Sverige drar sig ur biståndsprojekt där regeringen inte får gehör för sin uppfattning om hur arbetet bedrivs. Exempel på hjälporganisationer som regeringen är missnöjd med är FN:s
äldsta fackorgan, livsmedels- och jordbruksorganisationen FAO. Organisationen är alltför toppstyrd och ineffektiv. I en rad andra fall har regeringen försökt men inte fått gehör för
sitt synsätt på biståndet. Det gäller bland annat FN-organen UNODC, UN-Habitat, UNAIDS och UNIFEM och GEF, där regeringen kommer att ompröva storleken på bidragen och
graden av engagemang. Det handlar om nära 15 miljarder kronor i multilaterala bidrag som
nu omprövas. Regeringen vill ha inflytande över verksamheten och lägga tyngdpunkten på
bland annat mänskliga rättigheter, miljö och jämställdhet. Det skriver biståndsminister
Gunilla Carlsson som i dag presenterar den nya biståndspolitiken.
I dag redovisas resultatet av en omfattande granskning av några av de multilaterala utvecklingsorganisationer som tillsammans tar emot nästan hälften av Sveriges totala bistånd, vilket i år uppgår till närmare 34 miljarder kronor. Regeringen fortsätter arbetet med att skapa ett svenskt bistånd som kännetecknas av effektivitet, kvalitet och resultat.
Vi har fokuserat det bilaterala utvecklingssamarbetet till ett trettiotal samarbetsländer. Vi har tydliggjort våra prioriteringar, förstärkt kontrollen och förbättrat uppföljningen av biståndet.
Sverige hör till de allra största enskilda givarna. Det är ett uttryck för att vi ser en möjlighet att åstadkomma mer genom att tillsammans med andra länder stödja organisationer vars uppdrag är att bidra till utveckling. För Sverige är den multilaterala grundtanken central. Den plattform med visioner för fred, säkerhet, mänskliga rättigheter och millenniemål som FN erbjuder utgör en långtgående global agenda. I en tid av global ekonomisk kris behövs multilaterala organisationer mer än någonsin. Trots detta är det multilaterala biståndet i den offentliga debatten mer anonymt än det bilaterala, det vill säga Sveriges stöd till ett specifikt land.
Genom åren har Sverige betalat ut miljarder kronor till multilaterala organisationer – utan att det funnits någon tydlig styrning av detta bistånd. Regeringen antog därför år 2007 en särskild strategi för att förändra och effektivisera det multilaterala utvecklingssamarbetet. Det var första gången någonsin detta gjorts i Sverige och vi var bland de allra första i världen som tog ett helhetsgrepp på det multilaterala utvecklingssamarbetet. Strategin innebär att regelbundna bedömningar nu görs av de multilaterala organisationer som får svenskt stöd, att ansvarsfördelningen mellan UD och Sida blivit tydligare samt att strategier tas fram för vårt samarbete med enskilda multilaterala utvecklingsorganisationer. Reformeringen gör det möjligt för Sverige att bidra mer effektivt till att minska fattigdomen – syftet är tydligt:
• Sveriges röst ska höras: Vi ska inte bara vara en finansiär att räkna med utan också aktivt delta i styrningen av den multilaterala verksamheten.
• Sveriges politik ska ge avtryck: Vi ska inte bara stödja multilateralt arbete över lag utan lägga tyngdpunkten på de organisationer som arbetar i linje med våra mål och prioriteringar.
• Sverige ska vara en kunnig och välinformerad givare när vi engagerar oss i multilateralt utvecklingssamarbete: Såväl skattebetalare som aktivt involverade organisationer ska ha tillgång till god information om hur Sverige deltar i det multilaterala arbetet.
För att nå dessa syften har vi bland annat granskat ett drygt 20-tal av de organisationer som får mest svenskt stöd. I denna granskning har vi bedömt hur relevanta organisationerna är i relation till våra utvecklingsmål, med särskilt fokus på regeringens tematiska prioriteringar i biståndet: demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat, samt jämställdhet och kvinnors roll i utveckling. Vi har också bedömt den interna respektive den externa effektiviteten, det vill säga hur väl organisationerna levererar faktiska resultat. I syfte att skapa transparens och öka intresset för det multilaterala biståndet publicerar regeringen i dag bedömningarna.
Dessa bedömningar vägleder oss i vårt arbete i organisationernas styrelser, liksom när vi fattar beslut om Sveriges finansiella bidrag. Bedömningarna kommer dock inte att automatiskt styra nivån på bidragen till dessa organisationer. I fall där våra bedömningar är positiva, när det gäller till exempel flyktingorganet UNHCR, befolkningsfonden UNFPA och Världsbanken, fortsätter vi att vara aktiva och driva för Sverige viktiga frågor. Samtidigt visar flera organisationer effektivitetsbrister. Detta innebär inte nödvändigtvis att Sverige bör dra ned sitt engagemang i dessa, men att vi måste vara mer vaksamma på hur dessa organisationer utvecklas och medverka i deras reformansträngningar.
En organisations verksamhet kan vara så pass viktig och relevant att vi ser behov av att stödja nödvändiga reformprocesser för ökad effektivitet. Detta gäller exempelvis FN:s äldsta fackorgan, livsmedels- och jordbruksorganisationen FAO, som har en central uppgift för att trygga den globala livsmedelsförsörjningen men som över tiden visat tecken på att vara alltför toppstyrd och ineffektiv. FAO genomgår nu en omfattande reformprocess, i vilken Sverige har varit drivande och fortsätter att vara mycket aktivt. Förhoppningen är att reformerna ska leda till att organisationen på ett bättre sätt kan spela sin roll i arbetet med att uppnå millenniemålen. I andra fall, där vi verkat för förbättringar men inte fått gehör för vårt synsätt, har vi anledning att se över både storleken på våra bidrag och graden av fortsatt engagemang.
Bedömningarna har visat att det finns ytterligare en handfull organisationer som det är särskilt angeläget att följa noga för att de bedöms ha bristande effektivitet. Reformer och förändringar måste till för att Sverige ska kunna fortsätta sitt långsiktiga engagemang i dessa organisationer. Bland de organisationer som bedömts denna gång kan vi konstatera att exempelvis GEF, UNODC, UN-Habitat, UNAIDS och UNIFEM kräver särskild uppmärksamhet.
Som biståndsminister är min uppgift att ta till vara Sveriges specifika fördelar i såväl det bilaterala som det multilaterala utvecklingssamarbetet. Det betyder också att vi måste våga prioritera för att göra avtryck. Av landfokuseringen har jag lärt mig att Sverige kan göra avsevärt mycket större nytta genom att inrikta sitt stöd på färre länder och färre sektorer. Samma sak gäller det multilaterala biståndet, inte minst då antalet multilaterala aktörer på senare år ökat markant.
För att själva vara effektiva och relevanta krävs att vi är beredda att dra oss ur vissa multilaterala organisationer. Vi måste strategiskt välja vilka organisationer som ska få stöd och hur vi agerar för att påverka och samarbeta med dem. Att vi som givare samordnar våra resurser ligger i mottagarländernas intresse, då det ökar möjligheterna att främja verklig utveckling. Det är ett sätt att ta kampen mot fattigdomen på allvar.