Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Vi stämmer högskola för dålig utbildningskvalitet”

DN har tidigare berättat om Connie Dickinson, som lade två år och 182 500 kronor på en usel utbildning. Nu stämmer Centrum för rättvisa högskolan för att hon ska få ­upprättelse och pengar tillbaka från staten.
DN har tidigare berättat om Connie Dickinson, som lade två år och 182 500 kronor på en usel utbildning. Nu stämmer Centrum för rättvisa högskolan för att hon ska få ­upprättelse och pengar tillbaka från staten. Foto: Magnus Hallgren

Rättslös student. Connie Dickinson lade två års studier och över 180 000 kronor på en u­tbildning vid Mälardalens högskola som var så dålig att den nu kan tvingas stänga. Men för Connie Dickinson finns ingen möjlighet att få pengarna tillbaka. I dag stämmer vi högskolan, skriver representanter för Centrum för rättvisa.

Enskilda lämnas rättslösa när det offentliga tar betalt för utbildningar som inte håller måttet. Connie Dickinson var en av de tusentals studenter från länder utanför EES-området som varje år kommer till Sverige för att studera. Var och en av dem betalar hundratusentals kronor i avgifter till de svenska universiteten och högskolorna för att få sin utbildning. Priset för Connie Dickinson blev dock betydligt högre än så eftersom hon aldrig fick den utbildning hon hade betalat för. Utbildningen var så dålig att den underkändes på hela fyra av fem punkter. När Connie Dickinson försökte hävda sin rätt och kräva tillbaka pengarna visade det sig att hon hamnat i ett rättslig vakuum eftersom det inte finns några regler som är tillämpliga på hennes situation. Connie Dickinson känner sig såväl lurad som rättslös. I dag stämmer därför Centrum för rättvisa, som ombud för Connie Dickinson, Mälardalens högskola.

Connie Dickinson var en av 25 studenter som hösten 2011 påbörjade utbildningen ”Analytical Finance” vid Mälardalens högskola, en utbildning som var riktad till utländska studenter med engelska som undervisningsspråk och som marknadsfördes som att den var av mycket hög kvalitet. Connie Dickinson betalade också de terminsavgifter som studenter från länder utanför EES-området sedan samma år måste betala. Inom kort stod det dock klart att utbildningens kvalitet inte motsvarade vad Mälardalens högskola hade marknadsfört den som. Flera lärare hade så bristande språkkunskaper i både svenska och engelska att kommunikationen med studenterna blev lidande, pedagogiken var gammalmodig och undervisningen bestod ibland enbart av utdelning av stenciler. På en kurs i datorprogrammering saknades det både datorer och sittplatser i klassrummet. Dessutom upplevdes lärarna som ohjälpsamma i kontakten med studenterna.

Connie Dickinson påtalade bristerna för högskolan flera gånger. Inga förbättringar gjordes och frustrationen hos henne växte. Universitetskanslersämbetet, den myndighet som ska säkerställa att universitets- och högskoleutbildningar håller hög kvalitet, underkände utbildningen på fyra av totalt fem punkter. Högskolan riskerade till och med att förlora sin examinationsrätt för utbildningen. Connie Dickinson, som kände att hon varken kunde lägga mer tid eller pengar på en utbildning som var så dålig att hon till och med riskerade att stå utan examen, valde därför att hoppa av. Av de ursprungliga 25 studenterna var det då endast ett fåtal kvar.

Eftersom högskolan inte levererat det som utlovats, vände sig Connie Dickinson en sista gång till högskolan, nu för att hävda sin rätt och få sina pengar tillbaka. Här hade också historien kunnat få ett slut. Om hon hade fått sina pengar skulle hon haft råd att betala en ny terminsavgift vid någon annan högskola, ta sin examen och påbörja det liv hon sett framför sig. Men så blev det inte. Kravet avslogs – utan möjlighet att överklaga beslutet. Motiveringen var att det saknas lagstöd för att återbetala de avgifter som högskolan tagit emot. Kostnaden för Connie Dickinson att studera vid Mälardalens Högskola blev därmed skyhög. Två års studietid hade gått till spillo utan att hon fått de kunskaper hon eftersträvade. Hon var inte heller närmare en examen. Och hon hade förlorat alla sina besparingar som hon arbetat ihop för att kunna få en utbildning, totalt 182 500 kronor.

Något av ett rättsligt vakuum har alltså uppstått för Connie Dickinson, som har betalat en avgift för sin utbildning till en statlig högskola. De lagar och regler som är till för att skydda konsumenter inom det privata tycks inte gälla mot det offentliga. Detta skulle innebära att ansvar inte kan utkrävas i fall som detta. Juridiken har helt enkelt inte hängt med i utvecklingen och enskilda, som Connie Dickinson, riskerar att drabbas hårt.

Det finns så klart inget rim och reson i att man som konsument ges sämre möjlighet att hävda sin rätt bara för att säljaren av en tjänst är en del av det offentliga i stället för det privata. Låt säga att man går till det kommunala badhuset och betalar en entréavgift. Om bassängen då visar sig vara tom på vatten, så vill man ju kunna få tillbaka sin entréavgift, även om det inte finns en särskild lagregel för badhuspersonalen att stödja sig på. Det minsta man kan begära är att det offentliga tar ett lika stort ansvar som privata aktörer när man tillhandahåller tjänster mot avgifter, särskilt som reglerna faktiskt bestäms av det offentliga.

I och med att högskolan inte lyssnade på studenternas synpunkter och sedan tog beslutet att inte återbetala avgifterna har högskolan inte heller tagit sitt ansvar för den dåliga utbildningen. Connie Dickinson måste rimligen kunna utkräva ansvar för att hon inte fick den utbildning hon betalade för. Om det offentliga inte tar något ansvar för att den tjänst man tagit betalt för är värdelös, så innebär det ett stort risktagande för en konsument när den har med det offentliga att göra. Enskilda personer skulle bli drabbade på ett för dem oförutsebart sätt och de skulle stå rättslösa mot det offentliga Sverige.

Men står Connie Dickinson då rättslös? Vi menar att så inte får vara fallet och lämnar i dag in en stämningsansökan mot Mälardalens högskola till Västmanlands tingsrätt. Connie Dickinson kräver att få tillbaka de pengar som hon har betalat. Att som utlandsstudent vända sig till domstol för att kräva tillbaka sina studieavgifter är dock en hittills oprövad väg.

I Sverige ska man inte bli lurad på pengar och framför allt inte ställas rättslös om man faktiskt har blivit det. Samma krav måste kunna ställas på det offentliga som på det privata när man tar betalt för tjänster utan att leverera. Nu är det upp till domstolen att avgöra om Connie Dickinson ska få tillbaka sina pengar och därmed fylla det vakuum som annars gör enskilda rättslösa.

Bakgrund. Stämningen

Sedan den 31 juli 2011 måste studenter som kommer från länder utanför EES-området och Schweiz betala terminsavgifter när de studerar vid svenska universitet och högskolor.

Enligt Universitetskanslersämbetets statistik kommer det sedan avgifterna infördes mellan 1 155 och 1 900 avgiftsbetalande studenter per år.

En student kräver nu tillbaka de avgifter hon betalat eftersom den utbildning hon gick var så dålig att den hotades av nedläggning.