>> Vänsterpartiets kris

Vi känner djup oro och beskrivs ofta som kritiker av den utveckling och det sorgliga politiska återtåg vårt vänsterparti går igenom för närvarande. Vi vill som aktiva medlemmar partiets och vänsterns bästa - alla påståenden om motsatsen är lögn. Men vi ser hur vänsterpartiet under några år har gått bort ifrån trovärdighet och ökat ansvarstagande. Partiet är åter på väg att marginaliseras.

I partiets egen inre föreställningsvärld ses vi kritiker och medierna som huvudorsak till raset, när de faktiska orsakerna i stället är partiets politiska signaler sedan cirka fem år tillbaka som i dag nått full effekt. Utan dessa politiska missbedömningar hade vår kritik fallit platt.

Att även medlemmar lämnar partiet som aldrig förr borde mana till mer av politisk analys av de signaler som förs fram av ett vänsterparti som gör anspråk på politiskt inflytande. Partiet har på bara två år tappat 2256 medlemmar - närmare 20 procent av medlemsantalet, och antalet medlemmar är snart under en promille av befolkningen. Det borde vara en uppenbar sektvarning för dem som värnar vänsterpartiet som politisk kraft. Den höga omsättningen av medlemmar och väljare har alltid varit ett hinder för partiet att vinna ett bredare stöd. Att bryta detta kräver politiskt mod, realism och självständighet.

Vänsterpartiet har till sin karaktär utvecklats till en allians mellan flera politiska strömningar och krafter. I partiet samlades vänstersocialister, nostalgiska kommunister, miljövänner, feminister och under senare år också tidigare socialdemokrater. Denna allians och bredd borde vara partiets styrka.

Men alliansen kan också vara partiets svaghet. Den dag en strömning i partiet tar över och dominerar förloras partiets själ och dynamik. Ett brett vänsterparti med flera strömningar kräver ömsesidig respekt och lyhördhet. Partiet drivs nu av krafter som inte varit pådrivande i partiets förnyelsearbete, snarare tvärtom. När detta sker bryter alliansen samman och partiets inriktning ändras. Vi kommunala förtroende­valda, många partimedlemmar och ännu fler väljare förväntar oss nu i samband med partikongressen i januari att partiledningen ger tydliga signaler om förändring i valplattformar och inriktning av politiken, och skapar trovärdighet för partiet.

I Sverige har vänsterpartiet fortfarande kramper och ångest över den historiska utopi som inte klarade mötet med verkligheten. Vänsterns folkliga stöd och trovärdighet tynar bort i skuggan av en värld som i partiets retorik på nytt målas i svart eller vitt.

Miljardlöften som travas på varandra eller statssocialism lockar inte en alltmer granskande väljarkår. I Norge har samma vänster för 25 år sedan gjort politiskt bokslut med den ideologi som präglas av determinism, centralism och elitism, det vill säga drömmen om att det skulle finnas ett paradis så fint att demokrati och rättssamhälle kan offras för högre mål och där olikheter ses som hot. Där ger väns­tern signaler av trovärdighet, ansvar och realism som till och med tagit sig uttryck i att partiet fått ansvaret för landets finans­departement.

Runt om i Sverige hittar vi öar där vänstern har motsvarande status. En klok vänster har större potential än någonsin. Massmedierna i Norge eller på dessa orter är på intet sätt snällare eller mindre grans­kande mot vänstern.

Problemet är att vårt vänsterpartis trovärdighet gått förlorad och att återvinna den kräver mod. Mod att avstå överbud och utopier. Mod att ta ansvar utan att få allt. Mod att se nyanser i den värld av goda och onda, svarta och vita, rasister och antirasister, rika och fattiga, män och kvinnor och andra företeelser som lättvindigt gärna beskrivs i dess extrema former.

Vilka politiska signaler har då partiet sänt ut sedan 1999 när partiet uppvisade sympatier från 16-17 procent av väljarna? Raset började med Göteborgskravallerna 1999 när delar av partiet inte kunde förmå sig till kritik av de provocerande och våldsamma aktioner som förstörde en hel stadskärna. Det fortsatte med den iskalla tystnad inför öppen ridå som mötte Gudrun Schymans insiktsfulla tal på Växjökongressen 2000 "att kommunismen är död och begraven och mår bäst av att inte grävas upp igen". En ny generation hindrade effektivt det mödosamma arbetet att slutföra partiets avståndstagande från kommunism och våldsromantik som då bars fram av Gudrun Schyman, Johan Lönnroth och Jonas Sjöstedt.

Makt- och ägandekonferensen i Sundsvall på hösten samma år var nästa betänkliga milstolpe. Där togs flera steg tillbaka bort från en nyanserad syn på makt och ägande i en global ekonomi och konferensdokumentet blev inför öppen ridå en uppmärksammad men orealistisk positionering som saknar förankring i dagens samhälle och som därmed djupt skadade partiets trovärdighet i centrala ekonomisk-politiska frågor.

Ytterligare halksteg utför i rutsch­kanan, förtroendemässigt sett, blev Gudrun Schymans Talibantal och slagordsmässiga formuleringar som "död åt familjen" på Västeråskongressen 2002 och hennes ekonomiska slarv och oegentligheter hösten därefter. Det som ändå präglade hela Schymans era var politiskt mod och stor tillit till partiets lokala företrädare.

Den valplattform som antogs 2002 där miljardlöften travades på varandra med tillhörande springnota och som gav en tydlig signal att "den som lovar mycket åt alla lovar egentligen ingenting". Förslaget till plattform inför 2006 präglas tyvärr av samma fundamentala brist.

Det kuppartade valet av vice parti­ledare i stället för det av alla förväntade valet av Jonas Sjöstedt blev nästa katastrofala missbedömning när det gäller politisk positionering. Vidare har partistyrelsens då programatiska ovilja att öppna för rege­ringssamarbete skapat osäkerhet.

Den då mogna frukt som för överskådlig tid reducerat vänsterpartiet till ett parti på marginalen är ändå Janne Josefssons reportage förra våren kring partiets historia, och partiledarens solkade anseende efter dessa program. En visserligen hårdvinklad men dock i vissa stycken förödande genomgång. Inte minst gäller det den halvhjärtade och förvanskade ursäkten till anhöriga i Norrbotten till de övertygade kommunister som emigrerade till det Sovjet som man trodde var kommunismens paradis, men visade sig vara Gulags helvete.

Varför är denna uppräkning viktig? Jo, därför att den visar på att det är en lång följd av taktiska och politiska missbedömningar och schabbel som urholkar förtroendet för partiet bland vanliga väljare. Det handlar inte om att den ena eller andra medlemmen uttalar sig kritiskt eller försöker förhindra rutschkanan utför politiskt och opinionsmässigt. Det politiska ansvaret ligger först och främst hos dem som varit systematiskt kritiska och underminerat den vänster­socialistiska och ansvarsinriktade nyorienteringen.

Det har funnits och finns en genuin oförståelse för att politiken måste formas och omformas i en ständig dialog med andra i samhället om man vill åstadkomma resultat. En dialektisk process för att använda Karl Marx egna ord.

Vi anser att följande signaler borde bli partiets besked till landets vänsterväljare:

Att åstadkomma resultat som förändrar människors vardag där offentlig sektor och civilt samhälle kompletterar varand­ra i skapandet av välfärden.

Att slå vakt om parlamentarisk demokrati som en historisk landvinning samt att parlamentariskt och politiskt arbete utanför de folkvalda församlingarna befruktar varandra.

Att eftersträva en stark parlamentarisk representation och regeringsmakt som medel för att genomföra partiets politik.

Att föredra fronter och majoriteter som baseras på kompromisser framför sekterism och utanförskap.

Att stå för en ansvarsfull samt realistisk ekonomisk politik och nej till överbud som lämpar över problem till efterkommande.

Att medvetenhet skapas om att nuvarande utveckling är ohållbar i ett ekologiskt perspektiv och att detta får återverkningar på dagspolitiken.

Att vidga solidaritetsbegreppet geografiskt samt tidsmässigt till att omfatta även kommande generationer och människor som nu lever i andra världsdelar.

Att tillsammans med andra progressiva krafter påverka EU:s utveckling och acceptera att vissa globala problem kräver överstatliga lösningar.

Den enda vägen att åter uppfattas som ett trovärdigt vänsterparti ligger i att genom valplattformar, uttalanden, program och personval åter visa vägen bort från kommunism, utopi och determinism. Vägen är lång och mödosam.

Trovärdighet tar många år att bygga upp, men kan raseras på några månader. Detta är tyvärr den insikt vänstern utan skygg­lappar måste dra när människors förtroende upphör. Erfarenheten visar dock glädjande nog att förtroende går att återvinna om det man faktiskt säger och gör uppfattas som trovärdigt och kombineras med politiskt mod. Det är i detta vägskäl vänsterpartiet befinner sig just nu.

Staffan Norberg
kommunalråd Södertälje
Carina Åström
regionråd Västra Götaland
Stig ­Henriksson
­kommunstyrelseordförande i Fagersta
Carin Högstedt
kommunalråd Växjö
Bertil Dahl
kommunalråd i Kalmar
Siv ­Bergström
kommunpolitiker i Tanum
Tommy Hamberg
­kommunalråd i Eskilstuna
Ulf Nymark
­kommunpolitiker i Lund
Anders Anagrius
­kommunalråd Upplands Väsby
Stefan ­Bengtsson
gruppledare i Nykvarn
Anders Rosén
­kommunpolitiker i Upplands Väsby

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut