I ett växande och rätt välmående Stockholm lever fortfarande alldeles för många i storstadens mörkaste skuggsida. Vi som i vårt dagliga arbete möter människor med svåra sociala problem vet att det går att hjälpa människor ur hopplöshet och ren misär. Men vi vet också att missbruk, ensamhet och anonymitet alltid kommer att finnas i en storstad. Hemlöshet är kanske det allra tydligaste exemplet på våra gemensamma misslyckanden.

Stockholms stad står i morgon (onsdag) värd för 450 borgmästare, viceborgmästare och chefer från 140 olika europeiska huvudstäder och andra storstäder. På agendan står ”social inclusion” – att stoppa segregation och social uppdelning av våra städer. Insatser mot hemlöshet är en viktig del av det arbetet.

Hemlösheten är ett av Stockholms största sociala problem. I såväl Socialstyrelsens som socialtjänstens mätningar av hemlöshetens utveckling ser vi just nu en svag minskning. Från 2004 års räkning, då totalt 3 263 personer levde i hemlöshet, varav 574 i den mest utsatta formen – som uteliggare eller på våra härbärgen. Via 2006 års siffror som var 3 231 respektive 433 personer, till förra årets räkning som kartlade totalt 3 081 hemlösa, varav 390 i den mest utsatta gruppen. Inte alls någon imponerande minskning, men inte heller någon ökning.

Om själva siffran minskar något så finns det desto större anledning att oroa sig för förändringarna inom gruppen av Stockholms hemlösa. Den gamla bilden av äldre svenska män med många års drickande bakom sig stämmer inte längre. Vi möter i dag fler unga i hemlöshet, liksom fler med invandrarbakgrund och fler i blandat missbruk.

De flesta som lever i den mest utsatta gruppen av uteliggare har problem med drogmissbruk eller psykiska sjukdomar, ­ibland både och. En del självmedicinerar och har aldrig haft någon bra kontakt, vare sig med socialtjänsten eller med psykiatrin. Man ska alltså inte trivialisera hemlösheten eller många hemlösas livssituation och tro att problemet bara handlar om brist på bostad. Men hur allvarliga dessa sociala problem än är utgör själva hemlösheten i sig också ett stort hinder. Många andra sociala hjälpinsatser blir helt omöjliga om man inte ens har ett hem: medicinering, möten, samtal och själva det dagliga livet kan inte bedrivas i en härbärgesmiljö.

Av precis samma skäl som barnhem inte är bra hem för föräldralösa barn är härbärgen inte några bra hem för hemlösa. De kan vara absolut nödvändiga, som kortsiktiga alternativ för den som annars bokstavligen tvingas leva på gatan. Men de är inte en bra miljö för social utveckling som kan leda tillbaka till ett värdigare liv. Härbärgen och akutboenden borde egentligen bli färre och helst avvecklas. Det kräver dock andra och mer framgångsrika metoder än de vi har i dag.

Dagens dominerande form av arbete mot hemlöshet följer en trappstegsmodell där den hemlöse kommer in från gatan till ett kommunalt eller ideellt drivet härbärge. Han kommer i kontakt med socialtjänsten och får ”en insats”, kanske ett tillfälligt boende på ett lågtröskelboende, där det alltså inte avkrävs drogfrihet.

När detta fungerar bra kommer han därefter vidare till mer ordnade former; behandling, drogfrihet, medicinsk vård och så småningom möjligheten att kvalificera sig till en försöks- eller träningslägenhet. Det är en vanlig lägenhet, som den hemlöse kan använda för att återfå förmågan till ett eget boende. Fungerar allt bra får han överta förstahandskontraktet och bo kvar. Förra året förmedlades bara i Stockholm över 300 sådana försöks- och träningslägenheter, vilket var fler än på mycket länge. För alltför många tar det ändå alldeles för lång tid att komma till det översta trappsteget.

Trots att Stockholm – såväl socialtjänsten som frivilligorganisationerna – spenderar mycket stora summor i arbetet mot hemlöshet måste vi självkritiskt medge att resultaten inte räcker.

Stockholms stad använder varje år ungefär 900 miljoner kronor i arbetet med hemlösa och mot hemlöshet, i snitt 300 000 kronor per år och hemlös individ. Då är inga pengar för enbart missbruksvård inräknade. Lägger vi till detta Stadsmissionens och andra ideella organisationers stora frivilliga insatser mot hemlöshet blir beloppen rent svindlande. Nu är hemlösheten naturligtvis inte i första hand en fråga om pengar. Men frågan är ändå om vi använder våra gemensamma resurser på rätt sätt.

Tillsammans har nu Stockholms stad, Stadsmissionen och Lunds universitet beslutat att pröva en ny modell i arbetet mot hemlöshet, där Lund svarar för utbildning, forskning och utvärdering. Modellen kallas internationellt för Housing First och går ut på att den hemlöses problem både är sociala och bostadsmässiga och att även de sociala kan lösas mycket bättre inom ramen för ett stabilt boende. New York har prövat detta länge och med goda utvärderade resultat, men ingen har ännu försökt översätta dessa erfarenheter till svenska förhållanden.

Socialtjänsten och Stadsmissionen påbörjar nu arbetet för att skapa Housing First på svenska. Vi gör det gemensamt för att vi tror att detta är svårt och kräver både myndigheter och frivilliga krafter. Vi har olika roller och ibland olika åsikter, men vi behöver varandra. Och vi vill inte bli en dagslända utan göra ett seriöst försök som kan utvärderas vetenskapligt.

Socialtjänsten och Stadsmissionen kommer att vända sig till hemlösa som är motiverade till ett socialt förändringsarbete och för vilka den långa boendetrappan inte är ett bra alternativ. Men det krävs också en bred medborgerlig vilja i Stockholm att hjälpa till. Alla verkar gilla när Stadsmissionen och socialtjänsten hjälper utsatta människor, men många vill helst att vi gör det någon annanstans. ”Not in my backyard” är kanske en naturlig reaktion, men riskerar också att bygga en stad där människor inte tillåts att misslyckas – och sedan få chansen att komma igen. Vi vädjar därför till grannar, kvarter och hela stadsdelar om att i mötet inte bara se missbrukaren eller den psykiskt sjuke, utan också medmänniskan som försöker byta ut ett gammalt liv mot ett nytt.

I det här samarbetet är också Lunds universitet helt avgörande. Alltför lite socialt arbete i Sverige vilar på gedigen och utvärderad empirisk erfarenhet. Ska vi som arbetar med livsavgörande social utveckling få den auktoritet som krävs för att ibland också fatta väldigt svåra beslut, måste vi bygga på både hjärta och hjärna, på höga ambitioner – och på tydliga resultat. Samarbetet med universitetet utgör en kvalitetsgaranti för den hemlöse och ger oss möjlighet att skapa en modell mot hemlöshet som kan bli förebild i Sverige.

Ulf Kristersson
socialborgarråd i Stockholm

Marika Markovits
direktor Stockholms stadsmission

Hans Swärd
professor i socialt arbete Lunds universitet