För ett antal år sedan beslutade sig landstinget i Dalarna för att låta en psykiatrisk öppenvårdmottagning ha sina lokaler i samma hus som den lokala vårdcentralen i Gagnef. Personalen var från början ganska skeptisk. Hur skulle de kunna ta hand om alla svårt psykiskt sjuka och kanske våldsamma personer som skulle samlas i väntrummen?
Döm om alla inblandades förvåning när det visade sig att majoriteten av patienterna på den nyöppnade psykiatriska mottagningen var exakt samma patienter som redan hade gått till vårdcentralen i många år. Det var samma personer som sökte för värk i leder i den ena delen av huset och för nedstämdhet i den andra. Den upptäckten var en ögonöppnare för personalen och ledde snart till både nya arbetssätt och en helt ny förståelse för psykisk sjukdom.
Det finns många människor i Sverige som lever med en psykisk funktionsnedsättning, drabbas av en psykisk sjukdom eller har erfarenheter av psykisk ohälsa. Mellan 20 och 40 procent av befolkningen uppger att de lider av psykisk ohälsa. Omkring 50 000 personer i Sverige har en schizofrenidiagnos och cirka 1–2 procent av befolkningen har en personlighetsstörning.
Dessa människor möts alltför ofta av okunskap i vården och samhället i övrigt. Det brister i tillgången till kompetent personal, arbetssätt och organisation, det brister i resurser och i samverkan mellan myndigheter, en stor andel saknar sysselsättning och det finns en överdödlighet i gruppen. Evidensbaserade metoder används inte heller i den utsträckning som är möjlig eftersom det saknas strukturer för hur kunskapen ska implementeras. Ja, listan på sådant som inte fungerar tillfredsställande inom psykiatriområdet kan göras lång. Detta vill regeringen, inom ramen för statens ansvar, göra något åt.
När regeringen tillträdde inleddes en omfattande satsning på psykiatriområdet med den nationelle psykiatrisamordnaren Anders Miltons förslag i betänkandet ”Ambition och ansvar” som grund. Regeringen har gått från ambition till handling, och psykiatrin är nu ett av regeringens mest prioriterade områden för att stärka välfärden. Satsningen omfattar 900 miljoner kronor per år och innefattar kompetensutveckling för vårdpersonal, sysselsättning för personer med psykisk sjukdom, satsningar på barn och unga och kvalitetsutveckling. Regeringens målsättning är att psykiatrisatsningen ska leda till konkreta och hållbara förbättringar.
Det är ingen lätt uppgift och det är inget som regeringen kan klara på egen hand. Landsting och kommuner har det huvudsakliga ansvaret för vård- och stödinsatser, både vad gäller kvalitet och finansiering. Förbättringsarbetet måste därför bedrivas gemensamt. Men det räcker inte.
Psykisk ohälsa är alltjämt något tabubelagt, något man inte gärna talar om trots att det är ganska vanligt. Vi ser tecken i samhället på att psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning leder till att personer inte släpps in i olika sammanhang. Detta kan i sin tur bidra till att en person med psykisk funktionsnedsättning upplever sig ha små chanser till att utvecklas, känner sig ovälkommen och inte blir delaktig i samhället.
Satsningen på förbättring och utveckling inom psykiatriområdet kommer inte att leda särskilt långt om vi inte samtidigt förändrar attityden till personer med psykisk sjukdom. Om föräldrarnas kamp för att barnet ska få rätt diagnos skrattas bort av skolpersonalen med ord som att ”alla barn har svårt att sitta still, det växer bort” eller om de trevande försöken att berätta om faderns självmord möts med tryckande tystnad vid fikabordet på jobbet är det svårt för oss alla att våga sträcka ut en hjälpande hand till någon som behöver den eller själva söka hjälp i tid.
Ibland leder svåra händelser i samhället till att vi pratar mer om psykisk ohälsa. Efter stora katastrofer som drabbar många och som slås upp stort i medierna, som ”Estonia”-katastrofen eller tsunamikatastrofen, talas det mer om sår i själen och om hur man hanterar mörkret i livet. Och i till exempel USA har debatten om psykiatrisk vård tagit fart efter den senaste tidens stora antal självmord bland hemvändande amerikanska soldater som tjänstgjort i Irak och Afghanistan.
Men vi ska inte behöva ha krig och samhällskatastrofer för att ändra våra attityder till psykisk sjukdom. Vi behöver ett aktivt och medvetet arbete för att samtalet om psykisk ohälsa ska bli något tillåtet och normalt i vårt samhälle.
Därför presenterar regeringen i dag tillsammans med Handisam ett riksomfattande program för att öka kunskapen om och förändra attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Programmet har tagits fram av Handisam i samarbete med nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH), Sveriges Kommuner och landsting och andra myndigheter.
I satsningen ingår att engagera företag som ska arbeta med att minska negativa attityder till psykisk sjukdom i arbetslivet, utbilda attitydambassadörer, skapa regionala mötesplatser där människor med och utan erfarenhet av psykisk sjukdom ska kunna mötas, analysera hur personer med psykisk sjukdom beskrivs i massmedierna och driva annonskampanjer riktade till allmänheten. Huvudmålgrupp för kampanjen är människor mellan 25 och 45 år eftersom det är i den åldern personer har många i sin närhet – vänner, anhöriga och arbetskamrater – som drabbas av psykisk sjukdom. Målet är att förändra allmänhetens syn på psykisk ohälsa – egen eller andras – och göra människor bättre rustade att möta den. Handisam kommer att få sammanlagt 24 miljoner för uppdraget. Satsningen ska pågå till och med år 2011.
Liknande kampanjer har redan bedrivits i länder som bland annat Frankrike, Spanien, USA, Storbritannien, Skottland, Australien och Nya Zeeland, många med goda resultat. Efter den skotska kampanjen ”See me” kunde man till exempel se en nästan 60-procentig nedgång av negativ attityd till psykisk sjukdom i medierna, och 85 procent av personer med psykisk sjukdom bedömde att de efter kampanjen var mer öppna med att berätta om sin sjukdom.
För att öka kunskapen om vad som görs inom den psykiatriska vården har regeringen också tagit fram en populärversion av sin skrivelse om psykiatrin – ”Från ambition till handling – en politik för psykisk hälsa”. Den skickas i dag ut till ett stort antal myndigheter, organisationer och medier för att ge en helhetsbild av den stora reform som regeringen har genomfört.
Att förändra attityder till psykisk sjukdom sker inte över en natt. Men desto viktigare att vi börjar arbetet genast. Och vår förhoppning är att vi inom några år lyckats skapa ett klimat där det är lika naturligt att prata om psykisk ohälsa som att prata om benbrott och hösnuva.
Göran Hägglund
socialminister (KD)
Maria Larsson
folkhälsominister (KD)
Carl Älfvåg
generaldirektör för Handisam