Svenskarna och ”de andra”. Det är midsommar och vi hyllar ett slags svenskhet. Samtidigt vinner extrema krafter terräng genom att peka ut judar, romer och muslimer som avvikande och icke hemmahörande i vår kultur. En respektfull människosyn kräver att vi står upp för rätten att vara annorlunda, skriver representanter för Svenska kyrkan.
I juni firar vi både nationaldag och midsommar, de två högtider som mer än annat hyllar en sorts svenskhet. I år sker det i skuggan av en, i alla fall inom Svenska kyrkan, seglivad debatt om hur majoritetssamhället bör förhålla sig till seder och bruk hos minoriteter. Frågorna har gällt bland annat vad som är barnets bästa, om det är rimligt att företrädare för en religion, kräver förbud mot sedvänjor och religiösa bruk inom en annan religion, och om förbudsivrarna medvetet eller omedvetet uppväcker främlingsfientliga krafters intressen.
Vi vet från 1900-talet att företrädare både för den svenska staten och Svenska kyrkan länge teg om judeförföljelserna och undvek att ta ställning. I dag kan vi inte bortse från en samtid där extrema krafter i Europa vinner terräng genom att peka ut judar, romer och muslimer som avvikande och icke hemmahörande i vår kultur. I stora delar av Europa framträder en hållning som beskriver ”de andra” som omänskliga och med seder som innebär ett ”onödigt lidande”, seder de måste räddas från. Ett tydligt exempel i vårt land är förslaget att lagstifta mot omskärelse av gossebarn.
Manlig omskärelse är en religiös sedvänja som WHO rekommenderar som hälsofrämjande. I krav på förbud som framförs i Sverige framställs den emellertid som skadlig och i konflikt med barnkonventionen. Är det för att den hos oss främst utövas av religiösa skäl? Religion har blivit allt mer synlig i världen, på gott och ont. Därför krävs kunskap och lyhördhet från myndigheter och stat. En stat kan inte längre endast framhäva en trosriktning. Den kan lika lite vara ensidigt negativ till religion som vissa sekularistiska debattörer kräver. I stället behövs urskiljning. Det är enligt vår mening missvisande att ställa barnets rättigheter gentemot föräldrarnas, eller religionsfrihet mot mänskliga rättigheter. I båda fallen handlar det om avvägningar mellan olika inslag i de mänskliga rättigheterna.
Att nämna manlig spädbarnsomskärelse, till exempel den judiska brit mila, i samma andetag som könsstympning av kvinnor uppfattar vi som vulgärt. När det gäller gossebarn är forskarna oense om eventuella hälsovinster/risker för pojken och hans framtida sexpartner. När det gäller könsstympning, som går tillbaka på faraoniska bruk, är forskningen entydig. Flickor som utsätts för denna sedvänja blir skadade för livet. Genom att likställa dessa sedvänjor och nämna dem samtidigt utmålas båda som ociviliserade. Båda framställs som ett onödigt lidande som vi, de ”upplysta”, måste befria ”de andra” från.
Varför kommer denna debatt just nu? Många skulle hävda att vi alla efter 11 september mer eller mindre frivilligt är indragna i kriget mot terrorismen. Muslimer blir då särskilt utsatta för att utpekas som barbarer. Detta utpekande sker framför allt av krafter från höger. Från vänster kan man se hur avskyn mot staten Israels politik kan leda en del till ett urskillningslöst hat mot judar som folkgrupp och judendomen som religion.
Ibland sägs debatten handla om ett val mellan universalism och partikularism, mellan att hävda universella rättigheter för varje människa eller att se människan som en del av sin grupp. Det senare framställs då som kulturrelativism eller kulturmarxism där människor låses in i sina identiteter och där man använder dubbla måttstockar. Men vi menar att varje människa är både individ och tillhörig en eller snarare flera olika grupper. Integritet i samband med religionsfrihet, som ingår i de mänskliga rättigheterna, innebär rätten att kunna vara och uppträda som en hel människa. När man i den svenska debatten talar om religiösa sedvänjor låter det ofta som om det handlade om tillbehör som enkelt kan läggas till eller dras ifrån identiteten. Ungefär som att ta av och på en kappa eller en klänning. Så enkelt är det inte. Vi lever med många överlappande identiteter som inte kan tas bort eller läggas till hur som helst. Kulturella inslag förändras långsamt i en lång process.
Det problem vi vill lyfta här är att det som uppfattas som ”onödigt lidande” är så mycket lättare att se hos den andre, oavsett om det handlar om slöja, sjal eller manlig spädbarnsomskärelse eller från andra hållet, om ensamhet, skilsmässor och alkoholmissbruk. Men det onödiga lidande som barn utsätts för på grund av vanliga svenska sedvänjor, som till exempel överdrivet bruk av alkohol, något som entydigt är skadligt för barn, kräver samhället inte förbud mot. Trots detta anser sig företrädare för det nya enhetssamhället ha rätt att peka ut det som är särskilt skadligt för ”de andras” barn. Det är ingen tillfällighet att det ofta är seder som hör samman med religion.
Debatten tenderar att peka ut allt gott som svenskt och allt man ogillar som osvenskt och ociviliserat. Inte bara Sverigedemokraterna utan flera andra grupper börjar nu tala om mänskliga rättigheter som något svenskt, trots att de är universella och antagna av FN. Precis så gjorde Dansk folkeparti för att hålla Danmark rent från alla internationella impulser från FN och EU. En liknande retorisk förskjutning pågår numera i Sverige, där mänskliga rättigheter och demokrati beskrivs som svenska värderingar, något ”de främmande” bör lära sig för att leva i Sverige.
Den kristna synen är att varje människa är skapad till Guds avbild. Även om alla inte har samma inställning till omskärelse av gossebarn kräver en respektfull människosyn att vi står upp för människors rätt att höra till. Inte bara för att de är religiösa utan för att de är människor. Inte bara för att det handlar om religionsfrihet utan för att det också handlar om människosyn. Om rätten att vara annorlunda. Om rätten att vara en hel människa.