom vägrar han att öppna ögonen för de problem som religiösa friskolor kan skapa och fortsätter på denna väg genom att göra det möjligt att öppna segregerade religiösa vårdcentraler.

Ett sätt att slå undan benen för de fundamentalistiska muslimernas retorik om att muslimer alltid kommer att vara föraktade i kristna länder är att ständigt tydliggöra att alla religioner är lika respekterade i vårt samhälle. Kungen hade till exempel i sitt tal vid riksdagens öppnande kunnat uppmärksamma att den muslimska fastemånaden ramadan pågick och att eid al-fitr skulle firas nästkommande söndag. Det skulle ha visat alla unga muslimer att de betraktas som en del av Sverige och att de inte ska köpa extremisternas budskap.

Nalin Pekgul
ordförande Socialdemokratiska kvinnoförbundet

Född i Kurdistan

Nalin Pekgul är ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Hon är utbildad sjuksköterska och troende muslim. Hon föddes i Kurdistan och kom till Sverige som flyktingbarn 1980 då hon var 13 år. Hon är styrelseledamot i Fadime Sahindals minnesfond och Olof Palmes minnesfond. Mellan 1994 och 2002 var hon riksdagsledamot. Hon är bosatt i Tensta i nordvästra Stockholm och starkt engagerad i jämställdhetsfrågor och integrationsfrågor.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.